UB släpper extranummer i december
Grävmaskin förstörd i Örebro-trakten
"Vi köpte 2 liter bensin och satte punkt för en av de grävmaskiner som sliter sönder våra vilda habitat i Örebro. Den gjordes för alltid obrukbar, enligt Nerikes Allehanda. Ni gigriga människor... Vi kan för det mesta inte tro er. Samla era skatter i himlen istället, där ingen kan stjäla dem...
Vi kommer att slå tillbaka nu. Dra er tillbaka, annars kommer vi att göra det till vårt jobb att göra er arbetslösa.....
/ Två hjortar och en räv"
Bra guide till dator/IT-säkerhet, av kamrater för kamrater
Mexiko- En analys av de senaste anti-teknologiska attackerna, efter mordet på en bioteknolog
Kortslutningar, rån och olyckor för att dölja sanningen...
Från culmine, översatt till engelska av war on society och översatt till svenska av
Den 8:e november i år mördades bioteknologen Ernesto Méndez Salinas, som arbetade vid Bioteknologiska Institutet vid UNAM i Cuernavaca, Morelos, Mexiko, med ett skott i huvudet.
Mordet tände gnistan till ett utbrott från institutionens Jefe de Estudios, som förklarades sin sorg inför forskarens död
Chefsåklagaren (PGJ) i Morelos-delstaten bekräftade nästa dag (den 9:e november) att mannen som mördats under tisdagskvällen, vars dödsförklaring ännu ej hade offentliggjorts, var den erkända och prisbelönte forskaren vid UNAM.
Enligt de inledda förundersökningarna, färdades Méndez Salinas i en bil längs Av. Teopanzolco (en av de mest trafikerade vägarna i Cuernavaca) på tisdagskvällen, när han blev omkörd av okända personer som sköt honom i huvudet, vilket ledde till att bilen kraschade.
Méndez, som var 51 år gammal, tillhörde Nationella ForskarSystemet (SIN) och innehade examen i kemi, farmaci och biologi, var även doktor inom bioteknologi sedan 1993 och har bedrivit studier vid University of Washington, i S:t Louis (Missouri, USA) under 1995. Han var en av de främsta forskarna i landet inom det bioteknologiska området.
De två olika förundersökningarna som har inletts går, enligt Morales-delstatens myndigheter, ut på att det handlade om ett misslyckat rånförsök eller handlingar av okända personer som ville skada forskaren.
Här bör viss viktig information tas i akt – den andra förundersökningslinjen som hänvisar till hot som dessa okända personer kan ha gjort men vilka menas med ”okända personer”? De pratar kanske om en anti-industriell grupp som tidigare förklarat att de inte skulle darra i händerna inför att skada eller till och med döda några forskare?
Färskt i vårt minne är att förundersökningen i fallet när Monterrey Tec bombades, vägde mellan teorierna om missnöjda studenter eller en konkret grupp som motsatte sig den teknologiska utvecklingen. Till slut visade det sig vara den andra teorien som stämde.
Mordet på bioteknologen genomfördes exakt den 8:e november och den 8:e augusti genomfördes ett mordförsök mot akademiker vid Tec i Mexiko-delstaten, vilket skadade två teknologer.
Så efter exakt tre månader mördas en bioteknolog av ett dödande skott i huvudet och att det dessutom inte återfanns några spår från den 38-kalibriga pistol som användes för att genomborra Dr. Méndez huvud. Det verkar som att de okända personerna inte ville lämna några spår efter sig.
Den 21:e September släppte Individualities Tending toward the Wild (ITS) sin sista offentliga kommuniké (där de tog ansvar för att ha skickat en brevbomb till INIFAP:s direktör Pedro Bajcich och för en brevbomb skickad till den nanoteknologiska forskaren Flora Ganem vid FES-C, samt delade med sig av sina djupgående analyser inom olika teman.), där de förklarade att de skulle fortsätta att genomföra aktioner men utan att ta på sig dem. Efter detta offentliggjordes det att ett bombpaket hade exploderat vid kurirföretaget Multipack i Guerrero Colonia i Mexiko City den 3:e oktober, när det hanterats av anställda, varav tre skadades i olika grad. Media rapporterade om två explosioner från två olika paket, men denna hypotes har inte bekräftats. Efter flera dagar bekräftade åklagare Miguel Ángel Mancera genom en radiointervju, att Mexiko Citys specialiserade experter inom området hade samlat in information om vem paketet adresserats till men den informationen har ännu ej fått skåda dagsljus.
Efter detta varnade ett anonymt samtal, den 18:e oktober, för att en bomb placerats vid ”Madero Tec” i Tamaulipas. Även om detta senare visdade sig vara ett falskt alarm, blev det ännu ett av flera bombhot mot Tamaulipas universitet, de andra mot Tamaulipas Autonoma Universitet (UAT), vid Monterrey Tec's campus i Puebla och vid Pachucas Polytekniska Universitet i staden Zempoala, Hidalgo (där det finns flera nanoteknologiska forskare), där hundratals studenter behövde evakueras. Säkerhetsåtgärder har vidtagits vid universiteten sedan hotet mot UPVM (i Tultitlan), Monterrey Tec (i Atizapan) och FES (i Cuautitlan), samtliga i Mexiko-delstaten och mot INIFAP ( i Mexiko City) i år, vilket ITS tog på sig.
Möjligheten att en grupp som motsätter sig teknologisk utveckling sköt på en bioteknolog den 8:e november, är en av de förundersökningslinje som Morelos-statens myndigheter, och säkert de federala myndigheterna, följer.
Efter kidnappningen av forskaren Yadira Dávila Martínez (den 5:e augusti i år), som var verksam vid samma bioteknologiska institut, UNAM, och hennes kropp senare återfanns död den 9:e augusti, var det några som pekade på att det skulle ha varit ITS som var ansvariga. Detta då det samma dag (den 9:e augusti) skulle ha publicerats en kommuniké men allting pekar på att det skulle ha varit vanliga gangsters eller brottslingar i området som, när de inte fått lösensumman, tagit forskarens liv.
Mordet på bioteknologen Méndez Salinas skiljer sig helt från det som hände Yadira Dávila. Omsorg hade lagts på att inte lämna några spår, bland annat genom att försäkra sig om att endast avlossa ett skott.
De har försökt att täcka över detta påstådda rån av forskarens bil men vid det här laget är det ingen i Mexiko som tror på något som sägs. Enligt regeringen så har alla de omfattande brandattentaten som CCF-Mexico och CI-MSA tagit på sig, varit kortslutningar och den nyliga inrikesministerns och andra personer nära presidentens död, skulle ha varit olyckor.
Hotade universitet, mordet på en forskare och en anti-teknologigrupp som tidigare har sagt sig fortsätta kriget mot akademiker, forskare, vetenskapsmän eller som de kallar dem ”teknonördar” är just vad som pågår i Mexiko.
Solidaritet från Jordens Befrielsefront (Ryssland) FAI-IRF
Så många av oss gripna, kastade i fängelse, torterade, skadade och till och med dödade. Det blir svårare och svårare att nämna varje kamrat i varje kommuniké. Samtidigt är alla värda att nämna. De får inte falla ner i fängelsecellens tysta dunkel. Namn snurrar i huvudet... Folk som vi aldrig lärt känna men deras övertygelse och uppoffringar för sin sak ger resonans med vår världsbild, med vår sak. Och ansikten på vänner som vi aldrig kommer att få se igen. Döda, mördade av Systemet. Är det såhär överallt? Är vi helt ensamm i denna fientliga värld? Finns det andra myterister, sabotörer, finns det mer missnöje? Hur når vi ut till varandra med all denna censur?
Hur låter vi dem veta, med all denna konspirerade tystnad i media och samhället, ja även i den politiska vänstern? Hur kommunicerar vi? Vi kan inte ens deras språk. Hur skriver vi? Kan de översätta från ryska? OK, vi ger det ett försök, vi ska se vart detta landar snart nog...
Så snart som vi blev medvetna om att det fanns andra som oss, började vi läsa deras texter och etablerade förbindelser genom att ta ansvar för aktioner och visa ömsesidiga uttryck av solidaritet. Det är en underbar känsla, när en läser en text från en annan del av världen och det samtidigt klargörs att folk har samma bekymmer, delar samma idéer och har samma passion för frihet och social förändring, samma ilska mot det status quo som råder. Och tänk sen på er. Conspiracy Cells of Fire var den första gruppen som krossade ovetskapens vita mur för oss.
Vi tror att dagens Grekland kan ses som ett fyrtorn för tusentals av anarkister runtom i världen, att betrakta med hopp om att landets folk på något vis kan demonstrera nya och lätta vägar mot en värld av frihet och jämlikhet. Vi grävde djupare. Det slog oss att era modiga attacker var det mest lämpliga och meningsfulla sättet att reagera på polisbrutalitet, ekonomiska och social orättvisor, okunskapen hos den ”laglydige medborgaren” och politisk fars. Även om de flesta av våra kommunikéer har skrivits i upprymda och lättsamma toner, vet vi mycket väl att denna glädje och känsla av närhet med andra anarkister runtom i världen inte är lätt vunnen. Att varje direktaktion betalar med sina nerver, tårar och blod för varje bokstav i varje kommuniké. Och att sätta så mycket ord på papper kräver verkligen sin karaktär och en väldigt stark känsla av att göra det rätta, av att faktiskt komma närmare seger. Vi tackar er för er uppriktighet och rakhet.
Vi uttrycker med våra ord och handlingar vårt stöd för de grekiska kamraterna och deras sak men vi känner att det är viktigt för anarkister att kämpa sina egna lokala strider och att udnerminer auktoriteter där de lever. Inte att resa runt ”där det händer” och delta i anarkistiska kamper och njuta av den kravallen här eller toppa den demon där. Ännu mindre att sitta och vänta på att det sociala kriget i Grekland slutar med en seger. Vår subversiva anarkistiska kamp borde starta just här, just nu, inte när folk i ännu ett annat land äntligen beslutar sig för att visa deras egen regering att de gått nog.
Det är en annan referenspunkt som fick oss att knyta an till er, vänner från Conspiracy Cells of Fire: era skarpa och precisa, modiga (ibland t.o.m. korkade) röster som uppmanar till en total utbrytelse från det moderna samhället på alla nivåer, överallt. Er vägran att följa ”café-revolutionära professorer” gav röst åt vägran att vänta på ”revolutionära massor” att resa sig. En uppmaning till ett decentraliserat nätverk av direkt aktion. Ett motto ”Tänk globalt – handla lokalt” satt i den mest revolutionära praktik som det går.
Vi har i direkt bemärkelse fått uppleva den negativa reaktionen och det hånfulla skrattet från så kallade ”anarkistiska kamrater”. Detta precis efter att vi publicerat vår hittills enda längre kommuniké, där vi förklarade vilka vi var och vart vi stod. Idag ser vi och hör vi fler och fler anarkister i vår region som närmar sig anarko-nihilism och rör sig mot ett totalt förkastande av bourgeois-vänterns livsstil. Detta sker på alla nivåer i vårt community: musiken, publikationerna, kommunikéerna, direkta samtal, diskussionerna under större möten. Men vi vet mycket väl hur svårt och otacksamt det är att ge en röst åt dessa idéer för första gången. Detta är ännu ett skäl till att vi känner så mycket kärlek och ömhet gentemot er.
Det tycks som att Grekland idag är så nära i varje anarkists hjärta. Ibland skämtar folk i Ryssland och säger att nära vänner träffas vid två tillfällen: bröllop och begravningar. För ryska anarkister kom denna närhet till grekiska kamrater efter polismordet på Alexis Grigoropoulos. Samtidigt är Grekland så långt bort såväl språkligt som med händelser.
Vid tidpunkten då informationen om era aktiviteter och texter nådde oss, hade några av er redan gripits, andra gått under jorden.
Så det var onekligen smärtsamt att läsa er tankar och idéer och samtidigt veta det öde som väntade några av er. Vi kände osäkerhet och oro inför de som lyckades gå under jord. Med liknande känslor läster vi otillräckliga ord från Ted Kaczynski, Walter Bond och Tortuga, som ändå lyckas nå ut till oss. Med samma kalla förståelse av oundviklighet läser vi om de senaste nyheterna om tre av våra indonesiska kamrater som gripits efter en attack.
Livet fortsätter dock även efter att en gripits och för folk med starka karaktärer är en fortsatt kamp för Anarki möjlig, så som så manga av våra ryska kamrater lärt sig av personliga erfarenheter genom åren.
Era ord flyger ut genom fängelsegallren, bärs iväg av Anarkins vindar och översätts av otaliga anonyma kamrater runtom i världen, ord fyllda med värdighet och lugn försäkran om att vår sak är den rätta. Dessa ord inspirerar oss. Genom era handlingar av trots, tar ni det revolutionära medvetandet till nya nivåer, som vi tror att varje anarkist bör sträva efter att uppnå. Vetskapen om er vägran att buga er eller ångra något ger styrka till varje ny våg av anarkistiska fångar, det bör ni veta. Stort tack för detta mycket svåra, farliga och krävande krig som ni för innanför murarna!
Vårt egna befrielseprojekt ligger hur som helst lite utanför städerna och den urbana gerillakampen. Vi har gjort ett medvetet och farligt drag genom att lyfta fram våra aktioner i ljuset och sedan hållit ett konstant flöde av nyheter om våra attacker. Vårt månghövdade mål var att etablera en gemenskap med andra eko-anarkister och insurrektionella grupper runtom i världen (vilket vi gjorde), att hjälpa våra kamrater från ”blacblocg”-projektet i sitt försök att främja en ny urban gerillakamp (som nu har blivit ”a rage in our lands”), att uppmuntra andra eko-aktivister och anarkister till att välja ekosabotagets stigar (vilket har lyckats) och att tillgodo se med kunskap, täckning och stöd för subversiva aktioner utförda av våra kamrater i regionen (detta är konstant närvarande i våra sinnen och ser ut att ha rönt stor framgång). Det är nu höst 2011 och autonoma nazi-grupper i Ryssland har antingen krossats eller gömt sig. Den stora repressiva apparaten som den ryska staten är, dess mekanismers gnisslande och knakande, rör så sakta sin uppmärksamhet mot den anarkistiska rörelsen. Den första blixten har redan tänt himlarna – de senaste arresterna och häktningarna i Moskva. Vad för storm vi har att vänta oss, kvarstår bara att se. Det som trots allt håller oss varma under dessa kalla och regniga nätter är tanken på att den äntligen flygfärdiga anarkistiska rörelsen i Ryssland, har lyckats bli ett inre hot, stort nog för att staten seriöst ska överväga att sätta ett ok på oss inför valet. Antar att detta betyder att vi gör allt rätt.
Nu tror vi nog att det är dags för nästa del av vår plan, så vi hälsar er med resta nävar och drar oss tillbaka in i våra forts och gläntors mörker. Vi hör av oss, vi fortsätter slåss vi sidan av våra medkamrater från IRF/FAI för att vi vet att en annan värld är möjlig. Vårt deltagande i IRF/FAI möjliggjordes i stort sett av era bedrifter, vänner, er övertygelse och ert mod. Detta projekt gav oss nya och kära kompanjoner och samkonspiratörer, öppnade våra sinnen för nya möjligheter till kamp och försåg oss med en hel del att tänka på.
För detta ger vi er våra eviga leenden, kramar, kyssar, vinkningar och solidaritet!
Låt Anarkins eldar vara hoppets fyrtorn och uppmuntring för alla exkluderade och berövade i världen!
Efter vinterns dödskyla kommer våren!
Jordens Befrielsefront (Ryssland) / Informella Anarkistfederationen – Internationella Revolutionära Fronten
Brev från fängslade Eat och Billy i Indonesien
De anarkistiska fångarna Eat och Billy är fängslade kamrater från Länge Leve Luciano Tortuga Cellen / Informella AnarkistFederationen, Indonesiska Sektionen och sitter nu häktade efter att ha tagit på sig ett brandattentat mot en BRI ATM-bank i Yogayakarta den 7:e oktober 201. Aktionen förklarades som en solidaritetsaktion med Luciano Tortuga, en anarkistisk kombatant som allvarligt sårats i Chile, med revolutionära fångar och rebeller i Indonesien och världen över.
Även om de är isolerade och tvingas genomgå de ofrånkomligt hårda och eviga förhören, så har våra kamrater inte samarbetat eller ingått överenskommelser med den repressiva apparaten, inte heller appliceringen av anti-terrorist-lagen har lyckats trycka ner dem. Den repressiva vågen som den indonesiska staten och mainstream media inledde mot, inte bara dem utan även andra självstyrande utrymmen och individer – vilket även i sin förlängning omfattar den indonesiska statens fortsatta mördande runtom på dess öar – har misslyckats i sitt uppsåt att dölja det uppenbara: den indonesiska staten och företagen som är verksamma där är exploatörer och terrorister.
Detta öppna brev följs av en fortsatt uppmaning till internationell solidaritet med miljökampen, ursprungsfolkskampen och den antikapitalistiska/antistatliga kampen i Indonesien. De fängslade kamraterna vill därtill dra uppmärksamheten till platser som Wera (Bing) där folk organiserar motstånd mot en järngruva och även det nytända sociala kriget i Västpapua, där rebeller och studenter eskalerar konflikten mot polis, militär och maffian Freeport McMoran Copper & Gold Inc.
Du kan läsa om fallet i en flyer (med flerspråkiga översättningar av det fantastiska grekisk-anarkistiska anti-infokollektivet Contra-Info) plus i ett solidaritetshäfte av Actforfreedom/Elephant Editions här.
Snart kommer det att finnas ett bankkonto för finansiellt stöd och ett upprop med ett specifikt datum/period för internationell solidaritet, så det efterfrågas av kamrater att vara medvetna om detta. I vilket fall bör solidaritet aldrig vänta på något kommande rättegångsdatum eller något annat datum. Eat och Billy förväntar sig att kamrater handlar som de alltid har gjort, med sina hjärtan och en generös värme tillsammans i en global kamp mot Staten och Kapitalet.
-
Kära kamrater, med respekt, kärlek och ilska
Det har gått 35 dagar sedan vi greps och vi är ledsna att detta brev blir så långt, då vår enda möjliga kommunikation endast kommer från våra vänner och älskare som fortfarande har modet att träffa oss här. Direkta brev är omöjligt.
Vi har väntat på att få höra nyheter från er och som en varm vind i detta repressiva klimat, får vi tillbaka vår energi och styrka när vi hör ljudet av revolutionär solidaritet och en varm känsla av kamratskap från alla kombatanter och frihetsfångar runtom i världen - speciellt när vi får chansen att läsa dagstidningar om något uppror som nyligen ägde rum i Rom, Italien. Det gav oss båda en varm känsla av att kamraterna fortfarande kämpar för en sann revolutionär förändring... och insurrektionalismens ande hänger fortfarande i luften som ett hoppets ljus - i denna skumma repressionens burars atmosfär.
Vi skickar våra kramar till alla FAI-medlemmar runtom i världen ( de som är fria och fängslade) och även CCF:s medlemmar i Grekland. Våra sanna och varma känslor till er alla..
För att nämna något ledsamt så är vi djupt besvikna av att några av våra lokala kamrater, som inspireras av rädsla och medias sensationalism, vilket får dem att dra sig tillbaka från frontlinjen men låt oss inte ägna mer tid åt det, då vi fortfarande är övertygade om att de fortfarande har kvar sina idéer i sin motståndshjärtan... som kommer att lysa upp mörkret ännu en gång med det glittrande ljuset från passionen för uppror.
Varma kramar och hälsningar till alla kombatanter i Chile, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Tyskland och alla revolutinära anarkister som aldrig backar för repressionens ansikte.
Revolutionära Hälsningar och Kramar till er alla.
Medlemmar av Länge Leve Luciano Tortuga Cell - Indonesiska FAI
EAT och BILLY
-
FRIHETSPASSIONEN ÄR STARKARE ÄN FÄNGELSET
Den Femte Kommunikén från FAI-M
DVM befriar minkar
Vi gav den snälla vakthunden några tuggben och lyckades sedan undvika larmen när vi transporterade minkarna från deras fängelse, över plåtstaketet, till friheten. På andra sidan staketet kunde minkarna snabbt sprida sig för att hitta nya jaktmarker i skogen och vattendragen i närområdet.
Aktionen utfördes av tre anledningar:
Första var för att åsamka farmaren ekonomisk skada genom förlorade avelsdjur och förlorat avelsarbete. Det ska inte löna sig att utnyttja och plåga djur.
Andra var för att erbjuda individerna som suttit förslavade hela sina liv, en möjlighet att känna annat än galler under tassarna.
Tredje var för att svenska politiker trots informationsspridning, statliga utredningar och folklig opinon fortsätter att gå pälsindustrin till mötes. Vi tror inte på tomma löften så vi tömmer burarna själva. Djuren kan inte vänta.
För de med nyvunnen frihet, för de vi tvingades lämna kvar.
/De vilda minkarnaDBF bränner grävmaskiner
We did it for mainly three reasons:
1. For ALL the animals that get killed directly by these hellmachines-- worms, snakes, ants and snails, and all the other living beings.
2. They are building a big road through the Wild animals habitat. They not only clearcut the forest and bush, they also crush the so often forgotten life under the ground.
3. For all the animals that could get killed on this road if we didnt do anything-- and for the total suffering following global warming that roads contribute to.
This is for everyone that simply wants to live and not get crushed by a killing machine of mass destruction.
For all beings
ANIMAL LIBERATION FRONT SWEDEN
DBFMinkar målade med henna
Att släppa ut minkar i det vilda är en strategi som bevisligen fungerar, antalet minkar som överlever ett sådant utsläpp är fler än de som överlever november månad på en pälsfarm. Pälsning innebär alltid 0% överlevnad.
Geografiskt sett är hur som helst minksläpp inte alltid möjligt. Men även de farmer som ligger belägna på platser som inte tillåter en drastisk ökning av minkpopulation, måste stängas. Vi valde att prova en ny strategi när vi natten till den 7 november besökte Ölands enda minkfarm, strax söder om Köpingsvik.
Kan vi inte rädda minkarna, ska farmaren åtmistone inte tjäna pengar på dem.
Med hennafärg färgade vi samtliga minkar på farmen. Henna är miljövänligt och helt ofarligt för minkarna. Dock inte för den som vill tjäna pengar på deras skinn.
Vi förstörde även avelsarbetet genom att slänga samtliga avelskort.
Vi kommer fortsätta hitta nya sätt att få ett slut på pälsindustrin i det här landet.
Tills inga fler föds till ett liv av lidande.
/DVM"FAI - Northern Chapter attackerar polisstation i Finland
Vi attackerade Keravas polisstation med eld söndagen den sjätte november vid femtiden på morgonen.
Vi kastade sex molotovs på huvudingången och på en separat ingång vid polisens parkeringsgarage.
Vi valde att inte kasta molotovs in i byggnaden då vi inte ville att vår aktion skulle skada de som möjligen satt fängslade på stationen, med vetskapen att en sådan aktion mycket väl kunde ha försatt dessa människa i livshotande fara.
Vi vill slå ett slag mot förtrycket av natur, djur och liv, förtrycket som polisen som statens förtrupper påtvingar och vidmakthåller.
Organisera, forma affinitetsgrupper och handla!
Solidaritet med all som kämpar för total befrielse!
Solidaritet med alla som blivit rånade av staten på sin frihet!
Död åt staten!
FAI – Informal Anarchist Federation – Northern chapter
FUCK THE POLICE!
Brev från Gabriel Pombo da Silva
Kära bröder och systrar:
Till Michalis och Christos (som överväldigande stormade in i ”min” cell, förstörde ISOLERINGEN som jag levt i, i över sju år), deras bröder och systrar och alla andra kamrater som utgör grunden för den första generationen av the Revolutionary Organization - Conspiracy Cells of Fire / Informal Anarchist Federation.
Mina ögon och mitt hjärta har alltid varit nära er i Grekland. Jag minns fortfarande Nikos Maziotis’ aktion och dennes attityd gentemot domstolen. Det gjorde stort intryck och rörde oss djupt, så djupt att några av mina kamrater tog till egen handling och sände en brevbomb till den grekiska ambassaden i Madrid.
Dessa av mina kamrater arresterades i september 2003 och smällen kom vid sämst tänkbara tidpunkt. Det är sant, det kunde inte ha varit värre. På den tiden var jag regelbundet ”på permis” från kåken. Oavsett uppståndelsen kring min juridiska/fängelse-situation, så hade jag redan ”avtjänat” det högsta tillåtna straffet på den tiden: 20 ÅR. Och ut av de 20 åren, spenderade jag 14 på isolering och FIES [spanska isoleringsavdelningar]. Jag behöver inte berätta för er vad det betydde för mig att förlora så många bra kamrater som, trötta på att uthärda alla sorters systematisk tortyr i årtionden, beslöt sig för att sticka ”genom bakdörren med fötterna först.”
Gripandet av mina kamrater i Barcelona lämnade mig omskakad. Jag kunde ha varit hos dem! Paco Ortiz ”död," det ny-Francoistiska Folkets Partis framfart - alla dessa saker snurrade i mitt huvud innan jag bestämde mig för att rymma.
Min rymning började med att sätta den ena foten för den andra. Det första jag behövde göra var att få lite distans till det bakomvarande. Med det avklarat, korsade jag Pyrenéerna med okänd destination.
Väl utomlands kontaktade jag några gamla kamrater. Jag lyckades köpa mig perfekta identitetshandlingar (med vilka jag till och med lyckades öppna ett bankkonto, hyra en lägenhet etc.), och jag tog mig tid att tänka, träffa nya kamrater och diskutera saker och ting. Från det ögonblicket var jag känd som Michele Cataldi, italiensk medborgare
Jag hade bestämt mig för att frita en av mina compas som satt häktade i Barcelona och för den uppgiften behövde jag pålitliga erfarna kamrater.
Turen stod oss bi när några compas från Iberianska halvön ringde och sa att de skulle skicka någon till mig. Jag var övertygad om att det skulle vara en ”anarkistisk" kamrat, inte desto mindre såg jag Josepi dyka upp (han hade också rymt från en ”permis"), och han visste absolut ingenting om anarki eller teori. Hur som helst var jag nästan gladare att ha en ”kriminell" vid min sida än en ”anarkist." När det kommer till kritan så var mitt motiv och syfte att frita en compa från kåken och jag behövde någon vid min sida som hatade fängelseinstitutionen med en absolut intensitet, precis som jag. Josepi, med sina (totalt) 23 år på kåken bakom sig, var en idealisk kandidat. Därtill var hans ”grej” (precis som min) att råna banker, vilket naturligtvis alltid är oumbärligt.
På den tiden visste jag inte vilka av kamraterna på den Iberiska halvön jag kunde räkna med (eller hur många då jag trodde/antog att en större del av Frihetlig Ungdom hade gått udner jorden). Jag pratar inte om saker som “solidarisk finansiering" eller “ideologisk debatt." Snarare menar jag kamrater som är redo att beväpna sig för att kunna expropriera finanser, kapa en helikopter, frita andra compas, etc.
Mitt förslag att frita vår compa fick stöd hos José och senare även två andra anarkister som anslöt sig till projektet.
Vi beslöt oss för att det första vi behövde var pengar (vi hade redan två pistoler) och med det som ändamål rånade vi en bank. Om jag minns det rätt tillskansade vi oss 40 eller 50 tusen euro, vilket till en början var väldigt användbart när vi införskaffade bil, elektronisk utrustning, etc.
Under flera månaders tid (och i den mån det var möjligt för mig) hade jag möjlighet att delta i ett flertal möten med internationalistiska kamrater. De mötena mellan kamrater, där positioner och tillvägagångssätt klargjordes genom kritik och analys, förtjänar all min respekt även om de lämnade mig med en väldigt olustig känsla.
Kanske hade jag varit dålig på att “smälta" de “italienska insurrektionalisternas" analyser. Kanske hade jag inte slutat tänka på vikten av att veta hur många kamrater som verkligen var för revolutionär anarki. Och kanske var vårt “äventyr" av frihet och “ära" dömt till “misslyckande" från första början.
Vid den tiden hamnade ett par kommunikéer från det då nyligen formade Informella Anarkistiska Federationen i mina händer. För någon som mig, som kom från Anarchist Black Cross (och därmed redan federalistisk och anarkist), öppnade begreppet “informella grupper" upp en värld av möjligheter. I norra Europa var insurrektionella idéer praktiskt taget okända.
Den 28 juni 2004 reste tre anarkister och min syster (som är opolitisk) genom Tyskland i en BMW. Vid middagstid, när vi körde in i staden Aachen, körde en gränspolispatrull (BundesGrenzSchutz) upp framför oss och signalerade att vi skulle följa efter den.
Vi följde efter patrullbilen (min syster körde) till en bensinstation.
Vid bensinstation närmade sig en av polisbefälen oss och frågade efter våra pass. José hade ett falskt spanskt pass (ett väldigt välgjort sådant) och kallades Alfonso Domínguez Pombo. Han kunde ha varit min systers kusin. Sedan lämnade Bart över sitt belgiska pass, då han och min syster var “prickfria.”
Jag och José var uppenbart beväpnade och beredda att rädda våra skinn till vilket pris som helst. Vi visste vad som väntade oss.
Gränspolisen försvann med alla våra pass och var borta i 10-20 minuter, tills båda poliserna närmade sig bilen med passen i händerna och ytterligare en BGS-patrullbil uppenbarade sig och parkerade direkt bakom oss. Klämde in oss mellan de båda patrullbilarna.
Polisbefälen “föreslog" på ett “vänligt" sätt, att vi steg ur vår bil. Våra papper var okej men nu ville de också söka igenom bilen, då en bil med så många utlänningar i sågs med misstänksamhet i Tyskland.
Vi steg ur bilen och poliserna sökte omedelbart igenom den. José och jag hade båda våra vapen på oss. Han hade sin i en liten ryggsäck och jag hade min i en sån där liten midjeväska som turister ofta har.
Efter över en halvtimmes sökande närmade sig en polis José och bad honom att sätta sin väska i en av patrullbilarnas baggageluckor. Då José inte förstod vad polisen sa, frågade polisen mig istället.
Det fanns inte längre några “konversativa alternativ." Stunden var inne för mig att helt enkelt säga till José: “Du tar denna så försöker jag ta den andra."
Trots all spänning i luften, var det en befrielse att till slut göra slut på komedin. Med vapen i hand, och initiativet taget, trodde jag verkligen att vi skulle lyckas. Josés polis sprang iväg när José riktade sin revolver från Ravachol-tiden mot honom och den bilden av José, jagandes en tysk gränspolis, ropandes att han ska “ge upp" och sätta “händerna på huvudet," är något som får mig att skratta ännu idag.
Tyvärr så “misstolkade” José vad jag sa. När jag sa till honom att “ta" polisen, så menade jag just precis det: ta ett grepp på honom. Men hur som helst, “min" polis och de andra sprang iväg från mig också, så jag fick inte fatt i någon av dem. Det som dock oroade mig mest genom hela situationen var min syster.
Hur skulle jag förklara allt detta för min mamma? Min syster förblev väldigt lugn genom det hela och om hon hade velat (velat rädda sitt eget skinn) så kunde hon ha sagt till polisen vad jag hette och skylla allting på mig. Polisen lyckades tyvärr omringa oss och det enda som föll oss in i det läget var att “kidnappa” två “civila” för att skydda oss själva. Du vet ju redan resten...
Min syster (oavsett vad som sagts) vägrade att “samarbeta" eller uttala sig. Hon blev till och med illa behandlad på polisstationen när hon vägrade låta dem ta hennes fingeravtryck och fotografi. Hennes avtryck, såväl som DNA och hennes foto togs med våld. Jag var väldigt stolt över min syster och mina kamrater.
Jag väntade (i vanmakt) på att mina kamrater på Iberiska halvön att “hämnas" oss, såväl som på att de skulle försvara direkt aktion som en revolutionär metodologi.
Genom ett av livets alla sammanträffanden, publicerades en kort analys som mina gamla kamrater skrivit, i det andra numret av Inferno. Mer än sju år efter vårt gripande här i Aachen. Men förklarade den artikeln varför José och jag lämnades ensamma, övergivna av den iberianska rörelsen? Jag vill inte “tjafsa" eller “ge tillbaka." Jag vill bara skriva om vår upplevelse för att kunna dokumentera och utvidga vårt rebelliska och upproriska minne.
Vad ni har uppnått är en del av vad jag och andra har drömt om. Mer än drömt om, faktiskt. Ni har vågat trotsa politisk undergivenhet. Som mina kamrater så passande skrev i sin text, vi var “den iberianska insurrektionalismens pionjärer." Det är ingen mening att fråga (ändå är det vad som konstant frågats om sedan gripandet) om den iberianska insurrektionalismen skulle ha uppstått på den tiden, hade bara några av oss träffats och hade bara några andra småsaker uppmuntrats.
Men det är intressant att fråga - då delar av vårt förflutna blir allmänt känt bit för bit och sedan vår dröm om en Informell Anarkistisk Federation / Internationell Revolutionär Front gradvis breder ut sig- om vår motsvarigheter på den Iberianska halvön kommer att fortsätta smutskasta i den anonyma mångfalden eller istället ansluta sig till den revolutionära prestationen.
Precis som ni har jag alltid trott på att uppror är en permanent process som inte stannar upp för rättegångar eller fängelser. Vissheten i våra övertygelser och vår kärlek till frihet slår mod i oss. Vi må vara “naiva" som tror om oss själva att vara kapabla att ta vårt “öde" i våra egna händer men det kommer alltid att vara att föredra framför att ansluta sig till kören av nej-sägare och gnällspikar.
Domstolarma har varit och är maktens platser där anarkister inte “försvarar" sig själva med juridiska argument, utan istället baserar vårt “försvar" åpå idéerna och värderingarna som har lett oss till försvarsbåset.
Fängelsena är de idealiska miljöerna för att sprida anarkistiska idéer och värderingar. De är universiteten där vi får betyg i olagligheternas alla konster och ämnen.
Fångkamrater, flyktingar etc.: spridandet av våra idéer, minnen och historier är kompassen som leder våra fotsteg.
Jag vet inte om denna text är vad som förväntas som bidrag till ens andra rättegång. Jag kanske borde ha gått in mer på teoretiska aspekter (vilket vi fortfarande har mycket att diskutera kring), men jag är övertygad om att vi kommer att ha möjlighet att prata/skriva mer om det och många andra saker.
Det som är viktigt är att vi söker en direkt relation mellan oss, fångarna (ifråga om det har jag seriösa problem med korrespondens) och att vi hittar fler liktänkande folk omkring oss med vilka vi kan utbyta idéer, information, etc.
Vi kommer inte att vara i fängelse hela våra liv. Och som ni helt korrekt skriver i era texter: “plitarnas makt slutar utanför murarna."
När det kommer till mig och José, så väntar vi på vår deportation till den spanska staten. Där (i Spanien), enligt deras lagar, skulle vi släppas efter kort tid.
För mig är Tyskland ett kapitel av mitt liv som jag helst glömmer bort. Aldrig förr har jag sett fångar så skamliga, med så nära till hands att gola och slicka röv, än de jag har haft missnöjet att träffa här. Jag har inte saknat passion eller idealism. Det jag har saknat är kontakt med folk som har ett minimum av värdighet - motståndsfolk, upprorsfolk. Det faktumet har isolerat mig mer (och såkalrt sårat mig mer) än vad institutionen i sig.
Under mina sju år i detta land har jag inte lyckats (och /eller velat) skapa någon som helst konstant länk eller kommunikation med folk från den “radikala vänstern." Jag har inte velat “tona ner" min diskurs för att kunna bli “accepterad" av det “radikala communityt."
Rätt ofta, när jag läser “vänsteristiska" (inkl. anarkistiska) nyhetsbrev, fanzines och tidningar som “rapporter” om oss (“the Aachen 4“), får jag intrycket att min enda “merit" som “anarkist" är mitt förflutna av “fångkamp," vilket ignorerar (medvetet eller omedvetet) det intenstiva revolutionära arbete och prestation som jag gjort när jag var “fri." På samma sätt har mina texter bemötts med censur eller ointresse.
Men jag skriver nu om allt det där i min nya bok, vilket tar mycket mer arbeter i anspråk än vad jag trott, speciellt den politiska delen.
Innan jag började skriva om mitt/vårt förflutna såväl som dess konsekvenser (för var och en av oss), var det livsviktigt för mig att mina kamrater kände sig välkomna att skicka “signaler" till mig. Kanske öppnas kommunikationen igen genom de “signalerna.” Kanske kan vi alla då också ha möjlighet att skriva ett nytt kapitel i den iberianska anarkismens historia - en mer bäckflödande ut i den vidöppna anarkiska oceanen, nu när jorden är bördig och världen faller på plats.
Vi gjorde vad vi kunde och kommer att fortsätta göra vad vi kan. Låt oss hoppas att varje ny generation av Conspiracy Cells of Fire / Iberianska Anarkistiska Federationen är så mycket bättre, mer dynamisk och mer effektiv än vad vi har varit. Trots mina totalt 27 år i fängelse i de spanska och tyska staterna, såväl som min osäkerhet kring frigivningsdatum, är jag helt övertygad om att jag inte har något att ursäkta mig för. Jag ångrar bara att jag inte var klokare och skickligare då jag stod inför mitt vägval med historiens gång.
Med dessa ord som bryter min isolering, korsar gränser och anländer i hjärtat hos allt vårt folk i Grekland och resten av världen, omfamnar jag mina bröder och systrar i Conspiracy Cells of Fire / Informella Anarkistiska Federationen.
Länge leve the Informal Anarchist Federation / International Revolutionary Front!
Länge leve the Revolutionary Organization – Conspiracy of Cells of Fire / Informal Anarchist Federation!
Länge leve anarki!
— Gabriel, Aachen, tidig oktober 2011
-
Gabriel Pombo da Silva
c/o JVA Aachen
Krefelderstrasse 251
52070 Aachen
Germany
Brev från Walter Bond i solidaritet med Conspiracy Cells of Fire
Från kampen mot Det existerande:
Hej! Jag heter Walter Bond. Jag avtjänar i skrivande stund ett fängelsestraff i USA för tre A.L.F-attentat som orsakade närmare 2 miljoner dollar i skada. Jag läste nyligen ett uttalande i solidaritet med Conspiracy Cells of Fire, i ett försök att skapa en verklig röst för alla oss politiska fångar och krigsfångar, de av oss som har kämpat och fortfarande kämpar från våra fängelseceller mot hela civilisationen. Jag blev glad när jag såg att även mitt namn fanns med i solidaritetsuttalandet. Som en liten gest för mitt stöd, ber jag er att ta emot det korta brev jag skrivit i solidaritet med Informal Anarchist Federation. För Djurens Befrielse, Vad Som Än Krävs!
Hälsningar,
Walter Bond
A.L.F. Lone Wolf
P.S. Det är fritt fram för dig att publicera hela mitt brev eller delar av det, vart du vill.
Du kan skriva till mig direkt via följande adress:
Davis County Jail
Walter Bond 2011-03339
PO Box 130
Farmington UT 84015-0130
Du kan också nå mig via min närmaste kontakt på utsidan genom e-post: elizabethtobier(at)gmail.com
- Ett Brev i Solidaritet med Informal Anarchist Federation -
Hej Kamrater och en broderlig och systerlig hälsning till alla dem som bekämpar ondska, förstryck och all statlig auktoritet.
Till alla dem som inte snackar utan handlar, jag är er broder. Alldeles för länge har teoretiska, filosofiska, hjärtlösa fegisar hävdat sig vara de som bär på befrielse. Men befrielse är inte en bok eller ett tal. Befrielse är inte ett gäng lagar som beslutas om och att systemet försöker inkludera dig i dess korruption.
Befrielse är förkastandet av förtryck. Befrielse är ett skrik i ansiktet på alla de som söker utnyttja dig för sina egna vidriga agendor. Befrielse är en bensindunk i din ryggsäck och Moder Jords kraft i båda jävla nävarna! När vi dör, finns det gott om tid för pacifism och tystnad. Just nu är tiden inne för att slåss. Tiden är inne för motstånd med all kraft och styrka som kärlek och hat kan ge oss!
De av oss som befinner sig bakom murar och taggtråd, de av oss som har kämpat stolt, som kommer att kämpa stolt och som aldrig bugar inför någon auktoritet annan än vår egen, har visat världen den verkliga befrielsens väg genom våra handlingar. Soffbordsgengeraler och tangentbordskommandon vill dock inte ha handling, de vill ha ord. Vilket slöseri med tid.
Jag har mer respekt för mina fiender än för siarna, smickrarna och hobbyisterna. Mina fiender är i vart fall ärliga, mina förtryckare låtsas i vart fall inte att de gör något annat och de vet åtminstone hur de ska agera eller reagera för att gynna allt som deras förvridna svarta hjärtan håller kärt. Ingen skriftlärd, skribent, voicebox eller pratkvarn är ledare för någonting utanför åsikterna eller papprena. Det är därför jag talar för mig själv. Det är därför jag varmt rekommenderar alla politiska fångar att tala ut sin mening så ofta vi kan, för att när vi förblir tysta, börjar andra kvinnor och män tala för oss. Eller ännu värre, vår tystnad får det att verka som om vi inte existerade.
Denna regering, den regeringen, alla regeringar kommer alltid att försöka skrämma massan med de få. Eftersom de verkligt fria med ett vilt hjärta, kan tända eldar i deras städer till och med bakom deras fängelsemurar. Och vet du vad? De kan ta min kropp och det är allt de kan få. Jag existerar, vi existerar, i beslutet hos varje kamrat som inte är rädd och som hänger sig åt direkt aktion just nu!
Jag kan hållas inlåst tills min kropp är död och förruttnad och där slutar deras makt!
Det går inte att stoppa motståndets själ som formger mig! Det går inte att stoppa det som inte känner rädsla! Välkommen till upproret!
Anarkism betyder ”ingen mer regering” och inte ”välkommen till mitt bokcafé”! Djurbefrielse betyder att bryta upp burarna och att sedan slå sönder dem, inte att öppna din mun i liktänkandes sällskap. Jordbefrielse betyder att en skidanläggning bränns till grunden, inte att ännu en Rik Liberal bygger ett miljövänligt hus. Mänsklig befrielse betyder att göra slut på förtrycket från hela civilisationen, inte att ropa slagord inför nya kameror.
I direkt solidaritet med International Animal Liberation Front, International Earth Liberation Front, Animal Rights Militia, Militant Forces Against Huntingdon Life Science, med Conspiracy Cells of Fire. I solidaritet med alla politiska fångar och till alla krigare som har investerat sitt liv eller sin frihet för verklig befrielse. I solidaritet med Black Panther Party för Self-Defense och MOVE! Länge leve John Africa! Djurens Befrielse, Vad Som Än Krävs!
”Om en människa verkligen är fri, kan hon inte bli förnedrad av fjättrarnas tyngd.”
- en okänd fransk anarkists sista ord innan denne dömdes till döden
Davis County Jail
Walter Bond 2011-03339
PO Box 130
Farmington UT 84025-0130
Bättre sent än aldrig om BIlly, Costa och Silvia.
Efter lång väntan och isolering har de tre kamraterna äntligen fått komma ut på banan och därmed fått nya adresser:
Luca Bernasconi
Gefängnis Pfäffikon
Hörnlistrasse 55
8330 Pfäffikon (ZH)
Switzerland
Silvia Guerini
c/o
Bezirksgefängnis Zürich
Postfach 1266
CH – 8026 Zurigo
Switzerland
Costantino Ragusa
PF 3143
8105 Regensdorf
Switzerland
