Anstalten Vä utanför Krisitanstad spårar ur
Såväl fångar som plitar har nått gränsen för vad de tål av förnedring och skitbehandling. Plitarna förnekar såklart att de tar ut sin frustration på fångarna men kanske kan vi hoppas på att se plitar inspirerade av Hasse och Tage till våren. Släpp Fångarne Loss Det Är Vår!
Citat SR.se:
"– Anställda börjar tappa tålamodet, Det höjer inte arbetsmoralen att inte veta hur många vi är som jobbar nästa dag, säger Roger Nilsson, skyddsombud på anstalten Kristianstad i Vä.
Sportaktiviteter för intagna som skippas för att personalen inte hinner med, lagstadgade utevistelser som villkoras och bortförhandlas och personal som fått ett mer pressat schema och inte alltid orkar eller hinner diskutera eller förklara för de intagna.
Exemplen från både personal och intagna är många, på hur flera års besparingar har drabbat anstalten och irritation växer bland både personal och intagna.
Intagna har kritiserat personalen för återkommande hot om bland annat isolering, men den bilden känner inte Roger Nilsson alls igen, men han tror att de hårda besparingarna ökar risken för incidenter.
– Jag tror vi är överens om i alla led att vi kan inte spara mer. Det slår ner arbetsmoralen, säger han."
Annars får vi hoppas på ett sjuhelvetes upplopp på den skånska vischan.
På KVA Saltvik mobbas plitarna
Enligt Sveriges Radio Västernorrland så har plitarnas skyddsombud på kriminalvårdens senaste superkåk Saltvik i Härnösand slagit larm om konflikter mellan plitarna. Problemet ska vara mobbning och utfrysning. Nu ska kriminalvården ha tagit fram en handlingsplan för att undersöka den psykosociala miljön för plitarna och utbilda cheferna.
Solidaritet med Sonja och Christian
Efter 33 år i fransk exil utlämnades 79-åriga Sonja Suder och 70-åriga Christian Gauger till Tyskland den 14 september 2011. Christian transporterades över gränsen i ambulans! Sonja fängslades i Frankfurt-Preungesheim; Christian i ett fängelsesjukhus. Christian, som drabbades av hjärtstillestånd i oktober 1997 och som sedan dess har stått under medicinsk och personlig tillsyn, släpptes inte från fångenskapen förrän en månad efter att de utlämnats. Han är nu tvungen att rapportera sig till snutarna två gånger i veckan. Sonja, som fortfarande sitter häktad i Preungesheim, är förmodligen den äldsta kvinnan i Europa som inväntar rättegång i fängelse. Åklagare tog upp åtalspunkterna i november och planerar att ta fallet till rättegång under 2012.
En Lång Tradition av Motstånd
Som en del av den politiska vänstern, började die Revolutionäre Zellen (de Revolutionära Cellerna, RZ) tackla de revolutionära perspektiven i Västtyskland 1973, i försök att identifiera nya former av militans och utgångspunkter för motstånd. Det formades till en tredje urban gerillagrupp, vid sidan av RAF och Bewegung 2. Juni. RZ valde dock att opponera sig mot en avantgardistisk position och handlade istället utifrån den legitima vänsterrörelsen. I mitten av 70-talet gav RZ upphov till en feministisk organisation, Rote Zora. RZ och Rote Zora upphörde med sina aktioner under det tidiga 90-talet.
Sonja och Christian åtalas för två av ett drygt dussintal attacker mot kärnkraftsnindustrin som RZ genomförde. Den första som ägde rum den 22 augusti 1977, riktades mot det tyska företaget MAN och dess delaktighet i utvecklandet av sydafrikanska kärnvapen. MAN sålde kompressorer till en anläggning för urananrikning i den rasistiska Apartheid-regimen. Den andra attacken som kom kort därpå, riktades mot KSB, dåtidens största tillverkare av kylningspumpar för kraftverk. Sonja och Christian anklagas också för ett RZ-attentat mot Heidelbergs slott den 18 maj 1978. Målet med attacken var att upplysa om motsägelesfullheten mellan Heidelbergs chica turistfasad och lokalpolitiken som gick ut på att utplåna hela stadsdelar för att gynna de rikas intressen.
Falskt vittnesmål
I samtliga tre fall vilar åklagarsidan på det så kallade "vittnesmålet" från Hermann F. Ett vittnesmål framställt under tortryförhållanden. Under sommaren 1978 exploderade en sprängladdning avsedd för en RZ-aktion mot den argentinska militärdiktaturens konsulat, i knäna på Hermann, vilket ledde till allvarliga skador på honom. Han överlevde men förlorade ögonen, båda benen och fick allvarliga brännskador. Under kraftiga smärtstillande och lugnande tabletter, lades han in på sjukhus och förflyttades sedan till polisens faciliteter, där han hölls helt isolerad. Statens säkerhetsagenter, åklagare och domare som förde kopiösa mängder anteckningar, var hans enda "mänskliga kontakter." Hermann befann sig i ett tillstånd av total hjälplöshet och förlorat omdöme i 18 veckor. Kontakten med vänner och en pålitlig advokat förhindrades och manipulerades. När han till slut flydde isolationen förkastade Hermann F. sitt påstådda vittnesmål som förfalskning och inte sitt egna.
33 År i Exil
Under hösten 1978, ett år efter den "Tyska Hösten" och mitt upp i statens häxjakt på radikala vänsterister, lade Sonja och Christian märke till att de blev förföljda. De reste utomlands till okänd destination. Det är inte förrän på senare år som de blivit varse åtalen som lyfts mot dem.
År 2000, 22 år efter deras förvinnande, arresterades Sonja och Christian i Paris. Samtidigt hade ytterligare ett åtal kommit till: Efter 24 år påstår plötsligt statens vittne Hans Joachim Klein att han mindes att Sonja transporterade vapen till Wien 1975, för en attack av ett palestinsk-tyskt kommando mot OPEC:s oljeministermöte. (Klein deltog i attacken men tog kort därpå avstånd från attacken och dem; med stöd från tyska miljöpartister och före detta vänsterister och med kännedom om den tyska säkerhetspolisen, levde han i Frankrike till oc med 1999. Efter hans politiska arrestering, följt av ett omfattande vittnesmål, dömdes han år 2000 i Frankfurt men släpptes snart och beviljades nåd. Frankfurts distriktsdomstol ogiltigförklarade Klein's vittnesmål mot Sonja och andra under hans rättegång år 2000. Trots det återfinns hans påståenden i den senaste arresteringsordern och åtalet mot henne.)
Trots de tyska åtalen gav en fransk domstol avslag på Tysklands begäran om överlämnande år 2000. Efter att ha beslutat om en borgen på några hundra euro tilläts de båda stanna i Frankrike. Under 2007 tog de tyska åklagarna fördel av de nya ändringarna EU:s lagstiftningar och, påtryckta av den franska motsvarigheten till tyska federalpolisen BKA, så utfärdade de en "europeisk" arresteringsorder. Även om ordern inte innehöll någon ny information, blott representerande ett förändrat format, accepterade de franska myndigheterna den under Sarkozys ledning år 2010.
Inga förhandlingar. Inget vittnesmål.
Sonja och Christian kommer från 60 och 70-talets vänster; de slogs mot den tidens fängelsesystem och repression. För tio år sedan vägrade de gå med på förhandlingar med den tyska åklagaren, som utlovade villkorlig frigivning från häktet om de frivilligt återvände till Tyskland och erkände. De har ihärdigt vägrat att vittna. Sonja sa i en intervju som genomfördes 2010: "Om ni har beslutat om det på förhand, 'skulle något hända, inte ett ord, inget vittnesmål,' så känner du dig väldigt trygg."
Deras liv demonstrerar att det är möjligt att leva ett liv utan borgerlig karriär och utan att anpassa sig till det rådande systemet.
De är 68:or som inte sögs upp i miljöpariet, som inte blev opportunister eller makthungrande politiker. Vänsteraktivister behöver inte offra sin politiska eller personliga integritet för så kallade praktiska begränsningar. Sonja och Christians utlämnande och rättegång har genomförts så envist och sammanbitet av en enda anledning: för att de vägrar att samarbeta med statens säkerhetsapparat.
Det Verkliga Brottet
Alla politiska rättegångar siktar på att kriminalisera motstånd. Det verkliga brottet i detta fall var att beväpna en rasistisk regim, inte det militanta motståndet mot det. Det verkliga brottet var och är raserandet av beboeliga och billiga kvarter, inte protesterna mot gentrifiering. Det verkliga brottet var och är att kärnkraftsprogrammen, inte kärnkraftmotståndet.
Medan den västtyska regeringen fortsatte ge sitt stöd åt tysk kärnkraftexport och medan inga företag ställts mot väggen för sitt stöd till Apartheid-regimen, ställs Sonja och Christian inför rätta för att ha handlat mot dessa brott - efter tre decennier. De fängslades inte förrän EUs lagar åtslutits på flyktingar och asylsökandes bekostnad.
Frihet och Lycka för Sonja och Christian!
Deras bergfasta hållning trots Christians allvarliga sjukdom och tre decennier av exil, förtjänar respekt och internationell solidaritet från alla de som har kämpa mot och aktivt bekämpar fängelser, statens säkerhetsjuridiska system, kärnkraftsmaffian, rasism och gentrifiering. Det är inget sammanträffande att det, under Castor 2011 i Wendland, var så många banderoller och flyers som underströk den långa tradtitionen av kärnkraftmotstånd sedan 1970-talet och uppmanade till solidaritet med Sonja och Christian.
Sonja och Christian förtjänar internationellt stöd - låt oss göra så att de inte känner sig utlämnade!
www.verdammtlangquer.org
Efter 33 år i fransk exil utlämnades 79-åriga Sonja Suder och 70-åriga Christian Gauger till Tyskland den 14 september 2011. Christian transporterades över gränsen i ambulans! Sonja fängslades i Frankfurt-Preungesheim; Christian i ett fängelsesjukhus. Christian, som drabbades av hjärtstillestånd i oktober 1997 och som sedan dess har stått under medicinsk och personlig tillsyn, släpptes inte från fångenskapen förrän en månad efter att de utlämnats. Han är nu tvungen att rapportera sig till snutarna två gånger i veckan. Sonja, som fortfarande sitter häktad i Preungesheim, är förmodligen den äldsta kvinnan i Europa som inväntar rättegång i fängelse. Åklagare tog upp åtalspunkterna i november och planerar att ta fallet till rättegång under 2012.
En Lång Tradition av Motstånd
Som en del av den politiska vänstern, började die Revolutionäre Zellen (de Revolutionära Cellerna, RZ) tackla de revolutionära perspektiven i Västtyskland 1973, i försök att identifiera nya former av militans och utgångspunkter för motstånd. Det formades till en tredje urban gerillagrupp, vid sidan av RAF och Bewegung 2. Juni. RZ valde dock att opponera sig mot en avantgardistisk position och handlade istället utifrån den legitima vänsterrörelsen. I mitten av 70-talet gav RZ upphov till en feministisk organisation, Rote Zora. RZ och Rote Zora upphörde med sina aktioner under det tidiga 90-talet.
Sonja och Christian åtalas för två av ett drygt dussintal attacker mot kärnkraftsindustrin som RZ genomförde. Den första som ägde rum den 22 augusti 1977, riktades mot det tyska företaget MAN och dess delaktighet i utvecklandet av sydafrikanska kärnvapen. MAN sålde kompressorer till en anläggning för urananrikning i den rasistiska Apartheid-regimen. Den andra attacken som kom kort därpå, riktades mot KSB, dåtidens största tillverkare av kylningspumpar för kraftverk. Sonja och Christian anklagas också för ett RZ-attentat mot Heidelbergs slott den 18 maj 1978. Målet med attacken var att upplysa om motsägelesfullheten mellan Heidelbergs chica turistfasad och lokalpolitiken som gick ut på att utplåna hela stadsdelar för att gynna de rikas intressen.
Falskt vittnesmål
I samtliga tre fall vilar åklagarsidan på det så kallade "vittnesmålet" från Hermann F. Ett vittnesmål framställt under tortryförhållanden. Under sommaren 1978 exploderade en sprängladdning avsedd för en RZ-aktion mot den argentinska militärdiktaturens konsulat, i knäna på Hermann, vilket ledde till allvarliga skador på honom. Han överlevde men förlorade ögonen, båda benen och fick allvarliga brännskador. Under kraftiga smärtstillande och lugnande tabletter, lades han in på sjukhus och förflyttades sedan till polisens faciliteter, där han hölls helt isolerad. Statens säkerhetsagenter, åklagare och domare som förde kopiösa mängder anteckningar, var hans enda "mänskliga kontakter." Hermann befann sig i ett tillstånd av total hjälplöshet och förlorat omdöme i 18 veckor. Kontakten med vänner och en pålitlig advokat förhindrades och manipulerades. När han till slut flydde isolationen förkastade Hermann F. sitt påstådda vittnesmål som förfalskning och inte sitt egna.
33 År i Exil
Under hösten 1978, ett år efter den "Tyska Hösten" och mitt upp i statens häxjakt på radikala vänsterister, lade Sonja och Christian märke till att de blev förföljda. De reste utomlands till okänd destination. Det är inte förrän på senare år som de blivit varse åtalen som lyfts mot dem.
År 2000, 22 år efter deras förvinnande, arresterades Sonja och Christian i Paris. Samtidigt hade ytterligare ett åtal kommit till: Efter 24 år påstår plötsligt statens vittne Hans Joachim Klein att han mindes att Sonja transporterade vapen till Wien 1975, för en attack av ett palestinsk-tyskt kommando mot OPEC:s oljeministermöte. (Klein deltog i attacken men tog kort därpå avstånd från attacken och dem; med stöd från tyska miljöpartister och före detta vänsterister samt med den tyska säkerhetspolisens kännedom, levde han i Frankrike till och med 1999. Efter hans politiska arrestering, följt av ett omfattande vittnesmål, dömdes han år 2000 i Frankfurt men släpptes snart och beviljades nåd. Frankfurts distriktsdomstol ogiltigförklarade Klein's vittnesmål mot Sonja och andra under hans rättegång år 2000. Trots det återfinns hans påståenden i den senaste arresteringsordern och åtalet mot henne.)
Trots de tyska åtalen gav en fransk domstol avslag på Tysklands begäran om överlämnande år 2000. Efter att ha beslutat om en borgen på några hundra euro tilläts de båda stanna i Frankrike. Under 2007 tog de tyska åklagarna fördel av de nya ändringarna EU:s lagstiftningar och, påtryckta av den franska motsvarigheten till tyska federalpolisen BKA, så utfärdade de en "europeisk" arresteringsorder. Även om ordern inte innehöll någon ny information, blott representerande ett förändrat format, accepterade de franska myndigheterna den under Sarkozys ledning år 2010.
Inga förhandlingar. Inget vittnesmål.
Sonja och Christian kommer från 60 och 70-talets vänster; de slogs mot den tidens fängelsesystem och repression. För tio år sedan vägrade de gå med på förhandlingar med den tyska åklagaren, som utlovade villkorlig frigivning från häktet om de frivilligt återvände till Tyskland och erkände. De har ihärdigt vägrat att vittna. Sonja sa i en intervju som genomfördes 2010: "Om ni har beslutat om det på förhand, 'skulle något hända, inte ett ord, inget vittnesmål,' så känner du dig väldigt trygg."
Deras liv demonstrerar att det är möjligt att leva ett liv utan borgerlig karriär och utan att anpassa sig till det rådande systemet.
De är 68:or som inte sögs upp i miljöpariet, som inte blev opportunister eller makthungrande politiker. Vänsteraktivister behöver inte offra sin politiska eller personliga integritet för så kallade praktiska begränsningar. Sonja och Christians utlämnande och rättegång har genomförts så envist och sammanbitet av en enda anledning: för att de vägrar att samarbeta med statens säkerhetsapparat.
Det Verkliga Brottet
Alla politiska rättegångar siktar på att kriminalisera motstånd. Det verkliga brottet i detta fall var att beväpna en rasistisk regim, inte det militanta motståndet mot det. Det verkliga brottet var och är raserandet av beboeliga och billiga kvarter, inte protesterna mot gentrifiering. Det verkliga brottet var och är att kärnkraftsprogrammen, inte kärnkraftmotståndet.
Medan den västtyska regeringen fortsatte ge sitt stöd åt tysk kärnkraftexport, medan företag sluppit ställas inför rätta för sitt stöd till Apartheid-regimen, ställs Sonja och Christian inför rätta för att ha handlat mot dessa brott - efter tre decennier. De fängslades inte förrän EUs lagar åtslutits på flyktingar och asylsökandes bekostnad.
Frihet och Lycka för Sonja och Christian!
Deras bergfasta hållning trots Christians allvarliga sjukdom och tre decennier av exil, förtjänar respekt och internationell solidaritet från alla de som har kämpa mot och aktivt bekämpar fängelser, statens säkerhetsjuridiska system, kärnkraftsmaffian, rasism och gentrifiering. Det är inget sammanträffande att det, under Castor 2011 i Wendland, var så många banderoller och flyers som underströk den långa tradtitionen av kärnkraftmotstånd sedan 1970-talet och uppmanade till solidaritet med Sonja och Christian.
Sonja och Christian förtjänar internationellt stöd - låt oss göra så att de inte känner sig utlämnade!
14 bilar brända i Fleury under en helg
Sammanlagt 14 bilar brändes under andra helgen i januari i Fleury-Merogis utanför Paris, Frankrike.
"Fleury" är som en liten fängelsestad i staden och är en del av Paris-distriktet Aunette. Fängelset Fleury-Merogis, med samma namn som området det ligger i, är Europas största med ca 3800 fångar, både kvinnor och män. Många som bor i området är anställda vid fängelset.
Eld till fängelserna!
Fängelseverkstad i Fleury-Merogis, Frankrike, nedbränd
02/01/2012
Enligt Essones brandmän startade branden runt 9 på morgonen och släcktes runt 11:30. Branden uppges ha förstört verkstäderna i D5-byggnaden i fängelset. Runt 150 fångar som arbetade med bijouterier utrymdes. En fånge och en plit slogs ut av rökutvecklingen och fördes till sjukus.
Orsaken till branden förblev okänd fram till:
18/01/2012
Enligt en teknisk analys verkar incidentens orsak har varit av brottslig natur. Spår av brandfarliga produkter återfanns på platsen. För närvarande har dock inte utredarna några misstänkta gärningsmän. Skadan på fängelset uppskattas till 400 000 euro.
Enligt en teknisk analys verkar incidentens orsak har varit av brottslig natur. Spår av brandfarliga produkter återfanns på platsen. För närvarande har dock inte utredarna några misstänkta gärningsmän. Skadan på fängelset uppskattas till 400 000 euro.
Marco, Silvia och Billy hungerstrejkar mot WEF
Schweiz.
Texten är från ett flygblad som delats ut under demonstrationen mot
World Economic Forum i Bern (Schweiz) den 21 januari 2012.
Vi håller på att översätta Marcos, Silvias och Billys kommunikéer om
strejken. De kommer snart att finnas tillgängliga.
"De tre grönanarkistiska fångarna i schweiziskt fängelse har beslutat att
delta i veckan av mobilisering mot World Economic Forum, som
kommer att hållas i Schweiz under dessa dagar. Marco och Silvia inledde sina
hungerstrejker på 10 dagar, mellan den 20 till 30 januari 2012. Billy
avstår från fängelsematen och vägrar att arbeta (arbete är obligatoriskt
i schweiziska fängelser), mot WEF men också som ett svar på förhållandena i deras fängelser, närmare bestämt för befrielsen av Marco Camenisch i maj 2012 och mot förekomsten av avskiljande glas i besöksrummen när vänner hälsar på.
Marco Camenisch fängslades i Schweiz 1991 och har alltid
varit aktiv i den grönanarkistiska kampen; Silvia och Billy
arresterades, tillsammans med Costa, i april 2010 i Zürich för att ha förberett en
attack med sprängämnen mot IBM:s nybyggda nanotekniska forskningcentrum.
Vi är inte förvånade över att WEF i år har satt upp nanoteknologi bland diskussionsämnena,
eftersom, som med alla tekniska system och ännu mer den nya tekniken (Nanoteknik, bioteknik och cybernetik), är de inte neutrala utan i händerna på de som hanterar ekonomi, och vidare
verktyg i händerna på dem som innehar makten.
Medan statens och företagens chefer träffar varandra för att införa den nya världsekonomiska utvecklingen, i labben sitter experter och forskare och försöker att skapa nya medel för att öka den sociala kontrollen, stärka soldater, försöker göra våra liv ännu mer konstgjorda och
automatiserade, till den punkt att de manipulera det levande. Manipulationer som
framkallar förödande och oåterkalleliga konsekvenser för jordens balans
och på människor och icke-mänskliga djur.
Vi kommer alltid att kämpa mot dem som omvandlar jorden till plast och betong, varor och teknik, industri och kontor: en värld utan liv.
Mot staten och kapitalet, som med sin dominerande och exploaterande logik vill göra människor till slavar, djurentill produkter, och planeten till en oändlig källa av saker att håva in.
WEF-evenemanget kan inte annat än öka vår ilska och vilja att fortsätta kämpa, i och utanför fängelser.
Solidaritet med de fångar som hungerstrejkar!
Solidaritet med Marco, Silvia, Billy och Costa.
Översatt till engelska av ELP, till svenska av DVM.
Schweiz.
Denna text är från ett flygblad som delats ut under demonstrationen mot
World Economic Forum i Bern (Schweiz) den 21 januari 2012.
Vi håller på att översätta Marcos, Silvias och Billys kommunikéer om
strejken. De kommer snart att finnas tillgängliga.
"De tre grönanarkistiska fångarna i schweiziskt fängelse har beslutat att delta i veckan av mobilisering mot World Economic Forum, som kommer att hållas i Schweiz under dessa dagar. Marco och Silvia inledde sina
hungerstrejker på 10 dagar, mellan den 20 till 30 januari 2012. Billy avstår från fängelsematen och vägrar att arbeta (arbete är obligatoriskt i schweiziska fängelser), mot WEF men också som ett svar på förhållandena i deras fängelser, närmare bestämt för befrielsen av Marco Camenisch i maj 2012 och mot förekomsten av avskiljande glas i besöksrummen när vänner hälsar på.
Marco Camenisch fängslades i Schweiz 1991 och har alltid varit aktiv i den grönanarkistiska kampen; Silvia och Billy arresterades, tillsammans med Costa, i april 2010 i Zürich för att ha förberett en attack med sprängämnen mot IBM:s nybyggda nanotekniska forskningcentrum.
Vi är inte förvånade över att WEF i år har satt upp nanoteknologi bland diskussionsämnena, eftersom, som med alla tekniska system och ännu mer den nya tekniken (Nanoteknik, bioteknik och cybernetik), är de inte neutrala utan i händerna på de som hanterar ekonomi, och vidare verktyg i händerna på dem som innehar makten.
Medan statens och företagens chefer träffar varandra för att införa den nya världsekonomiska utvecklingen, i labben sitter experter och forskare och försöker att skapa nya medel för att öka den sociala kontrollen, stärka soldater, försöker göra våra liv ännu mer konstgjorda och automatiserade, till den punkt att de manipulera det levande. Manipulationer som framkallar förödande och oåterkalleliga konsekvenser för jordens balans
och på människor och icke-mänskliga djur.
Vi kommer alltid att kämpa mot dem som omvandlar jorden till plast och betong, varor och teknik, industri och kontor: en värld utan liv.
Mot staten och kapitalet, som med sin dominerande och exploaterande logik vill göra människor till slavar, djurentill produkter, och planeten till en oändlig källa av saker att håva in.
WEF-evenemanget kan inte annat än öka vår ilska och vilja att fortsätta kämpa, i och utanför fängelser.
Solidaritet med de fångar som hungerstrejkar!
Solidaritet med Marco, Silvia, Billy och Costa."
Översatt till engelska av ELP, till svenska av DVM.
Silvia Flyttad
Den fängslade kamraten Silvia Guerini, i fängelse för sin delaktighet i den planerade attacken mot IBM:s nanoteknologiska laboratorium utanför Zürich, flyttades tidigt i januari till en ny anstalt. För att skriva till henne:
Silvia Guerini
Postfach 45
3324 Hindelbank
Switzerland
Antifascistiskt meddelande från John Viktor Padellaro
"Angående anklagelserna om att jag är nazist/fascist/nationalist vill
jag tydligt säga att DET ÄR HISTORIA!
Jag har hoppat av den skiten. Jag tar helt avstånd från allt vad
förtryck heter. Jag har insett att det inte går att bekämpa ett förtryck
samtidigt som man är en del av ett annat. Jag har aldrig varit med i
någon naziorganisation, det förtryckande eller främlingsfientliga jag
skrivit på internet tidigare tar jag helt avstånd från. Jag hoppas att
människor kan inse att alla kan ändra sig även om man skrivit sjuka
saker. Jag skall se till att bloggen tas bort samt mitt konto från den
vidriga sidan Nordisk. Jag skall även på alla sätt jag kan öppet visa
mitt avståndstagande mot fascism och all annan virdig
förtryckaridiologi. Jag skall se till att Nazisterna ser och förstår
det! Allt förtryck måste krossas.
Slutligen vill jag säga att jag ställer mig helt emot såväl rasism,
nationalism, sexism, homofobi som speciesism och alla andra förtryck.
Dessutom tycker jag att hela konceptet med nationalstater är sjukt,
likaså att människor helt känslokallt av korrupta maktgalna politiker
skickas iväg till ovisshet och tortyr eller ensamhet. Alla varelser
skall få bo var de vill !
Jag ser mig som total anarkist och tänker kämpa för en värld totalt
fritt från förtryck, tills jag dör!
FUCK KAPITALISM!
/Viktor Padellaro"
jag tydligt säga att DET ÄR HISTORIA!
Jag har hoppat av den skiten. Jag tar helt avstånd från allt vad
förtryck heter. Jag har insett att det inte går att bekämpa ett förtryck
samtidigt som man är en del av ett annat. Jag har aldrig varit med i
någon naziorganisation, det förtryckande eller främlingsfientliga jag
skrivit på internet tidigare tar jag helt avstånd från. Jag hoppas att
människor kan inse att alla kan ändra sig även om man skrivit sjuka
saker. Jag skall se till att bloggen tas bort samt mitt konto från den
vidriga sidan Nordisk. Jag skall även på alla sätt jag kan öppet visa
mitt avståndstagande mot fascism och all annan virdig
förtryckaridiologi. Jag skall se till att Nazisterna ser och förstår
det! Allt förtryck måste krossas.
Slutligen vill jag säga att jag ställer mig helt emot såväl rasism,
nationalism, sexism, homofobi som speciesism och alla andra förtryck.
Dessutom tycker jag att hela konceptet med nationalstater är sjukt,
likaså att människor helt känslokallt av korrupta maktgalna politiker
skickas iväg till ovisshet och tortyr eller ensamhet. Alla varelser
skall få bo var de vill !
Jag ser mig som total anarkist och tänker kämpa för en värld totalt
fritt från förtryck, tills jag dör!
FUCK KAPITALISM!
/Viktor Padellaro"
Viktor Padellaro har nu dömts till 3 år och 6 månader i fängelse. Adressen till honom är:
|
Häktet Göteborg Viktor Padellaro ( 11/117-4 ) Ullevigatan 11 Box 216 401 23 Göteborg |
Det har nu varit mycket diskussioner kring Viktor Padellaros förflutna(?) i fascistiska kretsar och värderingar. Han har nu uttryckt sitt ställningstagande i detta brev och var och en får behandla den information hur de vill.
DVM tycker att hela situationen varit förvirrande, svår och någonstans måste framtida situationer som denna förhindras. Vi har svårt att känna fullt förtroende för Viktor Padellaro men samtidigt vill vi inte att någon ska lida av förtal.
Vi uppmanar alla till att diskutera detta och jobba på att förhindra framtida missförstånd.
Tendens inom Kriminalvården
Forskaren Per Åke Nylander vid Örebro Universitet har i sin doktoravhandling följt Kriminalvårdens utveckling och kommit fram till att Kriminalvårdens fokus är splittrad. Han menar bland annat att:
"– Man kan tala om olika subkulturer, där olika tanke- och handlingsmönster formas. Det är en stor skillnad i hur vårdarna bemöter de intagna och hur de förstår sin yrkesroll och dess krav. Kriminalvårdarens yrkesroll formas av dilemmat att kunna hantera säkerhet och rehabilitering samtidigt."
samt att:
"– Det är viktigt att kriminalvårdarna får en förståelse för båda aspekterna och för varandra för att inte motsättningarna ska bli för stora."
Det råder inte några tvivel om plitarnas lojalitet - till samhällsnormen, staten och ett hierarkiskt samhälle - men att se potentiella motsättningar mellan dem - mellan de som vill göra lydiga samhällsslavar av fångarna och de som vill misshandla dem - är en väldigt uppskattad utveckling.
Kriminalvårdens nye Generaldirektör: Nils Öberg
Äntligen har kriminalvården tillsatt en långsiktigare generaldirektör. Denna gång är det den statvetaren Nils Öberg. På Kriminalvårdens hemsida kan vi läsa följande:
"Nils Öberg, 51 år, har tidigare varit chef för Polisenheten i Justitiedepartementet samt departementsråd vid samma departements EU-enhet. Han har också arbetat vid Europeiska kommissionen och vid Säkerhetspolisen."
Han tog sin plats i Norrköping i slutet av december och vad som kommer att bli dennes kännetecken i Statens tortyrkammare återstår bara att se.
(Här ser vi honom tillsammans med sina föregångare i bakgrunden)
Intensivt i Kongos fängelser
I september 2011 flydde närmare 1000 fångar från ett fängelse i östra Katanga, östra(Demokratiska Republiken) Kongo. Det hela började med ett fritagningsförsök av en dödsdömd ledare för Mai Mai-millisen, då maskerade beväpnade män stormade fängelset och attackera snutar och militär. Olika uppgifter från lögnaktiga myndigheter och organ, från Kongo och internationellt, pekar på olika händelseförlopp, antal förrymda fångar och antal döda. Snuten hävdade vid tillfället för en BBC-intervju med en myndighetsman i september att 152 av 967 fångar gripits och återförts till fängelset.
På nyårsdagen 2012 genomfördes ett rymningsförsök med ett olyckligt slut. En handgranat skulle ha osäkrats och detonerat utan att ha kastats, vilket ledde till att påstådda 9 fångar dog och 50 fångar skadades. Högsta hönset hos snuten i provinsen hävdar att "den civile (fången)" inte kunde hantera granaten och därför exploderade den i fånghopen. Vi får utgå ifrån att granaten kastats av en fångvaktare som försökte hindra ett rymningsförsök eller potentiellt upplopp. Granatexplosionen skulle, enligt lokala vittnen, även ha följts av skottlossning. Denna händelse och den som skett i september ledde till en ökad närvaro av militär och snut i fängelset .
Även om det är komplicerat med de sociala konflikter som råder så långt bort från ens verklighet, så är kampen mot fängelser värmande för revolterande hjärtan och något som ständigt kräver soldiaritet från andra verkligheter.
En kamp - olika verkligheter!
Solidaritet med fångarna i Kongo!
På nyårsdagen 2012 genomfördes ett rymningsförsök med ett olyckligt slut. En handgranat skulle ha osäkrats och detonerat utan att ha kastats, vilket ledde till att påstådda 9 fångar dog och 50 fångar skadades. Högsta hönset hos snuten i provinsen hävdar att "den civile (fången)" inte kunde hantera granaten och därför exploderade den i fånghopen. Vi får utgå ifrån att granaten kastats av en fångvaktare som försökte hindra ett rymningsförsök eller potentiellt upplopp. Granatexplosionen skulle, enligt lokala vittnen, även ha följts av skottlossning. Denna händelse och den som skett i september ledde till en ökad närvaro av militär och snut i fängelset .
Även om det är komplicerat med de sociala konflikter som råder så långt bort från ens verklighet, så är kampen mot fängelser värmande för revolterande hjärtan och något som ständigt kräver soldiaritet från andra verkligheter.
En kamp - olika verkligheter!
Solidaritet med fångarna i Kongo!
FAI - Northern Chapter attackerar polisstation i Finland
6:e november 2011
Vi attackerade Keravas polisstation med eld söndagen den sjätte november vid femtiden på morgonen.
Vi kastade sex molotovs på huvudingången och på en separat ingång vid polisens parkeringsgarage.
Vi valde att inte kasta molotovs in i byggnaden då vi inte ville att vår aktion skulle skada de som möjligen satt fängslade på stationen, med vetskapen att en sådan aktion mycket väl kunde ha försatt dessa människa i livshotande fara.
Vi vill slå ett slag mot förtrycket av natur, djur och liv, förtrycket som polisen som statens förtrupper påtvingar och vidmakthåller.
Organisera, forma affinitetsgrupper och handla!
Solidaritet med all som kämpar för total befrielse!
Solidaritet med alla som blivit rånade av staten på sin frihet!
Död åt staten!
FAI – Informal Anarchist Federation – Northern chapter
FUCK THE POLICE!
Vi attackerade Keravas polisstation med eld söndagen den sjätte november vid femtiden på morgonen.
Vi kastade sex molotovs på huvudingången och på en separat ingång vid polisens parkeringsgarage.
Vi valde att inte kasta molotovs in i byggnaden då vi inte ville att vår aktion skulle skada de som möjligen satt fängslade på stationen, med vetskapen att en sådan aktion mycket väl kunde ha försatt dessa människa i livshotande fara.
Vi vill slå ett slag mot förtrycket av natur, djur och liv, förtrycket som polisen som statens förtrupper påtvingar och vidmakthåller.
Organisera, forma affinitetsgrupper och handla!
Solidaritet med all som kämpar för total befrielse!
Solidaritet med alla som blivit rånade av staten på sin frihet!
Död åt staten!
FAI – Informal Anarchist Federation – Northern chapter
FUCK THE POLICE!
Bättre sent än aldrig om BIlly, Costa och Silvia.
För information om domarna mot våra tre kamrater besök ABC .
Efter lång väntan och isolering har de tre kamraterna äntligen fått komma ut på banan och därmed fått nya adresser:
Luca Bernasconi
Gefängnis Pfäffikon
Hörnlistrasse 55
8330 Pfäffikon (ZH)
Switzerland
Silvia Guerini
c/o
Bezirksgefängnis Zürich
Postfach 1266
CH – 8026 Zurigo
Switzerland
Costantino Ragusa
PF 3143
8105 Regensdorf
Switzerland
Sivlia, Billy och Costas rättegångsdautm satta!
Den 18-22 juli hååls rättegångarna mot våra kamrater Billy, Costa och Silvia som i snart 14 månader suttit häktade i olika schweiziska fängelser. Rättegångsdatumet sattes så nära inpå för att försvåra organiserandet av solidaritet även med vetskapen att de flesta inte är särskilt bofasta under sommarhalvåret. Därtill åtstramades restriktionerna för våra kamrater och de får nu endast ta emot två brev per vecka och skicka två brev per vecka.
Tveka inte, visa dem din solidaritet - denna gång inte i brev eller skrift utan i handling!
Liberta por Billy, Costa e Silvia!
För en kompromisslös kamp mot nanoteknologi och en gränslös fångkamp!
Tveka inte, visa dem din solidaritet - denna gång inte i brev eller skrift utan i handling!
Liberta por Billy, Costa e Silvia!
För en kompromisslös kamp mot nanoteknologi och en gränslös fångkamp!
Free Marco Camenish
Brev från Silvia Guerini
Stor är den ansträngning den schweiziska åklagaren bemödar sig för att isolera oss från resten av rörelsen och våra kamrater, vilkas närhet, solidaritet och kärlek har uttryckts i många brev, solidaritetshälsningar och organiserade initiativ. Kommunikationen med utsidan störs konstant genom långsam och villkorlig posthantering och att stoppa denna kommunikation är att stoppa vår enda möjlighet att fortsätta kampen och vara våra kamrater nära.
Den extremt långa tid det tar för postcensuren, försvårar våra försök att skicka ut texter och andra bidrag till rörelsen utan att de blir inaktuella, gör våra nödvändiga debatter och förbindelser med kamrater, våra möjligheter att aktivt delta i solidaritets- och kampinitiativ och tidskriften " Terra Selvaggia - anticivilisatoriska sidor" mycket svårare.
Sedan månader tillbaka har restriktionerna kring breven förvärrats, nu tillåts vi att ta emot tre brev och skicka tre brev per vecka.
Denna vecka av mobilisering är ett nödvändigt politiskt svar på försöket att isolera oss från resten av rörelsen och kampen, vi låter inte deras repression ske i det fördolda. Ett försök till detta de inte kunde förhindra var den kollektiva hungerstrejk jag, Costa, Billy och Marco Camenish genomförde i september. De har inte heller kunnat förhindra stärkandet av vår grönanarkistiska identitet eller fortsättningen på det kampförlopp som påbörjats runt vårt fall...
Tvångsförflyttningarna av Marco Camenish till högsäkerhetsfängelset i Orbe, av Costa Bern till Thun och Billy från Thun till Bern, är att betrakta som en repressiv manöver och ett repressivt svar på vår hungerestrejk, solidaritetsaktioner och kampanjen "Kampanjen för Politiska Långtidsfångars Befrielse".
Dessa repressiva försök att isolera oss kan inte stoppa den viktiga och nödvändiga kampanjen, inte rörelsens kamp eller närhet eller kampens starka solidaritet eller beslutsamhet på insidan såväl som utsidan.
Jag deltar i och med min hungerstejk från den 30 november - 5 december i "Det Internationella Symposiumet" mot isolering, rasism, förtryck och exploatering.
Jag vill uppmärksamma och minnas massakern i de turkiska fängelserna den 19 december. Då den turkiska staten inte lyckades slå ner de hungerstrejande revolutionärernas vilja, gick de över till fysisk eliminering: 28 stycken kamrater mördades genom skjutvapen, kemiska bomber, tortyr och brännande av ännu levande kamrater. Hundratals kränkta och för alltid stympade fångar. En massaker som gernomfördes synkroniserat i 20 fängelser samtidigt och de lyckas inte stoppa de politiska fångarnas och den revolutionära rörelsen på utsidans motstånd.
Jag vill uttrycka min solidaritet med SRI:s fångar, PKS(r) och GRAPO, som från den 1 december befunnit sig i hungerstrejk varje tisdag och fredag.
Den spanska staten för en repressions- och förstörelsepolitik mot de politiska fångarna: Splittring, isolering och med sin "Doktrin Parot", som de använder för att förlänga fångarnas straff till den grad att det blir livstidsstraff... Och vågorna av repression, häktningarna och tortyren av baskiska kamrater i fängelserna fortsätter oupphörligen. Som de hårda attackerna mot den baskiska ungdomsrörelsen och bannlysningen av organisationen SEGI.
Dessa attacker är inte att betrakta som isolerade händelser utan som delar av en omfattande global process av repression och förtryck av alla politiska fångar, som inte förtiger sin revolutionära historia och identitet, och alla former av kamp på in- eller utsidan.
I solidaritet också med de politiska fångarna i Argetina, Mexiko, Chile och de kämpande Mapuche-fångarna.
Solidaritet och Frihet med alla revolutionära fångar.
För "Mobiliseringsvecka mot isoleringen" och för vår solidaritet genomför jag ännu en hungerstrejk mellan den 6-12 december. På insidan och utsidan en enad kamp!
Vår kraft ligger i vår medvetenhet, att vår jord är döende, i mötet med blickarna hos djur i bur, i våra hjärtans slag för kampens passion, för alltid i oss vilda andar omöjliga att betvinga... tills det sista andetaget...
Silvia Guerini, Biel-fängelset, december 2010
Den extremt långa tid det tar för postcensuren, försvårar våra försök att skicka ut texter och andra bidrag till rörelsen utan att de blir inaktuella, gör våra nödvändiga debatter och förbindelser med kamrater, våra möjligheter att aktivt delta i solidaritets- och kampinitiativ och tidskriften " Terra Selvaggia - anticivilisatoriska sidor" mycket svårare.
Sedan månader tillbaka har restriktionerna kring breven förvärrats, nu tillåts vi att ta emot tre brev och skicka tre brev per vecka.
Denna vecka av mobilisering är ett nödvändigt politiskt svar på försöket att isolera oss från resten av rörelsen och kampen, vi låter inte deras repression ske i det fördolda. Ett försök till detta de inte kunde förhindra var den kollektiva hungerstrejk jag, Costa, Billy och Marco Camenish genomförde i september. De har inte heller kunnat förhindra stärkandet av vår grönanarkistiska identitet eller fortsättningen på det kampförlopp som påbörjats runt vårt fall...
Tvångsförflyttningarna av Marco Camenish till högsäkerhetsfängelset i Orbe, av Costa Bern till Thun och Billy från Thun till Bern, är att betrakta som en repressiv manöver och ett repressivt svar på vår hungerestrejk, solidaritetsaktioner och kampanjen "Kampanjen för Politiska Långtidsfångars Befrielse".
Dessa repressiva försök att isolera oss kan inte stoppa den viktiga och nödvändiga kampanjen, inte rörelsens kamp eller närhet eller kampens starka solidaritet eller beslutsamhet på insidan såväl som utsidan.
Jag deltar i och med min hungerstejk från den 30 november - 5 december i "Det Internationella Symposiumet" mot isolering, rasism, förtryck och exploatering.
Jag vill uppmärksamma och minnas massakern i de turkiska fängelserna den 19 december. Då den turkiska staten inte lyckades slå ner de hungerstrejande revolutionärernas vilja, gick de över till fysisk eliminering: 28 stycken kamrater mördades genom skjutvapen, kemiska bomber, tortyr och brännande av ännu levande kamrater. Hundratals kränkta och för alltid stympade fångar. En massaker som gernomfördes synkroniserat i 20 fängelser samtidigt och de lyckas inte stoppa de politiska fångarnas och den revolutionära rörelsen på utsidans motstånd.
Jag vill uttrycka min solidaritet med SRI:s fångar, PKS(r) och GRAPO, som från den 1 december befunnit sig i hungerstrejk varje tisdag och fredag.
Den spanska staten för en repressions- och förstörelsepolitik mot de politiska fångarna: Splittring, isolering och med sin "Doktrin Parot", som de använder för att förlänga fångarnas straff till den grad att det blir livstidsstraff... Och vågorna av repression, häktningarna och tortyren av baskiska kamrater i fängelserna fortsätter oupphörligen. Som de hårda attackerna mot den baskiska ungdomsrörelsen och bannlysningen av organisationen SEGI.
Dessa attacker är inte att betrakta som isolerade händelser utan som delar av en omfattande global process av repression och förtryck av alla politiska fångar, som inte förtiger sin revolutionära historia och identitet, och alla former av kamp på in- eller utsidan.
I solidaritet också med de politiska fångarna i Argetina, Mexiko, Chile och de kämpande Mapuche-fångarna.
Solidaritet och Frihet med alla revolutionära fångar.
För "Mobiliseringsvecka mot isoleringen" och för vår solidaritet genomför jag ännu en hungerstrejk mellan den 6-12 december. På insidan och utsidan en enad kamp!
Vår kraft ligger i vår medvetenhet, att vår jord är döende, i mötet med blickarna hos djur i bur, i våra hjärtans slag för kampens passion, för alltid i oss vilda andar omöjliga att betvinga... tills det sista andetaget...
Silvia Guerini, Biel-fängelset, december 2010
Beväpnad grupp fritar 11 fångar argentinsk snutstation
Den 31 december attackerade åtta beväpnade personer en polisstation i Glews 3 mil från Argentinas huvudstad Buenos Aires och fritog elva fångar. En av de fritagna greps senare av snutarna.
Att det var en djärv handling, det medgav senare Juan Carlos Paggi, som är polischef för Buenos Aires-området.
Två av de fritagna satt häktade misstänkta för väpnat rån och det antas vara snuthatarnas kamrater, därav fritagningen.
( Vi minns alla FFL:s beundransvärda fritagning från Norrtälje, ) - DVM Nostalgi.
Att det var en djärv handling, det medgav senare Juan Carlos Paggi, som är polischef för Buenos Aires-området.
Två av de fritagna satt häktade misstänkta för väpnat rån och det antas vara snuthatarnas kamrater, därav fritagningen.
( Vi minns alla FFL:s beundransvärda fritagning från Norrtälje, ) - DVM Nostalgi.
Kvinnofängelse och snutstation attackerade i Berlin
Under nyårsnatten iakttogs av grannar 15-20 maskerade personer (som misstänks vara anarkister - no shit!) attackera Pankows kvinnofängelse med fyrverkerier, klottra graffiti, sparka på huvudingången och slå sönder ett fönster.
Senare på nyårsnatten attackerades en snutstation av åtta maskerade män. Stenar, färgbomber och bensinbomber kastades mot stationen men lågorna släcktes alldeles för snabbt av snutarna. Det anlades även bränder på angränsande gator.
Snutarna uppger att de spanar efter kommunikeer på anarkistiska hemsidor för att finna de skyldiga. Anarkisterna har blivit mer militanta de sista åren. Brevbomberna i Rom skylldes på en italiensk anarkistgrupp och brevbomberna som skickats till Berlin och andra huvudstäder skyllts på grekiska anarkister.
Tja... vem vet, kanske t.o.m. DVM tittas till av lilla Verfassungsschutz i Berlin. SÄPO är redan stammisar (vinka in i webkameran och säg Hej! ) och vad som ger oss den äran förstår vi inte...
Senare på nyårsnatten attackerades en snutstation av åtta maskerade män. Stenar, färgbomber och bensinbomber kastades mot stationen men lågorna släcktes alldeles för snabbt av snutarna. Det anlades även bränder på angränsande gator.
Snutarna uppger att de spanar efter kommunikeer på anarkistiska hemsidor för att finna de skyldiga. Anarkisterna har blivit mer militanta de sista åren. Brevbomberna i Rom skylldes på en italiensk anarkistgrupp och brevbomberna som skickats till Berlin och andra huvudstäder skyllts på grekiska anarkister.
Tja... vem vet, kanske t.o.m. DVM tittas till av lilla Verfassungsschutz i Berlin. SÄPO är redan stammisar (vinka in i webkameran och säg Hej! ) och vad som ger oss den äran förstår vi inte...
Solidaritetsdemonstrationer utanför fängelser runtom Grekland
I Grekland samlades folk för att visa sina fängslade kamrater sitt kompromisslösa stöd och att fascist-staten inte kan stoppa alla modiga och starka kämpar. Sin solidaritet med alla som fängslats, kämpat för fångarnas villkor och rättigheter inne på fängelserna och utsatts för hård repression.
På samtlliga orter samlades folk utanför fängelser, i Volos samlades även en mindre demo utanför ett ungdomsfängelse, och skrek slagord, sköt raketer mot fängelserna, spelade musik och tände eldar. Fångarna bankade galler, tände eldar, skrek och sjöng.
I Aten samlades 400. Thessaloniki: 100. Heraklion, Kreta: 30. Volos: 70. Grevena: 70.
Fängelserna runtom jorden är en inspirationskälla för moderna samhällsbyggare och toppen på repressionens isberg. Så länge murarna står kvar kommer vi aldrig att vara fria! Ingen är fri förrän alla är fria!
Bränn fängelsesystemet till grunden!!!
Attack mot snutstation och frivårdskontor i Bristol, Storbritannien
Den 1 januari attackerades en snutstation och ett frivårdskontor i Bristol med stenar. I en kommunike manifesteras solidaritet med fångarna i anstaltens Fords nyårsupplopp och alla andra som vill se alla fängelser omvandlas till aska.
"... -den enda vägen ut ur detta samhälle, som med sina CCTV-kameror, snutar, bekvämligheter, elektroniska övervakning, golare och förtryck av oliktänkande mer och mer liknar just ett fängelse. Så vi fortsätter i vår tur med vårt projekt av frihetslängtan och attackerar det som attackerar oss.
Till grisarna och deras försvarare - vi slår snart till igen!
Kärlek och ilska över gränserna - tills varje mur har fallit.
Anarkistiska hälsningar till av oss kända och okända gisslan i fiendens grepp, bland dem:
Giannis Dimitrakis, Gerasimos Tsakalos, Panagiotis Argyrou i Grekland
John Bowden in UK John Bowden i Storbritannien
Jock Palfreeman in Bulgaria Jock Palfreeman i Bulgarien
Thomas Meyer Falk, Gabriel Pombo da Silva in Germany Thomas Meyer Falk, Gabriel Pombo da Silva i Tyskland
Aleksey Bychin in Russia Aleksey Bychin i Ryssland
Marco Camenisch, Luca Bernasconi, Costantino Ragusa, Silvia Guerini i Schweiz
anonymous autonomous"
"... -den enda vägen ut ur detta samhälle, som med sina CCTV-kameror, snutar, bekvämligheter, elektroniska övervakning, golare och förtryck av oliktänkande mer och mer liknar just ett fängelse. Så vi fortsätter i vår tur med vårt projekt av frihetslängtan och attackerar det som attackerar oss.
Till grisarna och deras försvarare - vi slår snart till igen!
Kärlek och ilska över gränserna - tills varje mur har fallit.
Anarkistiska hälsningar till av oss kända och okända gisslan i fiendens grepp, bland dem:
Giannis Dimitrakis, Gerasimos Tsakalos, Panagiotis Argyrou i Grekland
John Bowden in UK John Bowden i Storbritannien
Jock Palfreeman in Bulgaria Jock Palfreeman i Bulgarien
Thomas Meyer Falk, Gabriel Pombo da Silva in Germany Thomas Meyer Falk, Gabriel Pombo da Silva i Tyskland
Aleksey Bychin in Russia Aleksey Bychin i Ryssland
Marco Camenisch, Luca Bernasconi, Costantino Ragusa, Silvia Guerini i Schweiz
anonymous autonomous"
