Svar på Deep Green Resistance av Kevin Tucker
Det första stycke retorik som de kom ut med för sitt ”nya projekt” var skrattretande bekant för vilken anarkist som helst: det stank av det proto-leninistiska/maoistiska/stalinistiska skräpet som sipprade igenom 60-talet.
Frågan jag måste ställa är, varför ”anarkister” drar fram ”vi måste samarbeta”-linjen när vi gör samma sak mot Deep Green Resistance?
Vad har förändrats?
DGR-röran är strikt auktoritärt med uppförandekod och kretsar bara kring Derrick och Lierre som det främsta avantgardet. Det är inte bara löjligt, det är farligt med tanke på att Eric McDavid sitter inne för att han har gått med på att premisserna, som lags ut i verket Endgame, är värda att handla efter.
Det jag nu säger (och jag kan tala för John Zerzan också) är inte att vi försöker döda handlingen. Vi fördömer inte Derricks verk och ger honom cred för 90% av det. Vi håller inte heller Derrick ansvarig för de som sitter i fängelse och på intet sätt försöker vi påverka folk till att inte handla såsom de känner att de måste (lagenligt såklart...).
Det vi pekar på är att de element som saknas här inte bara är den anarkistiska principen, det är den anarkistiska kritiken. Det är anledningen till att vi är anarko-primitivister och inte bara primitivister. Du kan helt enkelt inte ha en kritik av civilisationen som överblickar utbredningen och den centrala rollen som makt och de förhållanden som möjliggör makt, har i alla samhällen, inhemska såväl som moderniserade.
Det är något som Derrick har pratat om men det är uppenbart att det bara har varit tomma ord. Han har bokstavligen talat sagt att han inte har några problem med auktoriteter och, vilket han och Lierre har visat, de är rätt förtjusta i att ringa snuten.
Det är ironiskt att detta behöver pekas ut men tydligen så behövs det. Inte nog med att de saker DGR förespråkar är farliga och korkade, det är helt och hållet skitsnack. De håller på att bygga upp en auktoritär rörelse med en samling riktlinjer som redan från början lyfter fram villkoren för uteslutning och frånsäger sig ansvaret för sina egna uttalanden och positioner.
Det vi säger om DGR är exakt samma sak som vi har sagt som anarkister om civilisationen: makt leder dig ingenvart, auktoriteter leder dig ingenvart, lojalitet till ledare leder dig ingenvart. Utom möjligen till fängelse då.
DGR besitter ingen förståelse för historia, för makt, var den kommer ifrån och hur den fungerar. Det har inga underliggande realistiska perspektiv på statsmaktens natur och omfattning, inte heller på förtryckets och den statliga övervakningens djup.
Det är som bäst en fantasi och som värst en vanföreställning.
Vi tar upp detta som anarkister. Som personer med ett djupt hat mot civilisationen och vad den har gjort och fortsätter att göra mot jorden och dess invånare.
Vi vill se ett slut på detta och vet att det måste hända. Vi vet att det händer.
Och vi vet att vi alltid kan spela en viktigare roll i det.
Men när våra vänner sitter i fängelse, väntar på rättegång, övervakas och som hundratals om inte tusentals agenter försöker slinka in i våra gemenskaper och liv, vet vi att vi måste vara smarta.
Historians lärdomar omger oss. Vänstern har använt revolution och revolutionära kamper för att försöka få makten i hundratals år nu och de kamperna har alltid haft giljotinen i släptåg.
Vi behöver inga ledare. Vi behöver inga anhängare.
Vi behöver inga boksäljare och kvasi-filosofer, som är rädda för kritik och förvisar de som ifrågasätter dem.
Vi behöver inga enhälliga styrandeformer. Vi vill inte ha det.
Vi lyfter ett långfinger mot de med makten och de som söker makt. Som anarkister känner vi igen maktens symtom. Som primitivister vet vi att makt är centralt för civilisationen. Som anarkoprimitivister förkastar vi
Och vi är inte lurade till att tro att det finns utrymme för kompromiss eller diskussion med de som har mål i motsats till våra egna. Vi förkastar inte bara makt, vi förkastar de som söker den. Om du inte gillar min attityd mot DGR-”ledarna”, eller den John Zerzan har haft, eller de hundratals förbannade anarkopirmitivister som DGR-folket är övertygade om är ”anhängare” till det som John Zerzan och jag har sagt eller gjort (tänk om!), så kan du dra åt helvete.
Vi försöker inte vinna anhängare. DGR har i flera år visat att de inte bryr sig om vad folk tycker och långt innan deras policy och positioner stadgats, försökt vi visa dem vad de, som personer utan avsikt att ifrågasätta staten eller förståelse för upprorets historia, inte såg: makt i sig är målet för attack, inte medlet.
Precis som alla andra välmenande revolutionärer före dem. De smakade på makten och tog för sig. De har byggt en isolerad arena för sina idéer där de kan propageras och kasta snöboll, tills dess att den falska verklighet där deras planer tar form tillsammans med deras ursprungliga intentioner börjar kännas godtagbar.
Det är vårt jobb att ta ner dem till jorden igen, precis som med alla som tror att civilisationen och dess inneboende maktstrukturer kan eller bör bibehållas.
För Vildhet och Anarki
KT
Som PDF
Mexiko- En analys av de senaste anti-teknologiska attackerna, efter mordet på en bioteknolog
Kortslutningar, rån och olyckor för att dölja sanningen...
Från culmine, översatt till engelska av war on society och översatt till svenska av
Den 8:e november i år mördades bioteknologen Ernesto Méndez Salinas, som arbetade vid Bioteknologiska Institutet vid UNAM i Cuernavaca, Morelos, Mexiko, med ett skott i huvudet.
Mordet tände gnistan till ett utbrott från institutionens Jefe de Estudios, som förklarades sin sorg inför forskarens död
Chefsåklagaren (PGJ) i Morelos-delstaten bekräftade nästa dag (den 9:e november) att mannen som mördats under tisdagskvällen, vars dödsförklaring ännu ej hade offentliggjorts, var den erkända och prisbelönte forskaren vid UNAM.
Enligt de inledda förundersökningarna, färdades Méndez Salinas i en bil längs Av. Teopanzolco (en av de mest trafikerade vägarna i Cuernavaca) på tisdagskvällen, när han blev omkörd av okända personer som sköt honom i huvudet, vilket ledde till att bilen kraschade.
Méndez, som var 51 år gammal, tillhörde Nationella ForskarSystemet (SIN) och innehade examen i kemi, farmaci och biologi, var även doktor inom bioteknologi sedan 1993 och har bedrivit studier vid University of Washington, i S:t Louis (Missouri, USA) under 1995. Han var en av de främsta forskarna i landet inom det bioteknologiska området.
De två olika förundersökningarna som har inletts går, enligt Morales-delstatens myndigheter, ut på att det handlade om ett misslyckat rånförsök eller handlingar av okända personer som ville skada forskaren.
Här bör viss viktig information tas i akt – den andra förundersökningslinjen som hänvisar till hot som dessa okända personer kan ha gjort men vilka menas med ”okända personer”? De pratar kanske om en anti-industriell grupp som tidigare förklarat att de inte skulle darra i händerna inför att skada eller till och med döda några forskare?
Färskt i vårt minne är att förundersökningen i fallet när Monterrey Tec bombades, vägde mellan teorierna om missnöjda studenter eller en konkret grupp som motsatte sig den teknologiska utvecklingen. Till slut visade det sig vara den andra teorien som stämde.
Mordet på bioteknologen genomfördes exakt den 8:e november och den 8:e augusti genomfördes ett mordförsök mot akademiker vid Tec i Mexiko-delstaten, vilket skadade två teknologer.
Så efter exakt tre månader mördas en bioteknolog av ett dödande skott i huvudet och att det dessutom inte återfanns några spår från den 38-kalibriga pistol som användes för att genomborra Dr. Méndez huvud. Det verkar som att de okända personerna inte ville lämna några spår efter sig.
Den 21:e September släppte Individualities Tending toward the Wild (ITS) sin sista offentliga kommuniké (där de tog ansvar för att ha skickat en brevbomb till INIFAP:s direktör Pedro Bajcich och för en brevbomb skickad till den nanoteknologiska forskaren Flora Ganem vid FES-C, samt delade med sig av sina djupgående analyser inom olika teman.), där de förklarade att de skulle fortsätta att genomföra aktioner men utan att ta på sig dem. Efter detta offentliggjordes det att ett bombpaket hade exploderat vid kurirföretaget Multipack i Guerrero Colonia i Mexiko City den 3:e oktober, när det hanterats av anställda, varav tre skadades i olika grad. Media rapporterade om två explosioner från två olika paket, men denna hypotes har inte bekräftats. Efter flera dagar bekräftade åklagare Miguel Ángel Mancera genom en radiointervju, att Mexiko Citys specialiserade experter inom området hade samlat in information om vem paketet adresserats till men den informationen har ännu ej fått skåda dagsljus.
Efter detta varnade ett anonymt samtal, den 18:e oktober, för att en bomb placerats vid ”Madero Tec” i Tamaulipas. Även om detta senare visdade sig vara ett falskt alarm, blev det ännu ett av flera bombhot mot Tamaulipas universitet, de andra mot Tamaulipas Autonoma Universitet (UAT), vid Monterrey Tec's campus i Puebla och vid Pachucas Polytekniska Universitet i staden Zempoala, Hidalgo (där det finns flera nanoteknologiska forskare), där hundratals studenter behövde evakueras. Säkerhetsåtgärder har vidtagits vid universiteten sedan hotet mot UPVM (i Tultitlan), Monterrey Tec (i Atizapan) och FES (i Cuautitlan), samtliga i Mexiko-delstaten och mot INIFAP ( i Mexiko City) i år, vilket ITS tog på sig.
Möjligheten att en grupp som motsätter sig teknologisk utveckling sköt på en bioteknolog den 8:e november, är en av de förundersökningslinje som Morelos-statens myndigheter, och säkert de federala myndigheterna, följer.
Efter kidnappningen av forskaren Yadira Dávila Martínez (den 5:e augusti i år), som var verksam vid samma bioteknologiska institut, UNAM, och hennes kropp senare återfanns död den 9:e augusti, var det några som pekade på att det skulle ha varit ITS som var ansvariga. Detta då det samma dag (den 9:e augusti) skulle ha publicerats en kommuniké men allting pekar på att det skulle ha varit vanliga gangsters eller brottslingar i området som, när de inte fått lösensumman, tagit forskarens liv.
Mordet på bioteknologen Méndez Salinas skiljer sig helt från det som hände Yadira Dávila. Omsorg hade lagts på att inte lämna några spår, bland annat genom att försäkra sig om att endast avlossa ett skott.
De har försökt att täcka över detta påstådda rån av forskarens bil men vid det här laget är det ingen i Mexiko som tror på något som sägs. Enligt regeringen så har alla de omfattande brandattentaten som CCF-Mexico och CI-MSA tagit på sig, varit kortslutningar och den nyliga inrikesministerns och andra personer nära presidentens död, skulle ha varit olyckor.
Hotade universitet, mordet på en forskare och en anti-teknologigrupp som tidigare har sagt sig fortsätta kriget mot akademiker, forskare, vetenskapsmän eller som de kallar dem ”teknonördar” är just vad som pågår i Mexiko.
Solidaritet från Jordens Befrielsefront (Ryssland) FAI-IRF
Så många av oss gripna, kastade i fängelse, torterade, skadade och till och med dödade. Det blir svårare och svårare att nämna varje kamrat i varje kommuniké. Samtidigt är alla värda att nämna. De får inte falla ner i fängelsecellens tysta dunkel. Namn snurrar i huvudet... Folk som vi aldrig lärt känna men deras övertygelse och uppoffringar för sin sak ger resonans med vår världsbild, med vår sak. Och ansikten på vänner som vi aldrig kommer att få se igen. Döda, mördade av Systemet. Är det såhär överallt? Är vi helt ensamm i denna fientliga värld? Finns det andra myterister, sabotörer, finns det mer missnöje? Hur når vi ut till varandra med all denna censur?
Hur låter vi dem veta, med all denna konspirerade tystnad i media och samhället, ja även i den politiska vänstern? Hur kommunicerar vi? Vi kan inte ens deras språk. Hur skriver vi? Kan de översätta från ryska? OK, vi ger det ett försök, vi ska se vart detta landar snart nog...
Så snart som vi blev medvetna om att det fanns andra som oss, började vi läsa deras texter och etablerade förbindelser genom att ta ansvar för aktioner och visa ömsesidiga uttryck av solidaritet. Det är en underbar känsla, när en läser en text från en annan del av världen och det samtidigt klargörs att folk har samma bekymmer, delar samma idéer och har samma passion för frihet och social förändring, samma ilska mot det status quo som råder. Och tänk sen på er. Conspiracy Cells of Fire var den första gruppen som krossade ovetskapens vita mur för oss.
Vi tror att dagens Grekland kan ses som ett fyrtorn för tusentals av anarkister runtom i världen, att betrakta med hopp om att landets folk på något vis kan demonstrera nya och lätta vägar mot en värld av frihet och jämlikhet. Vi grävde djupare. Det slog oss att era modiga attacker var det mest lämpliga och meningsfulla sättet att reagera på polisbrutalitet, ekonomiska och social orättvisor, okunskapen hos den ”laglydige medborgaren” och politisk fars. Även om de flesta av våra kommunikéer har skrivits i upprymda och lättsamma toner, vet vi mycket väl att denna glädje och känsla av närhet med andra anarkister runtom i världen inte är lätt vunnen. Att varje direktaktion betalar med sina nerver, tårar och blod för varje bokstav i varje kommuniké. Och att sätta så mycket ord på papper kräver verkligen sin karaktär och en väldigt stark känsla av att göra det rätta, av att faktiskt komma närmare seger. Vi tackar er för er uppriktighet och rakhet.
Vi uttrycker med våra ord och handlingar vårt stöd för de grekiska kamraterna och deras sak men vi känner att det är viktigt för anarkister att kämpa sina egna lokala strider och att udnerminer auktoriteter där de lever. Inte att resa runt ”där det händer” och delta i anarkistiska kamper och njuta av den kravallen här eller toppa den demon där. Ännu mindre att sitta och vänta på att det sociala kriget i Grekland slutar med en seger. Vår subversiva anarkistiska kamp borde starta just här, just nu, inte när folk i ännu ett annat land äntligen beslutar sig för att visa deras egen regering att de gått nog.
Det är en annan referenspunkt som fick oss att knyta an till er, vänner från Conspiracy Cells of Fire: era skarpa och precisa, modiga (ibland t.o.m. korkade) röster som uppmanar till en total utbrytelse från det moderna samhället på alla nivåer, överallt. Er vägran att följa ”café-revolutionära professorer” gav röst åt vägran att vänta på ”revolutionära massor” att resa sig. En uppmaning till ett decentraliserat nätverk av direkt aktion. Ett motto ”Tänk globalt – handla lokalt” satt i den mest revolutionära praktik som det går.
Vi har i direkt bemärkelse fått uppleva den negativa reaktionen och det hånfulla skrattet från så kallade ”anarkistiska kamrater”. Detta precis efter att vi publicerat vår hittills enda längre kommuniké, där vi förklarade vilka vi var och vart vi stod. Idag ser vi och hör vi fler och fler anarkister i vår region som närmar sig anarko-nihilism och rör sig mot ett totalt förkastande av bourgeois-vänterns livsstil. Detta sker på alla nivåer i vårt community: musiken, publikationerna, kommunikéerna, direkta samtal, diskussionerna under större möten. Men vi vet mycket väl hur svårt och otacksamt det är att ge en röst åt dessa idéer för första gången. Detta är ännu ett skäl till att vi känner så mycket kärlek och ömhet gentemot er.
Det tycks som att Grekland idag är så nära i varje anarkists hjärta. Ibland skämtar folk i Ryssland och säger att nära vänner träffas vid två tillfällen: bröllop och begravningar. För ryska anarkister kom denna närhet till grekiska kamrater efter polismordet på Alexis Grigoropoulos. Samtidigt är Grekland så långt bort såväl språkligt som med händelser.
Vid tidpunkten då informationen om era aktiviteter och texter nådde oss, hade några av er redan gripits, andra gått under jorden.
Så det var onekligen smärtsamt att läsa er tankar och idéer och samtidigt veta det öde som väntade några av er. Vi kände osäkerhet och oro inför de som lyckades gå under jord. Med liknande känslor läster vi otillräckliga ord från Ted Kaczynski, Walter Bond och Tortuga, som ändå lyckas nå ut till oss. Med samma kalla förståelse av oundviklighet läser vi om de senaste nyheterna om tre av våra indonesiska kamrater som gripits efter en attack.
Livet fortsätter dock även efter att en gripits och för folk med starka karaktärer är en fortsatt kamp för Anarki möjlig, så som så manga av våra ryska kamrater lärt sig av personliga erfarenheter genom åren.
Era ord flyger ut genom fängelsegallren, bärs iväg av Anarkins vindar och översätts av otaliga anonyma kamrater runtom i världen, ord fyllda med värdighet och lugn försäkran om att vår sak är den rätta. Dessa ord inspirerar oss. Genom era handlingar av trots, tar ni det revolutionära medvetandet till nya nivåer, som vi tror att varje anarkist bör sträva efter att uppnå. Vetskapen om er vägran att buga er eller ångra något ger styrka till varje ny våg av anarkistiska fångar, det bör ni veta. Stort tack för detta mycket svåra, farliga och krävande krig som ni för innanför murarna!
Vårt egna befrielseprojekt ligger hur som helst lite utanför städerna och den urbana gerillakampen. Vi har gjort ett medvetet och farligt drag genom att lyfta fram våra aktioner i ljuset och sedan hållit ett konstant flöde av nyheter om våra attacker. Vårt månghövdade mål var att etablera en gemenskap med andra eko-anarkister och insurrektionella grupper runtom i världen (vilket vi gjorde), att hjälpa våra kamrater från ”blacblocg”-projektet i sitt försök att främja en ny urban gerillakamp (som nu har blivit ”a rage in our lands”), att uppmuntra andra eko-aktivister och anarkister till att välja ekosabotagets stigar (vilket har lyckats) och att tillgodo se med kunskap, täckning och stöd för subversiva aktioner utförda av våra kamrater i regionen (detta är konstant närvarande i våra sinnen och ser ut att ha rönt stor framgång). Det är nu höst 2011 och autonoma nazi-grupper i Ryssland har antingen krossats eller gömt sig. Den stora repressiva apparaten som den ryska staten är, dess mekanismers gnisslande och knakande, rör så sakta sin uppmärksamhet mot den anarkistiska rörelsen. Den första blixten har redan tänt himlarna – de senaste arresterna och häktningarna i Moskva. Vad för storm vi har att vänta oss, kvarstår bara att se. Det som trots allt håller oss varma under dessa kalla och regniga nätter är tanken på att den äntligen flygfärdiga anarkistiska rörelsen i Ryssland, har lyckats bli ett inre hot, stort nog för att staten seriöst ska överväga att sätta ett ok på oss inför valet. Antar att detta betyder att vi gör allt rätt.
Nu tror vi nog att det är dags för nästa del av vår plan, så vi hälsar er med resta nävar och drar oss tillbaka in i våra forts och gläntors mörker. Vi hör av oss, vi fortsätter slåss vi sidan av våra medkamrater från IRF/FAI för att vi vet att en annan värld är möjlig. Vårt deltagande i IRF/FAI möjliggjordes i stort sett av era bedrifter, vänner, er övertygelse och ert mod. Detta projekt gav oss nya och kära kompanjoner och samkonspiratörer, öppnade våra sinnen för nya möjligheter till kamp och försåg oss med en hel del att tänka på.
För detta ger vi er våra eviga leenden, kramar, kyssar, vinkningar och solidaritet!
Låt Anarkins eldar vara hoppets fyrtorn och uppmuntring för alla exkluderade och berövade i världen!
Efter vinterns dödskyla kommer våren!
Jordens Befrielsefront (Ryssland) / Informella Anarkistfederationen – Internationella Revolutionära Fronten
Brev från fängslade Eat och Billy i Indonesien
De anarkistiska fångarna Eat och Billy är fängslade kamrater från Länge Leve Luciano Tortuga Cellen / Informella AnarkistFederationen, Indonesiska Sektionen och sitter nu häktade efter att ha tagit på sig ett brandattentat mot en BRI ATM-bank i Yogayakarta den 7:e oktober 201. Aktionen förklarades som en solidaritetsaktion med Luciano Tortuga, en anarkistisk kombatant som allvarligt sårats i Chile, med revolutionära fångar och rebeller i Indonesien och världen över.
Även om de är isolerade och tvingas genomgå de ofrånkomligt hårda och eviga förhören, så har våra kamrater inte samarbetat eller ingått överenskommelser med den repressiva apparaten, inte heller appliceringen av anti-terrorist-lagen har lyckats trycka ner dem. Den repressiva vågen som den indonesiska staten och mainstream media inledde mot, inte bara dem utan även andra självstyrande utrymmen och individer – vilket även i sin förlängning omfattar den indonesiska statens fortsatta mördande runtom på dess öar – har misslyckats i sitt uppsåt att dölja det uppenbara: den indonesiska staten och företagen som är verksamma där är exploatörer och terrorister.
Detta öppna brev följs av en fortsatt uppmaning till internationell solidaritet med miljökampen, ursprungsfolkskampen och den antikapitalistiska/antistatliga kampen i Indonesien. De fängslade kamraterna vill därtill dra uppmärksamheten till platser som Wera (Bing) där folk organiserar motstånd mot en järngruva och även det nytända sociala kriget i Västpapua, där rebeller och studenter eskalerar konflikten mot polis, militär och maffian Freeport McMoran Copper & Gold Inc.
Du kan läsa om fallet i en flyer (med flerspråkiga översättningar av det fantastiska grekisk-anarkistiska anti-infokollektivet Contra-Info) plus i ett solidaritetshäfte av Actforfreedom/Elephant Editions här.
Snart kommer det att finnas ett bankkonto för finansiellt stöd och ett upprop med ett specifikt datum/period för internationell solidaritet, så det efterfrågas av kamrater att vara medvetna om detta. I vilket fall bör solidaritet aldrig vänta på något kommande rättegångsdatum eller något annat datum. Eat och Billy förväntar sig att kamrater handlar som de alltid har gjort, med sina hjärtan och en generös värme tillsammans i en global kamp mot Staten och Kapitalet.
-
Kära kamrater, med respekt, kärlek och ilska
Det har gått 35 dagar sedan vi greps och vi är ledsna att detta brev blir så långt, då vår enda möjliga kommunikation endast kommer från våra vänner och älskare som fortfarande har modet att träffa oss här. Direkta brev är omöjligt.
Vi har väntat på att få höra nyheter från er och som en varm vind i detta repressiva klimat, får vi tillbaka vår energi och styrka när vi hör ljudet av revolutionär solidaritet och en varm känsla av kamratskap från alla kombatanter och frihetsfångar runtom i världen - speciellt när vi får chansen att läsa dagstidningar om något uppror som nyligen ägde rum i Rom, Italien. Det gav oss båda en varm känsla av att kamraterna fortfarande kämpar för en sann revolutionär förändring... och insurrektionalismens ande hänger fortfarande i luften som ett hoppets ljus - i denna skumma repressionens burars atmosfär.
Vi skickar våra kramar till alla FAI-medlemmar runtom i världen ( de som är fria och fängslade) och även CCF:s medlemmar i Grekland. Våra sanna och varma känslor till er alla..
För att nämna något ledsamt så är vi djupt besvikna av att några av våra lokala kamrater, som inspireras av rädsla och medias sensationalism, vilket får dem att dra sig tillbaka från frontlinjen men låt oss inte ägna mer tid åt det, då vi fortfarande är övertygade om att de fortfarande har kvar sina idéer i sin motståndshjärtan... som kommer att lysa upp mörkret ännu en gång med det glittrande ljuset från passionen för uppror.
Varma kramar och hälsningar till alla kombatanter i Chile, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Tyskland och alla revolutinära anarkister som aldrig backar för repressionens ansikte.
Revolutionära Hälsningar och Kramar till er alla.
Medlemmar av Länge Leve Luciano Tortuga Cell - Indonesiska FAI
EAT och BILLY
-
FRIHETSPASSIONEN ÄR STARKARE ÄN FÄNGELSET
Den Femte Kommunikén från FAI-M
Brev från Gabriel Pombo da Silva
Kära bröder och systrar:
Till Michalis och Christos (som överväldigande stormade in i ”min” cell, förstörde ISOLERINGEN som jag levt i, i över sju år), deras bröder och systrar och alla andra kamrater som utgör grunden för den första generationen av the Revolutionary Organization - Conspiracy Cells of Fire / Informal Anarchist Federation.
Mina ögon och mitt hjärta har alltid varit nära er i Grekland. Jag minns fortfarande Nikos Maziotis’ aktion och dennes attityd gentemot domstolen. Det gjorde stort intryck och rörde oss djupt, så djupt att några av mina kamrater tog till egen handling och sände en brevbomb till den grekiska ambassaden i Madrid.
Dessa av mina kamrater arresterades i september 2003 och smällen kom vid sämst tänkbara tidpunkt. Det är sant, det kunde inte ha varit värre. På den tiden var jag regelbundet ”på permis” från kåken. Oavsett uppståndelsen kring min juridiska/fängelse-situation, så hade jag redan ”avtjänat” det högsta tillåtna straffet på den tiden: 20 ÅR. Och ut av de 20 åren, spenderade jag 14 på isolering och FIES [spanska isoleringsavdelningar]. Jag behöver inte berätta för er vad det betydde för mig att förlora så många bra kamrater som, trötta på att uthärda alla sorters systematisk tortyr i årtionden, beslöt sig för att sticka ”genom bakdörren med fötterna först.”
Gripandet av mina kamrater i Barcelona lämnade mig omskakad. Jag kunde ha varit hos dem! Paco Ortiz ”död," det ny-Francoistiska Folkets Partis framfart - alla dessa saker snurrade i mitt huvud innan jag bestämde mig för att rymma.
Min rymning började med att sätta den ena foten för den andra. Det första jag behövde göra var att få lite distans till det bakomvarande. Med det avklarat, korsade jag Pyrenéerna med okänd destination.
Väl utomlands kontaktade jag några gamla kamrater. Jag lyckades köpa mig perfekta identitetshandlingar (med vilka jag till och med lyckades öppna ett bankkonto, hyra en lägenhet etc.), och jag tog mig tid att tänka, träffa nya kamrater och diskutera saker och ting. Från det ögonblicket var jag känd som Michele Cataldi, italiensk medborgare
Jag hade bestämt mig för att frita en av mina compas som satt häktade i Barcelona och för den uppgiften behövde jag pålitliga erfarna kamrater.
Turen stod oss bi när några compas från Iberianska halvön ringde och sa att de skulle skicka någon till mig. Jag var övertygad om att det skulle vara en ”anarkistisk" kamrat, inte desto mindre såg jag Josepi dyka upp (han hade också rymt från en ”permis"), och han visste absolut ingenting om anarki eller teori. Hur som helst var jag nästan gladare att ha en ”kriminell" vid min sida än en ”anarkist." När det kommer till kritan så var mitt motiv och syfte att frita en compa från kåken och jag behövde någon vid min sida som hatade fängelseinstitutionen med en absolut intensitet, precis som jag. Josepi, med sina (totalt) 23 år på kåken bakom sig, var en idealisk kandidat. Därtill var hans ”grej” (precis som min) att råna banker, vilket naturligtvis alltid är oumbärligt.
På den tiden visste jag inte vilka av kamraterna på den Iberiska halvön jag kunde räkna med (eller hur många då jag trodde/antog att en större del av Frihetlig Ungdom hade gått udner jorden). Jag pratar inte om saker som “solidarisk finansiering" eller “ideologisk debatt." Snarare menar jag kamrater som är redo att beväpna sig för att kunna expropriera finanser, kapa en helikopter, frita andra compas, etc.
Mitt förslag att frita vår compa fick stöd hos José och senare även två andra anarkister som anslöt sig till projektet.
Vi beslöt oss för att det första vi behövde var pengar (vi hade redan två pistoler) och med det som ändamål rånade vi en bank. Om jag minns det rätt tillskansade vi oss 40 eller 50 tusen euro, vilket till en början var väldigt användbart när vi införskaffade bil, elektronisk utrustning, etc.
Under flera månaders tid (och i den mån det var möjligt för mig) hade jag möjlighet att delta i ett flertal möten med internationalistiska kamrater. De mötena mellan kamrater, där positioner och tillvägagångssätt klargjordes genom kritik och analys, förtjänar all min respekt även om de lämnade mig med en väldigt olustig känsla.
Kanske hade jag varit dålig på att “smälta" de “italienska insurrektionalisternas" analyser. Kanske hade jag inte slutat tänka på vikten av att veta hur många kamrater som verkligen var för revolutionär anarki. Och kanske var vårt “äventyr" av frihet och “ära" dömt till “misslyckande" från första början.
Vid den tiden hamnade ett par kommunikéer från det då nyligen formade Informella Anarkistiska Federationen i mina händer. För någon som mig, som kom från Anarchist Black Cross (och därmed redan federalistisk och anarkist), öppnade begreppet “informella grupper" upp en värld av möjligheter. I norra Europa var insurrektionella idéer praktiskt taget okända.
Den 28 juni 2004 reste tre anarkister och min syster (som är opolitisk) genom Tyskland i en BMW. Vid middagstid, när vi körde in i staden Aachen, körde en gränspolispatrull (BundesGrenzSchutz) upp framför oss och signalerade att vi skulle följa efter den.
Vi följde efter patrullbilen (min syster körde) till en bensinstation.
Vid bensinstation närmade sig en av polisbefälen oss och frågade efter våra pass. José hade ett falskt spanskt pass (ett väldigt välgjort sådant) och kallades Alfonso Domínguez Pombo. Han kunde ha varit min systers kusin. Sedan lämnade Bart över sitt belgiska pass, då han och min syster var “prickfria.”
Jag och José var uppenbart beväpnade och beredda att rädda våra skinn till vilket pris som helst. Vi visste vad som väntade oss.
Gränspolisen försvann med alla våra pass och var borta i 10-20 minuter, tills båda poliserna närmade sig bilen med passen i händerna och ytterligare en BGS-patrullbil uppenbarade sig och parkerade direkt bakom oss. Klämde in oss mellan de båda patrullbilarna.
Polisbefälen “föreslog" på ett “vänligt" sätt, att vi steg ur vår bil. Våra papper var okej men nu ville de också söka igenom bilen, då en bil med så många utlänningar i sågs med misstänksamhet i Tyskland.
Vi steg ur bilen och poliserna sökte omedelbart igenom den. José och jag hade båda våra vapen på oss. Han hade sin i en liten ryggsäck och jag hade min i en sån där liten midjeväska som turister ofta har.
Efter över en halvtimmes sökande närmade sig en polis José och bad honom att sätta sin väska i en av patrullbilarnas baggageluckor. Då José inte förstod vad polisen sa, frågade polisen mig istället.
Det fanns inte längre några “konversativa alternativ." Stunden var inne för mig att helt enkelt säga till José: “Du tar denna så försöker jag ta den andra."
Trots all spänning i luften, var det en befrielse att till slut göra slut på komedin. Med vapen i hand, och initiativet taget, trodde jag verkligen att vi skulle lyckas. Josés polis sprang iväg när José riktade sin revolver från Ravachol-tiden mot honom och den bilden av José, jagandes en tysk gränspolis, ropandes att han ska “ge upp" och sätta “händerna på huvudet," är något som får mig att skratta ännu idag.
Tyvärr så “misstolkade” José vad jag sa. När jag sa till honom att “ta" polisen, så menade jag just precis det: ta ett grepp på honom. Men hur som helst, “min" polis och de andra sprang iväg från mig också, så jag fick inte fatt i någon av dem. Det som dock oroade mig mest genom hela situationen var min syster.
Hur skulle jag förklara allt detta för min mamma? Min syster förblev väldigt lugn genom det hela och om hon hade velat (velat rädda sitt eget skinn) så kunde hon ha sagt till polisen vad jag hette och skylla allting på mig. Polisen lyckades tyvärr omringa oss och det enda som föll oss in i det läget var att “kidnappa” två “civila” för att skydda oss själva. Du vet ju redan resten...
Min syster (oavsett vad som sagts) vägrade att “samarbeta" eller uttala sig. Hon blev till och med illa behandlad på polisstationen när hon vägrade låta dem ta hennes fingeravtryck och fotografi. Hennes avtryck, såväl som DNA och hennes foto togs med våld. Jag var väldigt stolt över min syster och mina kamrater.
Jag väntade (i vanmakt) på att mina kamrater på Iberiska halvön att “hämnas" oss, såväl som på att de skulle försvara direkt aktion som en revolutionär metodologi.
Genom ett av livets alla sammanträffanden, publicerades en kort analys som mina gamla kamrater skrivit, i det andra numret av Inferno. Mer än sju år efter vårt gripande här i Aachen. Men förklarade den artikeln varför José och jag lämnades ensamma, övergivna av den iberianska rörelsen? Jag vill inte “tjafsa" eller “ge tillbaka." Jag vill bara skriva om vår upplevelse för att kunna dokumentera och utvidga vårt rebelliska och upproriska minne.
Vad ni har uppnått är en del av vad jag och andra har drömt om. Mer än drömt om, faktiskt. Ni har vågat trotsa politisk undergivenhet. Som mina kamrater så passande skrev i sin text, vi var “den iberianska insurrektionalismens pionjärer." Det är ingen mening att fråga (ändå är det vad som konstant frågats om sedan gripandet) om den iberianska insurrektionalismen skulle ha uppstått på den tiden, hade bara några av oss träffats och hade bara några andra småsaker uppmuntrats.
Men det är intressant att fråga - då delar av vårt förflutna blir allmänt känt bit för bit och sedan vår dröm om en Informell Anarkistisk Federation / Internationell Revolutionär Front gradvis breder ut sig- om vår motsvarigheter på den Iberianska halvön kommer att fortsätta smutskasta i den anonyma mångfalden eller istället ansluta sig till den revolutionära prestationen.
Precis som ni har jag alltid trott på att uppror är en permanent process som inte stannar upp för rättegångar eller fängelser. Vissheten i våra övertygelser och vår kärlek till frihet slår mod i oss. Vi må vara “naiva" som tror om oss själva att vara kapabla att ta vårt “öde" i våra egna händer men det kommer alltid att vara att föredra framför att ansluta sig till kören av nej-sägare och gnällspikar.
Domstolarma har varit och är maktens platser där anarkister inte “försvarar" sig själva med juridiska argument, utan istället baserar vårt “försvar" åpå idéerna och värderingarna som har lett oss till försvarsbåset.
Fängelsena är de idealiska miljöerna för att sprida anarkistiska idéer och värderingar. De är universiteten där vi får betyg i olagligheternas alla konster och ämnen.
Fångkamrater, flyktingar etc.: spridandet av våra idéer, minnen och historier är kompassen som leder våra fotsteg.
Jag vet inte om denna text är vad som förväntas som bidrag till ens andra rättegång. Jag kanske borde ha gått in mer på teoretiska aspekter (vilket vi fortfarande har mycket att diskutera kring), men jag är övertygad om att vi kommer att ha möjlighet att prata/skriva mer om det och många andra saker.
Det som är viktigt är att vi söker en direkt relation mellan oss, fångarna (ifråga om det har jag seriösa problem med korrespondens) och att vi hittar fler liktänkande folk omkring oss med vilka vi kan utbyta idéer, information, etc.
Vi kommer inte att vara i fängelse hela våra liv. Och som ni helt korrekt skriver i era texter: “plitarnas makt slutar utanför murarna."
När det kommer till mig och José, så väntar vi på vår deportation till den spanska staten. Där (i Spanien), enligt deras lagar, skulle vi släppas efter kort tid.
För mig är Tyskland ett kapitel av mitt liv som jag helst glömmer bort. Aldrig förr har jag sett fångar så skamliga, med så nära till hands att gola och slicka röv, än de jag har haft missnöjet att träffa här. Jag har inte saknat passion eller idealism. Det jag har saknat är kontakt med folk som har ett minimum av värdighet - motståndsfolk, upprorsfolk. Det faktumet har isolerat mig mer (och såkalrt sårat mig mer) än vad institutionen i sig.
Under mina sju år i detta land har jag inte lyckats (och /eller velat) skapa någon som helst konstant länk eller kommunikation med folk från den “radikala vänstern." Jag har inte velat “tona ner" min diskurs för att kunna bli “accepterad" av det “radikala communityt."
Rätt ofta, när jag läser “vänsteristiska" (inkl. anarkistiska) nyhetsbrev, fanzines och tidningar som “rapporter” om oss (“the Aachen 4“), får jag intrycket att min enda “merit" som “anarkist" är mitt förflutna av “fångkamp," vilket ignorerar (medvetet eller omedvetet) det intenstiva revolutionära arbete och prestation som jag gjort när jag var “fri." På samma sätt har mina texter bemötts med censur eller ointresse.
Men jag skriver nu om allt det där i min nya bok, vilket tar mycket mer arbeter i anspråk än vad jag trott, speciellt den politiska delen.
Innan jag började skriva om mitt/vårt förflutna såväl som dess konsekvenser (för var och en av oss), var det livsviktigt för mig att mina kamrater kände sig välkomna att skicka “signaler" till mig. Kanske öppnas kommunikationen igen genom de “signalerna.” Kanske kan vi alla då också ha möjlighet att skriva ett nytt kapitel i den iberianska anarkismens historia - en mer bäckflödande ut i den vidöppna anarkiska oceanen, nu när jorden är bördig och världen faller på plats.
Vi gjorde vad vi kunde och kommer att fortsätta göra vad vi kan. Låt oss hoppas att varje ny generation av Conspiracy Cells of Fire / Iberianska Anarkistiska Federationen är så mycket bättre, mer dynamisk och mer effektiv än vad vi har varit. Trots mina totalt 27 år i fängelse i de spanska och tyska staterna, såväl som min osäkerhet kring frigivningsdatum, är jag helt övertygad om att jag inte har något att ursäkta mig för. Jag ångrar bara att jag inte var klokare och skickligare då jag stod inför mitt vägval med historiens gång.
Med dessa ord som bryter min isolering, korsar gränser och anländer i hjärtat hos allt vårt folk i Grekland och resten av världen, omfamnar jag mina bröder och systrar i Conspiracy Cells of Fire / Informella Anarkistiska Federationen.
Länge leve the Informal Anarchist Federation / International Revolutionary Front!
Länge leve the Revolutionary Organization – Conspiracy of Cells of Fire / Informal Anarchist Federation!
Länge leve anarki!
— Gabriel, Aachen, tidig oktober 2011
-
Gabriel Pombo da Silva
c/o JVA Aachen
Krefelderstrasse 251
52070 Aachen
Germany
Brev från Walter Bond i solidaritet med Conspiracy Cells of Fire
Från kampen mot Det existerande:
Hej! Jag heter Walter Bond. Jag avtjänar i skrivande stund ett fängelsestraff i USA för tre A.L.F-attentat som orsakade närmare 2 miljoner dollar i skada. Jag läste nyligen ett uttalande i solidaritet med Conspiracy Cells of Fire, i ett försök att skapa en verklig röst för alla oss politiska fångar och krigsfångar, de av oss som har kämpat och fortfarande kämpar från våra fängelseceller mot hela civilisationen. Jag blev glad när jag såg att även mitt namn fanns med i solidaritetsuttalandet. Som en liten gest för mitt stöd, ber jag er att ta emot det korta brev jag skrivit i solidaritet med Informal Anarchist Federation. För Djurens Befrielse, Vad Som Än Krävs!
Hälsningar,
Walter Bond
A.L.F. Lone Wolf
P.S. Det är fritt fram för dig att publicera hela mitt brev eller delar av det, vart du vill.
Du kan skriva till mig direkt via följande adress:
Davis County Jail
Walter Bond 2011-03339
PO Box 130
Farmington UT 84015-0130
Du kan också nå mig via min närmaste kontakt på utsidan genom e-post: elizabethtobier(at)gmail.com
- Ett Brev i Solidaritet med Informal Anarchist Federation -
Hej Kamrater och en broderlig och systerlig hälsning till alla dem som bekämpar ondska, förstryck och all statlig auktoritet.
Till alla dem som inte snackar utan handlar, jag är er broder. Alldeles för länge har teoretiska, filosofiska, hjärtlösa fegisar hävdat sig vara de som bär på befrielse. Men befrielse är inte en bok eller ett tal. Befrielse är inte ett gäng lagar som beslutas om och att systemet försöker inkludera dig i dess korruption.
Befrielse är förkastandet av förtryck. Befrielse är ett skrik i ansiktet på alla de som söker utnyttja dig för sina egna vidriga agendor. Befrielse är en bensindunk i din ryggsäck och Moder Jords kraft i båda jävla nävarna! När vi dör, finns det gott om tid för pacifism och tystnad. Just nu är tiden inne för att slåss. Tiden är inne för motstånd med all kraft och styrka som kärlek och hat kan ge oss!
De av oss som befinner sig bakom murar och taggtråd, de av oss som har kämpat stolt, som kommer att kämpa stolt och som aldrig bugar inför någon auktoritet annan än vår egen, har visat världen den verkliga befrielsens väg genom våra handlingar. Soffbordsgengeraler och tangentbordskommandon vill dock inte ha handling, de vill ha ord. Vilket slöseri med tid.
Jag har mer respekt för mina fiender än för siarna, smickrarna och hobbyisterna. Mina fiender är i vart fall ärliga, mina förtryckare låtsas i vart fall inte att de gör något annat och de vet åtminstone hur de ska agera eller reagera för att gynna allt som deras förvridna svarta hjärtan håller kärt. Ingen skriftlärd, skribent, voicebox eller pratkvarn är ledare för någonting utanför åsikterna eller papprena. Det är därför jag talar för mig själv. Det är därför jag varmt rekommenderar alla politiska fångar att tala ut sin mening så ofta vi kan, för att när vi förblir tysta, börjar andra kvinnor och män tala för oss. Eller ännu värre, vår tystnad får det att verka som om vi inte existerade.
Denna regering, den regeringen, alla regeringar kommer alltid att försöka skrämma massan med de få. Eftersom de verkligt fria med ett vilt hjärta, kan tända eldar i deras städer till och med bakom deras fängelsemurar. Och vet du vad? De kan ta min kropp och det är allt de kan få. Jag existerar, vi existerar, i beslutet hos varje kamrat som inte är rädd och som hänger sig åt direkt aktion just nu!
Jag kan hållas inlåst tills min kropp är död och förruttnad och där slutar deras makt!
Det går inte att stoppa motståndets själ som formger mig! Det går inte att stoppa det som inte känner rädsla! Välkommen till upproret!
Anarkism betyder ”ingen mer regering” och inte ”välkommen till mitt bokcafé”! Djurbefrielse betyder att bryta upp burarna och att sedan slå sönder dem, inte att öppna din mun i liktänkandes sällskap. Jordbefrielse betyder att en skidanläggning bränns till grunden, inte att ännu en Rik Liberal bygger ett miljövänligt hus. Mänsklig befrielse betyder att göra slut på förtrycket från hela civilisationen, inte att ropa slagord inför nya kameror.
I direkt solidaritet med International Animal Liberation Front, International Earth Liberation Front, Animal Rights Militia, Militant Forces Against Huntingdon Life Science, med Conspiracy Cells of Fire. I solidaritet med alla politiska fångar och till alla krigare som har investerat sitt liv eller sin frihet för verklig befrielse. I solidaritet med Black Panther Party för Self-Defense och MOVE! Länge leve John Africa! Djurens Befrielse, Vad Som Än Krävs!
”Om en människa verkligen är fri, kan hon inte bli förnedrad av fjättrarnas tyngd.”
- en okänd fransk anarkists sista ord innan denne dömdes till döden
Davis County Jail
Walter Bond 2011-03339
PO Box 130
Farmington UT 84025-0130
'Säg inte att vi är få' - uttalande från det italienska FAI
från kampen mot Det existerande:
'Säg inte att vi är få' -
uttalande från det italienska FAI
Till våra systrar och bröder i FAI/Internationella Revolutionära Fronten, ett bidrag till diskussionen av kommunikation, organisation och väpnad kamp i gryningen av en ny era.
Säg inte att vi är få
Inte heller att utmaningen är för stor för oss
Skulle du säga att ett par molntäcken
Är en liten sak på en sommarhimmel?
På ett ögonblick sprider de sig överallt...
Blixtrar lyser sedan upp, åskan dundrar
Och regn faller överallt.
Säg inte att vi är få
Bara säg att vi finns.
Lee Kwang Su
Med detta textstycke vill vi kamrater från 'FAI/Artisans Cooperative of Fire and Similiar (occasionally spectactular)/International Revolutionary Front' och 'FAI/20th July Brigade/International Revolutionary Front' ta på oss ansvaret för de brevbomber som i mars 2011 allvarligt skadade löjtnant Alessandro Albamonte o Foglore (en avdelning av den italienska armén); brevbomben som lindrigt skadade två anställda vid Swissnuclear; och brevbomben som sändes till Koridallosfängelset (i Athen, Grekland), i solidaritet med våra systrar och bröder Conspiracy Cells of Fire/FAI/International Revolutionary Front. Detta stycke text kommer från ett möte som tillkallats av 'FAI/Sisters in Arms of the Mauricio Morales Nucleus/International Revolutionary Front'.
På sista tiden har gatorna i de större städerna runt medelhavskusten gett liv åt fler och fler passionerade protester och demonstrationer av de förtryckta, som inte längre trivs med förtryckets lidande: från Grekland till Tunisien, från Spanien till Libyen, fortsätter stubinen att brinna. Vi möttes på en av dessa gator och beslöt oss för att fördjupa debatten kring vad som pågår i den insurrektionella anarkismens miljö. I denna allmänna optimism hördes en avvikande röst från de kamrater som ser en mångfacetterad och ny grogrund för kamper i ett avgörande internationellt och informellt sammanhang. Rösten kom från en kamrat i 'Sisters in Arms of the Mauricioi Morales Nucleus' , som med ilska påpekade hur kommunikéerna som tar ansvar för de ovan nämnda aktionerna censurerats. Det var 12 kommunikéer som genom vanlig post adresserats till olika verkligheter i den italienska anarkiströrelsen. Inte en enda publicerades, vilket försvårar den avgörande kommunikationen för den internationella informella debattens tillväxt. Idag vet vi att censuren bara är en desperat reaktion från en gammal anarkism infekterad av mötenas byråkrati och besattheten av att kämpa inuti samhället, vissa kamper vilka har förvandlats till ren dumhet.
En ny insurrektionalism föds nu ur askan av den gamla och ärorika individuella anarkismen. Som våra systrar har skrivit i sin kommuniké som aldrig nådde fram: 'för första gången i historien blir en informell organisation, en federation av informella grupper på global nivå, kött och blod av att blöda.' den formella organisationen är inte längre abstrakta fantasier, en monolog i munnen på ett gäng mer eller mindre kultiverade kamrater, mer eller mindre uppriktiga. De sista åren har de nya nihilisterna i olika delar av världen uppviglat till oroligheter för steterna och rädsla och fientlighet till den officiella delen av den anarkistiska rörelsen. Den nya anarkismen kommer att skapa sin styrka från destruktiva fantasier och den kommer att förstärka sin sammanhållning genom handling.
Mycket har hänt sedan vi lanserade förslaget till en 'Informell Anarkistisk Federation'. Idag har 'Informal Anarchist Federation – Global Network', tack vare våra systrar och bröder i 'Conspiracy Cells of Fire', som återlanserat det, 'FAI/International Revolutionary Front', 'FAI/Global Network och 'International Network of Action and Solidarity', blivit verklighet med sina tusen namn. En verklighet som behöver växa, speciellt nu, med hjälp av instrumentet informell organisering på en global nivå och tack vare en federation av aktionsgrupper. Dussintals celler, kärngrupper, rörelser, individuella kamrater, enade av en klar och stark horisontell och utspridd pakt av ömsesidigt bistånd, förklarar krig mot det existerande på ett kaotiskt och destruktivt vis.
I Grekland:
-
Conspiracy Cells of Fire / FAI / International Revolutionary Front
-
International Revolutionary Front / Conspiracy Cells of Fire/ Revolutionary Groups for the Spreading of Terror – Nucleus of vandals.
-
International Revolutionary Front / Terrorist Complicity Warriors of the Abyss Severino Di Giovanni Commando
-
Internationall Revolutionary Front / Deviant Behaviours for the Spreading of Revolutionary Terrorism / Cell of Reflective Attack
-
FAI / Cell of Aggressive Conscience
-
International Revolutionary Front / Conspiracy Cells of Fire / Revolutionary Groups for the Spreading of Terror / Cell Abnormal Heretics
I Indonesien:
-
FAI Informal Anarchist Federation, Indonesia Section
I Mexiko:
-
The two souls of Mexicos insurrectionism (ALF – ELF) and Autonomous Cells for immediate Revolution – Praxedis G: Guerro
-
Informal Anarchist Federation / Acrata
-
Earth Liberation Front (ELF) / International Network of Action and Solidarity – Anti-Civilizational Informal Group
-
Earth LiberationFront (ELF) / Informal Anarchist Federation – International Network
-
Insurrectional Cell Sole-Baleno of the Autonomous Cells for immediate Revolution – Praxedis G. Guerrero / FAI
-
Commando of Free, Dangerous, Wild and Incendiary Individuals for the Black Plague / FAI / International Network
-
Luddites Against the Domestication of Wild Nature / FAI / International Network
-
Eco-Anarchist Cell for the Direct Attack / FAI / International Network
-
Revolutionary Action Brigade for Propaganda by the Deed and Armed Action – Simon Radowisky / FAI / International Network
I Chile:
- International Revolutionary Front / International Revolutionary Front / Insurrectional Commando Aracely Romo
- Commando 8th of December International Cordination FAI
I Ryssland:
- ELF Russia Informal Anarchist Federation (FAI) / International Network of Action and Solidarity / International Revolutionary Front
I Peru:
- Circle of Iconoclastic Action / FAI
I Nederländerna:
- Conspiracy of Cells of Fire – Dutch Cell
I England:
- International Informal Anarchist Federation / FAI
I Italien:
- FAI / Artisans Cooperative of Fire and Similar (occasionally spectacular) / International Revolutionary Front
- FAI / 20th July Brigade / International Revolutionary Front
- FAI / Sisters in Arms of the Mauricio Morales Nucleus / International Revolutionary Front
- FAI / Revolutionary Cell Lambros Foundas
- FAI / International Solidarity
- FAI / Animal Revolt
- FAI / Revolutionary Nucleus Horst Fantazzini
– FAI / Cells Against Capita Prison and its Jailers and its Cells
– FAI / Armed Cells for International Solidarity
– FAI / Anonymous Terrible Revolt (RAT)
– FAI / Metropolitan Cells
– FAI / Narodnaja Vojla
Vi har nu i 10 år försökt att med uthållighet göra detta organisatoriska projekt till något konkret, dock inom våra egna ramar. Våra framsteg kommer såklart inte att vara linjära och progressiva, det kommer att vara bra och dåliga tider, längre och kortare perioder när det kommer att vara tyst och sedan kommer det att börja igen starkare än någonsin i länder vi aldrig kunde ha föreställt oss. Genom deras vilja och styrka kommer varje grupp och individ att bidra med handling och kommunikation genom att hjälpa andra att fixera mer precisa mål för attack.
Repressionen har redan slagit hårt i Grekland. Våra systrar och bröder i 'Cells of Fire' fortsätter sin kamp bakom fängelsemurarna och att bidra till denna organisatoriska diskussion på ett utmärkt vis genom sina texter. Vi är en och samma utan ens känna varandra, i våra olikheter är vi handen som kommer att bryta kedjorna. Först kommer revolutionär solidaritet att förena oss genom vad några anarkister idiotiskt definierar som en 'fiktiv rörelse', då de inte kan förstå att det är just i solidaritet som vilket revolutionärt projekt som helst definierar sig.
Genom vår historia, har vi i det italienska FAI alltid handlat utan de 'sociala' kampernas medlande, såsom de mot FIES (extrema isoleringsavdelningar i spanska fängelser, som används för att bura in anarkister och andra 'okontrollerbara') eller mot CIE (flyktingförvar), och vi har aldrig försatt oss i en ”osshäruppe-till-erdärnere” demagogisk position. Vi har alltid handlat som individer utan att vilja indoktrinera någon. Vi förstör det som förstör oss och det som inte dödar stärker oss.
De enda gränser vi sätter för våra aktioner är de av etisk natur. Vi har med vår aktion gjort ett val i denna värld av inkluderade och exkluderade. Vi är inte intressade av ett samhälle uppdelat i klasser, vi vill inte ha någon diktatur av en klass över en annan, vi vill ha anarki! Miljoner av mikrokosmos där varje individ kan experimentera sig fram med sig själva helt fritt. Något som liknar det vi experimenterar med genom handling varje dag, genom att laborera fram den bästa organisationsformen utan att vi begränsar vår individuella frihet. Det är spännande att att växa med detta organisatoriska projekt tillsammans med systrar och bröder vi aldrig har träffat och förmodligen aldrig kommer att träffa. Det är spännande när individer som inte känner varandra drar samma slutsatser vid en given punkt i historien.
Vi vet inte hur FAI / International Revolutionary Front kommer att utvecklas, möjligheterna är enorma och kan inte förutses. Det skulle kunna sluta helt plötsligt eller växa sig hejdlöst stort. Vår tillväxt kommer främst att vara kvalitativ, en tillväxt som kommer av den otroliga potentialen hos den informella organisationen. Det kommer att dröja länge innan FAI / International Revolutionary Front ger det bästa av sig själv, innan den informella organisationen skapar verkliga problem för det rådande status quo. Det anarkistiska motståndskriget började för över ett århundrade sedan. Med sina gyllene ögonblick: Pariskommunen, propaganda per le faits epok, de stora revolutionernas epok; och med dess mindre gyllene ögonblick: syndikalism, icke-våld, frihetlig socialism, allt som vi kallar kompromiss.
Vår kurs är inställd på en lång resa och kraktäriseras av en kontinuerlig kommunikation genom handling. Kommunikation är hörnstenen i hela vår informella struktur men det är även dess svaga punkt. Fram till för ett år sedan sågs våra kommunikéer/aktioner på framsidan av alla större italienska tidningar. Detta hjälpte oss att kommunicera. Idag inser makthavarna faran i denna kommunikation (det var oundvikligt) och de censurerar nu, inte aktionen utan kommunikéen, budskapet. Vi beslöt oss för att börja använda oss av elektronisk post, för att kunna påskynda spridandet av textstyckena och att nå så många verkligheter i den anarkistiska rörelsen som möjligt. Vårt val beror även på brist av italiensk-språkiga publikationer som är villiga att lämna utrymme till det nya som händer i den anarkistiska rörelsen på en internationell nivå. Vi anser att en aktion måste tas i anspråk och förklaras, för att den ska kunna upprepas av andra. Annars skulle makten förorena den och förvränga dess innebörd genom att sterilisera den: vi vet detta alltför väl då vi har upplevt det många gånger. En destruktiv aktion förblir något vackert i vilket fall, oavsett om den tas i anspråk eller ej. Och en kan göra det bara för det simpla nöjets skull. Det är alltid bra att göra något rätt men för oss räcker inte det: vi vill att systemet ska kollapsa. Ju lättare en aktion är att upprepa av någon annan, ju större dess destruktiva potential. Ju mer rebellerna förstår att det finns ett konkret motstånd, ju mer kommer de att peppas till handling. I det förgångna och fortfarande idag händer det att några av oss deltar på individuell nivå, tillsammans med kamrater som uppenbarligen inte tillhör FAI/ International Revolutionary Front. Genom att göra det har vi försett kamrater med teknisk information som har kunnat rädda livet på dem och ibland har vi även lärt oss nya tekniker.
Vi i det italienska FAI fortsätter köra längs med alla vägar som kan leda till den revolutionära vägen. Upplopp på torg, allmäna kamper, mer marginaliserade radikala kampprojekt... allt tjänar till att förbättra våra attack-metoder. Vi har handlat ostörda i tio år nu. Makten slår hårt överallt med mer och mer ofattbara repressiva åtgärder men ingen av oss har än så länge drabbats av det. Vi lider verkligen med de kamrater som arresteras och utreds men det är bättre att de verkligt skyldiga förblir fria. Så att de kan slå tillbaka om och om igen. Kanske kommer några av oss att falla men nya grupper kommer att dyka upp. Skulle det bli fallet hoppas vi att vi kommer att kunna agera som våra systrar och bröder i 'Cells of Fire', som med mod och enighet fortsätter sin kamp innanför fängelsemurarna, som en dag kommer att sprängas. Det är vi övertygade om.
Kritik måste vara aktiv och levande. Kritik och självkritik måste skydda oss från att vara självrefererande, då detta tveklöst skulle leda till det fiktiva, det som inte leder någonstans.
Som vi tidigare har sagt, det är bättre att affinitetsgrupper inte känner till varandra, för att kunna bekämpa repressionen mer effektivt. Ibland råkar vi dock känna igen kamrater till oss i rörelsen, som medför risker men också omedelbara perspektiv, såsom insamlandet av tekniska kunskaper, tillskansandet av vapen och sprängmedel och möjligheter att stötta kamrater som tvingas leva under jord. Vi läste 'Conspiracy Cells of Fires' 'The Sun Still Rises' med stor försiktighet och kom fram till att de tre nyckelpunkterna i 'cells of fires' andra generations informella överenskommelse, skulle kunna bli nyckelpunkter även för 'FAI / International Revolutionary Front'. Dessa tre punkter speglar våra främsta karaktärsdrag.
Den första: destruktiv direkt aktion som ett absolut nödvändigt och ofrånkomligt element. En sådan handling kan ta sin form i att kasta en molotov såväl som att begå mord, utan att handlingarna befinner sig i en hierarki av betydelse. Varje grupp eller individ beslutar som de själva vill, med respekt för sin egna revolutionära etik, vilket med största säkerhet aldrig innebär slumpmässiga handlingar. Ur vårt perspektiv ger den här punkten liv till en ny nihilistisk och anarkistisk gerilla, tusen och åter tusen eldar mot kapitalistiska mål överallt.
Den andra väldigt viktiga punkten är att vi aldrig kommer att bli talesmän/kvinnor eller representanter för någon. Vi representerar bara oss själva, kvinnor och män i en ständig kamp mot det existerande, politisk makt, teknologisk makt, kapitalets makt att utrota allt liv på jorden. Vi när uppenbarligen inget hopp om att någon social klass ska införa diktatur över en annan, vilket alltid slutar upp med 'representanterna' för den givna klassens diktatur. Vår revolt är individuell och det är det som gör vår anarkism revolutionär och nihilistisk genom det organisatoriska instrumentet infromell organisering.
Den tredje punkten: internationell revolutionär solidaritet. Kamraterna som deltar i denna informella överenskommelse kommer att starta kampkampanjer , som sedan tas över 'FAI / International Revolutionary Front':s grupper, i förhållande till deras metoder och tajming. Tre simpla och direkta punkter, som enligt oss markerar ett framsteg i vår informella organisation, genom att bredda det grundande dokumentet 'Who we are: open letter to the anti-authoritarian and anarchist movement' (brevet återfinns i tidningen 'Escalation#1') i sin 'anti-sociala' och 'nihilistiska' vision.
Allt som rör 'FAI / International Revolutinary Front' är i kaotisk och konstant utveckling, med början i dess många namn och definitioner. Detta är bara början. 'Conspiracy Cells of Fire' är motorn i denna explosion av revolutionär livskraft. Den är den framåtdrivande motorn i en informell federation, som växer och som redan har passerat de nationsgränser vi anarkister vill förkasta. Vilken organisatorisk text, analys eller kritik som än kommer från FAI / International Revolutionary Front, kommer aldrig att vara slutgiltig. Vår informella federation är i konstant utveckling. Kamraterna i International Revolutionary Front utspridda runtom i världen, bidrar redan till detta projekts analys och tillväxt genom att sätta eld här och var. Våra fängslade systrar och bröder är vår största styrka. Deras analyser öppnar våra ögon, vår ilska och vårt hat mot deras fängslande och detta ger oss styrka. Trots allt är vår Informella Federation en konstant och oupphörlig organisatorisk bedömning, inte förberedande en avlägsen världsrevolution, som vi inte vet när eller om den kommer att ske, utan med siktet inställt på kvalitén av vår existens i sig, vilket idag, här och nu, realiserar sig själv till fullo genom väpnad kamp mot makten.
Vi i det italienska FAI föreslår 'Conspiracy Cells of Fire:s' symbol som flagga för denna kamp. De fem pilarna av olika längd och som pekar i olika riktningar och slår enat mot makten. Detta indikerar de mängder av grupper och individer i FAI / International Revolutionary Front som slår till utan pardon med olika grader av intensitet men enade av en pakt av ömsesidigt bistånd. Pilarna toppas av en svart stjärna med ett A inuti, symbolen för vår anarkism. Ovanför stjärnan namnet på gruppen i International Revolutionary Front som tar på sig aktionen. Vi valde denna symbologi på grund av hur 'Conspiracy Cells of Fire:s' historia funnit sin väg in i våra rebelliska hjärtan. Allt detta, om våra grekiska kamrater går med på det såklart.
Att skapa en informell anarkistisk struktur i en tid av världskriser på alla plan, innebär att sluta vänta på att saker ska hända och att röra sig mot revolution. I arabiska länder kollapsar regimer för att ge plats åt andra regimer, demokratiska denna gång. Världens supermakter kan lätt påverka dessa händelser. Europa är på randen av kollaps, vi kan inte stå stilla eller bli kvar i gamla organisatoriska modeller, vilka redan har gett det sämsta av sig själva. Att skapa en informell Anarkistisk Federation innebär att aktivt delta i de exkluderades kamper runtom i världen, det innebär att delta i kampen naturen för mot kriminella mänskliga 'teknologier'. Att delta direkt genom konkreta attacker utspridda över hela territoriet. Dessa attacker har aldrig saknats men om de enas genom ett internationellt informellt nätverk baserat på ömsesidig support, så blir de mer synliga och giftiga. Samtidigt blir spridningen och den revoltiska potentialen mångfaldigad. Som vi redan har påpekat, så tror vi inte att vi bär på någon sanning men vi är övertygade om att idéer i vissa givna ögonblick i historien tvingar sig på genom sig själva. Idag är stunden inne för ett konkret bidrag, som kanske kan göra skillnad. Vår utmaning är vacker, den vackraste utmaning en revultionär anarkist någonsin kunnat anta: att kasta sitt hjärta över hindren och se vad som händer.
Vi i FAI / Artisans Cooperative of Fire and Similiar (occasionally spectacular) / International Revolutionary Front och vi i FAI / 20th July Brigade / International Revolutionary Front ansluter oss till den solidaritetskampanj som FAI / Sisters in Arms of the Mauricio Morales Nucleus inledde med brevbomben som sändes till Koridallos-fängelset. En gång om året kommer vi att slå till i solidaritet med våra systrar och bröder i Conspiracy Cells of Fire, tills dess att de är fria igen. De dussintals åren som de dömdes till att avtjäna i fängelse, kommer att vändas till en tragisk boomerang för den grekiska Staten. År efter år kommer denna Stats intressen i Italien att attackeras, varje gång hårdare än den förra. Vi bjuder härmed in de andra grupperna i FAI / International Revolutionary Front utspridda i världen till att göra detsamma.
LÄNGE LEVE CONSPIRACY CELLS OF FIRE
LÄNGE LEVE FAI / INTERNATIONAL REVOLUTIONARY FRONT
FAI / Artisans Cooperative of Fire and Similar (occassionaly spectactular) / International Revolutionary Front
FAI / 20th July Brigade / International Revolutionary Army
Den fjärde Kommunikén + Aktionskronologi -- Conspiracy Cells of Fire Mexico (FAI-M)
Till alla likasinnade mordbrännare och antagonister, den fjärde kommunikén av Conspiracy Cells of Fire – Mexiko / FAI:
Varken förbittrad, indignerad eller knäckt! Mordbrännare i krig med alla auktoriteter!
All vår solidaritet till Gabriel Pombo da Silva!
Vi firar två månader av direktaktioner mot kapital och Staten!
Mot systemet av dominans!
För Total Befrielse!
Igår (26/10 2011) vid 06:23 brann befriande eldar återigen där det gör störst skada och förstörde handelsvaror. Conspiracy of Cells of Fire (CCF) faction of the Mexican Informal Anarchist Federation (FAI-M), Veracruz section skänkte liv åt den befriande elden på Wal-Mart-affären vid Universidad and Avenida Las Palmas i hjärtat av Coatzacoalcos, Veracruz. Med denna nya attack, hämnas vi kamrat Gabriel Pombo da Silva (som hålls fången i Aachen-fängelset) och kräver dennes omedelbara frigivelse från de tyska och spanska staterna. Vi visar också vår solidaritet med vår kamrat Tamara, med Bomb-fallets compas i Chile, med de fängslade Conspiracy Cells of Fire compas i Grekland och med alla våra kamrater som kidnappats av Staten i Mexiko och resten av världen.
Under de sista 45 dagarna, sedan formandet av denna nya organisation för anatgonistisk kamp, har vi piskat på mot systemet av dominans, visat att kamp är möjligt då systemet är sårbart. Vi har lämnat rädslan och indignationen av de knäckta bakom oss och bytt om till förrädisk kamp mot systemet av dominans. Vi vill inte förändra kapital eller Staten, vi vill inte förändra deras lagar, vi vill inte ha förbättringar, vi vill inte förändra teknologin, vi vill inte förändra dominansen. VI VILL FÖRSTÖRA DEM!
De påstådda skillnaderna mellan parlamentariska partier spelar ingen roll för oss, det gör inte heller lögnerna och löfterna från Peña Nieto, AMLO, Marcelo, eller Vasquez Mota. DE SPELAR INGEN ROLL FÖR OSS, FÖR ATT VI SLÅSS MOT DOMINANS, OAVSETT HÖGER, VÄNSTER, POPULISTISK ELLER REVOLUTIONÄR.
Kamrater, när tiden är inne för attack, om du inte vill ansluta dig så ställ dig inte i vägen. Detta är en kamp till de slutliga konsekvenserna, till Total Befrielse.
Varken förbittrad, indignerad eller knäckt – vi är Mordbrännare!
Vi är alla Conspiracy Cells of Fire!
Conspiracy Cells of Fire är inte en ORGANISATION eller en grupp. Det är snarare antagonisternas uttryck för vrede och förakt för dominans och dess institutioner.
För att sprida Conspiracy Cells of Fire, behöver du bara bensin, tändstickor och viljan att kämpa för total befrielse.
Vi har inlett kriget mot den existerande ordningen.
Länge leve den antagonistiska kampen!
-
Conspiracy of Cells of Fire – Mexico / Informal Anarchist Federation
15:e September: Conspiracy of Cells of Fire – Mexico (CCF) faction of the Mexican Informal Anarchist Federation (FAI-M) formas av olika affinitetsgrupper och likasinnat folk i flera olika mexikanska stater.
16:e September: Arson Cell of the Conspiracy of Cells of Fire – Mexico utför tre samtidiga mordbränder i Alce Blanco-sektionen av Naucalpans industripark. Frigörande bränder förstör handelsvaror när flammorna slukar Textiles Suburbia, CV Directo och TF Victor.
27:e September: Mexico City cells ger frigörande eldar liv vid en lagerlokal på Avenida Paćifico mellan Miguel Ángel de Quevedo och Eje 10 Sur i Coyoacán, Mexiko City.
28:e September: Conspiracy of Cells of Fire – Mexico City bränner flygplatspersonalens utbildningsskola vid National College of Professional Technical Education (CONALEP), som ligger i Third District of Arenal i Venustiano Carranza-området i Mexico City.
30:e September: In an action coordinated between the Mexico City cells and the Jalisco cells, the Conspiracy of Cells of Fire (CCF) simultaneously attacks capital in Mexico City and Jalisco, setting fire to the Wal-Mart on Calle Luis Donaldo Colosio in the Buenavista area of Cuauhtémoc, Mexico City and torching the Pabellón shopping mall on Avenida Patria in Guadalajara, Jalisco.
October 6: Arson at the lumber warehouse on Avenida Industria Nacional in the Alce Blanco section of the Naucalpan industrial park in Mexico State
October 25: I en aktion koordinerad mellan Mexico State cells och Veracruz cells, utför Conspiracy of Cells of Fire (CCF) samtidiga mordbränder i Naucalpan, Mexiko-staten och Coatzacoalcos, Veracruz . Målen är Fabrica Butonia, återigen i Alce Blanco-sektionen av Naucalpan och Wal-Mart-komplexet i Coatzcoalcos, Veracruz.
Genom våra handlingar av propaganda per le fait, hämnas vi Gabriel, kamrat Tortuga, kamrat Tamara och våra fängslade kamrater i resten av världen.
Hälsningar till Autonomus Cells for Immediate Revolution (CARI-PGG), kamraterna från Individuals Tending Toward the Wild (ITS) och alla anarkistiska aktionsgrupper!
Länge leve insurrektionella och eko-anarkistiska grupper i kampen!
Kampen har börjat och vi ska se till att den sprids överallt.
Vi är alla Conspiracy of Cells of Fires medbrottslingar!
Länge leve Conspiracy Cells of Fire (CCF)!
Länge leve Mexican Informal Anarchist Federation!
Länge leve frigörande eldar och hämnande krut!
Var starka, fängslade kamrater i Bomb-fallet!
Var starka, fängslade kamrater i Conspiracy Cells of Fire!
Var starka, kamrater från Revolutionary Struggle!
Var stark, kamrat Tortuga!
Var stark kamrat Tamara!
Var stark, kamrat Gabriel! Vi är med dig!
Mot det teknologiska systemet av dominans!
För fängelsernas förstörelse!
För Total Frigörelse!
För internationell anarkistisk koordination!
För Anarki!
— Conspiracy of Cells of Fire – Mexico / Informal Anarchist Federation (CCF/FAI); 26:e Oktober, 2011
Jordbefrielse: Strategi och Riktning för rörelsen
För att vi ska kunna se oss själva som en faktisk "rörelse", borde det helt uppenbart finnas ett sken av framgång - att vi inte bara har ett mål utan också att vi rör oss mot målet. Just nu syns inte så mycket framgång och många av oss i rörelsen känner sig besegrade och maktlösa, mållösa och demoraliserade, isolerade och frustrerade. Vart går vi härifrån? Hur tar vi oss dit? Om tiden är inne för reflektion, så är också tiden inne för strategi; för våra mål av en välmående jord, av intakta ekosystem snarare än resurser att exploatera, av liv över profit, är inte mindre relevanta än de var igår.
Det är grym ironi att problem som klimatförändringar och global uppvärmning, peak oil, GMO, ineffektiviteten hos förbränningsmotorn, förstörandet av bergstoppar och gruvifieringen av dem, slaktandet av vildhästar och åsnor, försäljningen av allmänna markområden till privata intressen, nu är vanliga huvudrubriker i mainstream media och forfarande är vår rörelse som mest stagnerad. Så bitterljuvt det är att så många idag sitter i fängelse medan presidenter och politiker refererar till samma hot mot planeten som våra systrar och bröder förlorat sin frihet i kampen mot.
Klimatförändringarna blev ett hett disskusionsämne under valkampanjerna och några av landets rikaste betalade nyligen en lösensumma till Myndigheten för markförvaltning, för att förhindra att vilda hästar slaktades. Idag pratar världsledare om brådskan och vikten av att skydda planeten. USA har nu en president som pratade om miljöskydd i sina första andetag vid sitt tillträde. Lägg därtill FNs generalsekreterare som menar att, "klimatförändringar är problemet som definierar vår era".
Och så har ju Jordens Befrielsefront i över tio år inte bara pratat om vikten av att skydda planeten - JBF har tagit till till handling. Snack leder ingen vart och i denna kritiska situation - som väger mellan oreparabel skada på planeten på grund av klimatförändringar eller en fortsatt massutrotning av av arter - är kostnaden för inaktivitet alldeles för hög.
Låt oss möta faktumet att falskt övermod och militant retorik aldrig har tagit oss någonstans. Planeten är i sämre skick än den var när det flesta av oss "vaknade upp" och blev aktiva. Vi är mer underlägsna till vapen och antal än någonsin förr. Våra resurser kommer aldrig att komma i närheten av vår fiendes, samtidigt som vi inte är motiverade av profit eller makt. Vi är spänstigare och mer uppfinningsrika.
Med utveckling av nya strategier och förfinandet av taktiker, med vilka vi slåss smartare istället för hårdare, har vi en verklig chans att skapa förändring utan motstycke. När vi kommit så här långt, finns det två fundamnetala saker som vi måste överväga om vi ska uppnå någon verklig förändring: Risk vs. Förtjänst och Effektivare Mål.
RISK vs. FÖRTJÄNST
När en möter oöverkomliga odds håller det gamla DBF-uttrycket: "Maximal Förstörelse, inte Minimal Skada". Med risk för seriösa fängelsestraff för de mest oansenliga och ineffektiva aktioner, ju viktigare är det att få så mycket "valuta för pengarna" som möjlgt, i varje aktion. Decennier i fängelse för en spontan brandbomb i en djurförsökares hem eller en skogsskövlingsplats, är svårt att rättfärdiga, när samma taktik kan appliceras på mycket mer strategiska platser. Underjordiska aktivister behöver överväga risken i en specifik aktion mot den faktiska framgången för de bredare målen. Repression är ofrånkomligt men fängelse behöver inte vara det.
Ingen kan säga annat än att den bästa direktaktionen är den som bygger på tidigare aktioners eller kampanjers momentum. Det finns ett slags samverkan - en "snöbollseffekt". På samma sätt känns det lönlöst att alienera en allmänhet eller ett community som redan sympatiserar med våra mål överlag, genom att handla impulsivt och polariserat. Vidare, snack leder ingen vart, och som Theodore Roosevelt sade, "speak softly and carry a big stick". Militant retorik och hållning gör lite för att åstadkomma märkbara resultat men desto mer för att påkalla onödiga trakasserier och repression från myndigheter. Effektiva aktioner som resulterar i bakslag är en sak men trakasserier för tom retorik är ett hårt slag för vilken effektiv kampanjare som helst.
Summa summarum: Varför riskera 30+ år i fängelse för en enkel brandbomb mot ett endaste fordon, när det finns en uppsjö av alternativ till brandattentat som potentiellt kan stänga ner hela företag eller åsamka kritiska skador mot känsliga industrier? Vi behöver bli mer kreativa med de verktyg vi greppar från verktygslådan och överväga att fälla elledningar, förstöra dammar, översvämma byggnader och infektera nätverk, kan vara mycket effektivare och samtidigt bära med sig ett mycket mildare minimumstraff.
EFFEKTIVARE MÅL
En analys liknande risk vs. förtjänst är den av finnandet av av effektivare mål mot speciellt jorddödande företag eller industrier som helhet. Betrakta de främsta orsakerna till den storskaliga miljöförstöringen i Nordamerika, kolkraft, bilindustrin och köttindustrin. Traditionellt sett har den radikala rörelsen, om vi ens attackerat dessa mål, attackerat stegvis genom små sabotage mot industrierna. Utan att missunna några JBFvolontärer respekt för deras aktioner, rörelsens respons på dessa miljömardrömmar har mer eller mindre varit att bränna sportfordon och köttransporter, limma lås och krossa fönster, och andra småskaliga sabotageaktioner. De har såklart hjälpt till att uppmärksamma problem som global uppvärmning och miljöförstöring för allmänheten men långt ifrån varit de mest strategiska målen.
Jordens Befrielsefront och underjordiska aktivister skulle gynnas i framtiden av att ha med i beräkningarna det strategiska värdet av ett mål mot en specifik industri. Ta pälsindustrin som ett exempel: vi har försäljarna (varuhus, pälsaffärer, etc.) som säljer direkt till konsumenten (långt till vänster i spektrumet). Och så producenterna (pälsfarmare, jägare, etc.) som producerar "produkten" till marknaden (långt till höger i spektrumet). Och vi har lobbyisterna (industrigrupper, modeskolor, tidningar, media, etc.) som skapar efterfrågan på produkten (någonstans i mitten av spektrumet). Realistiskt sett så kommer ingen mindre grupp sabotörer att kunna skada någon grupp eller kombination av grupper i detta spektrum, effektivt nog för att slå ett avgörande slag mot industrin.
Där effektivare mål kommer in i bilden är när vi tar en objektiv titt på en industri (i detta fall pälsindustrin) och analyserar dess svagheter - att leta efter en nyckelpunkt (där vitala kärnresurser för industrin skapar en flaskhals). I fallet med pälsindustrin skulle denna nyckelpunkt (sammanstrålning/centrum/nav) vara "the auction houses" och olika uppfödares föreningar (t.ex. Finnish Fur Sales i Finland, Seattle Fur Exchange, United Feeds i USA etc.) Effektiviteten av att attackera individuella farmer och återförsäljare sträcker sig sällan längre än själva farmen, medan att attackera kritisk infrastruktur (nyckelpunkterna) påverkar flera delar av spektrumet. Oftast är dessa nyckelpunkter mer sårbara "soft targets" som håller ett högre strategiskt värde, medan t.ex. många farmare och återförsäljare har anpassat sig och förstärkt sig mot attacker, sitt ringa strategiska värde för kampanjen i stort till trots. Att förstå det här konceptet blir allt viktigare när vi erkänner våra begränsade resurser och inser att med varje handling måste vi se till att ta ut största möjliga vinst, ur ett risk vs. förstjänst-perspektiv.
Det har inte saknats terrängbrytande och oerhört potenta aktioner inom rörelsen, men effektivare mål är vad vi i stora drag brustit på. Det skulle göra oss gott att se dessa individuella industrier som en metaforisk bäck. Vi kan helt klart stå och vänta vid bäckens utflöde och attackera förstörelsen i dess mest grundliga och uppenbara form, eller så kan vi titta uppströms för att se vart miljöförstöringens vatten skapar en flaskhals och stoppa flödet där. Denna planets tillstånd är så illa att varje aktion måste uppnå högsta strategiska värde. Precis som att vi inte kan avnjuta inaktivitetens privilegie, kan vi inte heller riskera kortsiktiga ineffektiva aktioner i det rådande politiska klimatet.
Idag har politikerna bara börjat förstå att vi har rätt. Vi hade rätt för tio år sedan och vi har rätt idag. Men livet på vår planet har inte lyxnöjet att vänta ännu ett decenium på sytemförändring.
Allmänhetens missnöje borde riktas mot faktumet att i princip en av tre urbana ungdomar lider av astma; men istället blir vi övertygade om att de kriminella är de som tar till "extrema" metoder för att hålla förorenare och jordvåldtagare ansvariga.
Presidenter, politiker, lagar och allmänhetens tycke varierar med det politiska klimatets förändringar. Men naturens fundamentala lagar är oomkullkastliga - de är bestående och oföränderliga - och de transcendenserar människans lagar ...oavsett hur mycket pengar och vapen dessa människor besitter.
Oavsett hur ofta ekoförsvarare klassas som terrorister och oavsett hur brett FBI/SÄPO kastar sitt repressionsnät, så kan ingen förneka att vi har rätt. Vår filosofi är sund och JBF´s taktiker är helhetligt rättfärdigade.
Det har sagts att "måttlighet i jakten på rättvisa omintetgör målet". När våra barn möter frånvaron av rent vatten och andningsbar luft, när de lever i en värld utan vargar, vilda hästar och havets lugna jättar, kommer de inte att fråga oss vem vi röstade på eller vilken icke-vinstdrivande organisation vi donerade till. De kommer att fråga varför vi inte gjorde mer.
Översatt från "Resistance Magazine #1"
Förslag på komplement till innehållet:
Här
Här
Här
Här
Här
Här
