DET VILDA MOTSTÅNDET

Enligt Interpols latinamerikanska avdelning så ska dessa 25 personer ha "defaced" och lagt ner flera hemsidor som ägs av statliga myndigheter eller företag i Sydamerika samt Spanien. Flera av aktionerna ska ha riktat sig mot politiker, polisväsendet och olika nyckelpunkter i nationernas infrastruktur.

I och med gårdagens räd ska även 250 hacker-relaterade prylar (datorer, verktyg, mobiltelefoner m.m.) ha beslagtagits.

Det diskuteras nu huruvida en hämndaktion kommer att genomföras. Vi antar att vi kan räkna med det...

Samtidigt som Luciano har legat i koma och farit in och ut ur sjukhus, fängelsesjukhus och husarrest, så har den repressiva processen mot honom varit hård och hänsynslös. Detta har också lett till intensiva solidarieteskampanjer av främst olika FAI/IRF-grupper som utfört såväl militanta som fredligt informativa aktioner till dennes stöd.

Visa också du din solidaritet med Luciano!

Han befinner sig nu på fängelsesjukhus. Skriv din hälsning till honom genom:

För mer information (på spanska):

Hemsidans ursprungliga layout byttes ut mot en hiphop-video som gjorts i solidaritet med Mumia Abu-Jamal.

Meddelandet inleds med:

#######################################################
GEO GROUP PRISON INDUSTRY HACKED & DEFACED BY ANONYMOUS ON #FUCKFBIFRIDAY UMAD??
#######################################################

wiped off the net: geogroup.com thegeofoundationinc.com geogroupcareers.com
geocareinc.com thegeogroupinc.com

och avslutas med:

"...när våra kamrater blir inlåst i kampen mot en repressiv regim, så sker det utan hänsyn till rättsäkerhet, och det glömmer vi inte.

När våra kamrater berövas sina medborgerliga och mänskliga rättigheter, så förlåter vi inte.

Vi kommer att krossa deras fängelser i all dess former och köra bort grisarna från gatan. Vi kommer att bränna ner deras fängelsesamhälle, då det endast är från den gamla världens aska vi kan hoppas på att bygga en ny.

Solidaritet betyder attack!"

För hela texten

 

av

Bobby Whittenberg-James

Det har varit mycket prat den sista tiden i anti-civ/primitiv anarki/djupekologi-kretsar, om en ny organisation som kallar sig Deep Green Resistance och jag har inte riktigt satt mig in i det än men efter ett par konversationer beslöt jag mig för kasta in min hatt i ringen. Om du inte är bekant med DGR, rekommenderar jag att du kollar in deras hemsida (http://deepgreenresistance.org) innan du fortsätter läsa. Utgå inte från min förklaring av vad och vilka de är. Det är bättre att du formar dig en egen uppfattning innan du ger dig in i min kritik.

När jag läste igenom introduktionen (DEW), Uppförandekoden och Principstadgan, fann jag verken kritik av domesticering, bofasthet, teknologi, arbete, symbolkulturen, medierande institutioner eller jordbruk och den enda hänvisningen till avvecklandet av civilisationen riktade sig specifikt mot den industriella civilisationen. Denna avkortade kritik av civilisationen som DGR lyfter fram, kan mycket väl vara orsaken till många av problemen i organisationens ramverk, teori och program.

Med sitt pådrivande för demokrati, hierarki, organisering (som motsats till autonom koordinering) och vänsteristisk retorik, är de en tydligt anti-anarkistisk grupp. Så jag har svårt att förstå varför så många anarkister skyndar till deras försvar. Det påminner mig rätt mycket om röda anarkister som har sympatier för liberala eller socialistiska partier eller regimer.

Ett av mina första bekymmer är hela idén med organisationer i allmänhet. Det är viktigt att skilja på organisationer och grupper eller nätverk, på organisering och kooperation. Vi behöver inte medlemsregister och uppförandekoder, program, demokratiskt styre och rekrytering för att bygga ett stadigt motstånd. Jag tror att vi många gånger, som ett resultat av våra civiliserade sinnen, tenderar att likställa organisation och standardisering med ändamålsenlighet och effektivitet, med en snabb och enkel lösning. Detta har motbevisats vid många tillfällen (USA, Nationalsyndikalistiska Italien, Sovjetunionen, Nordkorea). Vi behöver inte en snabb och enkel lösning, vi behöver en effektiv lösning.

Ett besök på deras hemsida inleds med deras förklaring av vad Deep Green Resistance är. Det börjar med att civilisationens uppkomst beskrivs, sedan den allmänna aktivistscenens ineffektivitet och byggandet av mänskliga samhällen inuti återställda landbaser. Allt detta är bra. Mitt första orosmoln dyker upp i den femte paragrafen. ” Den industriella civilisationen kan stoppas.” Detta oroar mig då vi gick från att tala om hur problemet är 10000 år av civilisation till den industriella civilisationen. Civilisationen och den industriella civilisationen kan inte bara användas omvartannat hur som helst. Ett civilisationsmotstånd är ett motstånd mot all form av civilisation. Motstånd mot den industriella civilisationen är motstånd mot en typ av civilisation, vilket bär med sig ett osagt medgivande av andra typer av civilisationer.

Min nästa punkt kommer i nästa paragraf där det pratas om skapandet av ”deltagarinstitutioner.” Borde inte civilisationsmotståndet handla om att förkasta institutioner snarare än att skapa dem? Borde inte avinstitutionalisering vara en del av ett anti-civmotstånd? En kritik av civilisation och auktoritet borde verkligen innefatta en kritik av sociala institutioner i allmänhet.

”...alla strategier som siktar på en rättvis framtid måste innehålla en plan för att bygga direktdemokratier baserade på mänskliga rättigheter och hållbar kultur.”

Hållbarhet är definitivt ett nödvändigt mål men jag är nyfiken på resten av resonemanget. Anarki är ett tillstånd utan styre, där varje individ har autonomi, i motsats till ett demokratiskt styre och en mänskliga rättigheters-modell som erbjuds av civilisationen. Demokrati är en form av styre, en form av regerande. Med demokrati följer en standardisering och homogenisering som är lätt att observera. Det måste finnas ett visst mått av uniformitet för att vidmakthålla social ordning och produktion. Processen i sig tenderar att kasta bort och eliminera minoritetsidéer och alienera minoritetsgrupper, såväl som att utmana personlig autonomi och underkasta individen inför det kollektiva och forma en hierarki.

När det kommer till mänskliga rättigheter så har fångar rättigheter. Soldater har rättigheter. Rättigheter, såsom de i allmänhet betraktas, är ett koncept som vuxit fram ur civilisationen. Rättigheter kan beviljas och berövas. I en demokrati kan de röstas bort. Vi kan inte likställa en struktur av rättigheter med befrielse, när rättigheter är något som beviljas eller erkänns av en medierande kropp. Vissa ser giftermål som en mänsklig rättighet. Kalifornien röstade bort rätten för samkönade par att gifta sig. Majoriteten skapar reglerna. Dessa idéer är knappats unika för DGR.

Jag undrar också om transsexuella skulle beviljas ”mänskliga rättigheter” i dessa demokratiskt styrda samhällen? Lierre Keith är öppet anti-trans. Med henne sittandes på en ledarposition i DGR undrar jag vad de har för plan för transsexuella. Skulle ”cis people” ha möjlighet att rösta bort dessa ”mänskliga rättigheter” från transfolket? Under demokratiskt styre och en rättighetsstruktur i motsats till frihet och autonomi, kan majoriteten använda de demokratiska institutionerna för att krossa minoriteten. Det är inte bara sant när det handlar om transfolket. Det skulle kunna vara vilken ras, folkgrupp, kön eller kultur som helst, som majoriteten i en demokrati vill dominera.

Slutet av denna sektionen kopplas samman med deras strategi som kallas Deep Ecological Warfare (numera ändrat till Decisive Ecological Warfare) eller DEW.

Jag är otroligt skeptisk till alla strategier som designats för att vara Strategin med stort S. Det kan inte finnas ”en enda Strategi” som är rätt. Ett organiskt motstånd kan inte syntetiseras. Det kan inte finnas en paraplyorganisation för avvecklandet av något så komplext, nyanserat och med så många lager, som civilisationen. Av språket i deras program och organisationens struktur att döma, ser jag en plan för strukturer och program för byggandet av ett revolutionärt avantgarde.

”För att slå ut industriella system krävs underjordiska nätverk organiserade hierarkiskt eller paramilitärt.” Om vi fortsätter lite längre ner i texten finner vi att ”De ovanjordiska aktivisterna är förkämparna mot auktoriteter. De är de enda som kan mobilisera ett folkligt understöd som behövs för att förhindra fascism.”

Att de nämner fascism så specifikt gör mig väldigt förvirrad. Om vi är emot civilisationen så är vi uppenbarligen emot fascism. Borde vi inte bekämpa kapitalism och socialism? Kanske finns svaret i nästa paragraf.

”Vidare använder ovanjordiska aktivister de utslagna systemen som en möjlighet till att stärka lokalsamhällen och parallella institutioner. Vanligt folk uppmuntras till att ge sitt stöd till deltagarbaserade lokala alternativ ekonomiskt, politiskt och socialt. När ekonomiskt tumult orsakar arbetslöshet och hyperinflation, så anställs folk lokalt för gemenskapens och jordens vinning. I detta scenario, allt medan nationella regeringar runtom i världen kämpar med kriser (som peak oil, livsmedelsbrist, klimatkaos och så vidare) och misslyckas med att ta hand om folk, börjar lokala och direktdemokratiska råd ta över administrationen av grundläggande och nödbehov, och folk betalar istället skatt till dessa lokala entiteter (kanske som en del av en kampanj för samarbetsvägran med makthavarna). Detta sker i samband med att lokalsamhällets arbete med nöd och katastrofberedskap redan påbörjats.”

Uppenbarligen är orsaken till att de specificerade fascism att förenkla skapandet av något slags demokratisk socialistisk idé. Är detta ett förslag till att det finns en progressiv väg till en post-civiliserad värld?

Jag skulle också vilja flika in den här delen av deras Uppförandekod:

”Frihet: DGR-grupper har nolltolerans mot förtryck av alla, människa som icke-människa. Fysisk integritet och känslomässig trygghet är grundläggande mänskliga rättigheter som DGR svurit på att försvara. DGR kommer att utesluta alla medlemmar som våldtar, misshandlar eller förtrycker en annan levande varelse. Maskulinitet, med sin militariserade psykologi och sitt tvångsmässiga våldsförande, måste överges på ett personligt plan och avvecklas på ett globalt.”

Även om det är en bra standard för uteslutning, så finns det ett kryphål. Om du vill våldta, misshandla och utnyttja levande varelser men fortfarande hjälpa DGR, så kan du bli en polis och förse dem med skydd.

”2. Civilisationen, speciellt den industriella civilisationen, är i grunden destruktiv för livet på jorden. Vår uppgift är att skapa en livscentrerad motståndsrörelse som kommer att avveckla den industriella civilisationen med alla medel som krävs. Organiserat politisk motstånd är vår planets enda hopp.”

Politiskt motstånd är i stort sett värdelöst i kampen mot civilisationen. Inte ens en fullskalig revolution skulle kunna omkullkasta civilisationen. Som bäst skulle det bara ersätta den. Civilisationen existerar inte bara i den politiska sfären. Det är en komplex och omfattande institution och ett förtryckande system, som kräver ett holistiskt tillvägagångssätt för att avvecklas.

Detta är något som verkligen får mig att tro, att förändringen i språkbruket kanske faktiskt inte är en tillfällighet. Vi se ett skiljetecken sättas mellan den bredare ”Civilisationen” och den ”industriella civilisationen.” Civilisationen skändade jorden och förslavade levande varelser långt före industrialiseringen. Om vi begränsar vårt motstånd till den politiska sfären eller till politisk revolution, så har vi redan besegrat oss själva.

Jag besökte även en sektion kallad: ”Varför vill ni att jag ska skriv under Uppförandekoden och Principstadgan?” som innehåller stycket ”Din underskrift på det dokumentet visar att du kommit överens med DGR och alla dess medlemmar om att följa koden och principerna. Dessa kan sedan tjäna som bevis i en rättegång, på att DGR inte ger sitt stöd, tolererar eller accepterar någons handlingar, om de skulle vara att spränga ett dagis eller någon annan fruktansvärd handling.”

DGR är en organisation. Som en organisation med identifierbara ledare och en medlemslista, vill de kunna släppa dig som en het potatis om du hamnar i juridiska problem som kan få organisationen att se dålig ut (för makthavarna och den civiliserade samhället). Det är uppenbart att, att spränga ett dagis i luften är fruktansvärt, en handling ovärdig vårt stöd. Om vi då byter ut ordet ”dagis” mot ”damm” eller ”polisbil” eller ”3Gmast” eller ”grävmaskin.” Om du blir gripen i en situation där du gör något som följer ditt samvete, kommer dina kamrater att backa upp dig eller säger de rakt ut till dig att de kommer att lämna dig om du hamnar i en situation som kan ge dålig PR eller försätta organisationen i juridiska problem? Gör inga misstag, organisationen är viktigare än dig. Den kommer inte att ta smällarna för dig. En organisations högsta prioritet måste vara dess egna existens, annars kommer den upphöra att existera. För en organisation är du helt försumbar, speciellt i jämförelse med organisationen själv.

”Alla samhällen” inklusive de fredligaste, speciellt de fredligaste, ”har förstått nödvändigheten uppförandekod, vilket inte är mer än  beteendenormer.”

Detta är en förväxling av två väldigt skilda saker. Beteendenormer är kanske i det närmaste ofrånkomliga men de är inte institutionaliserade och i allmänhet antiauktoritära. Det är en beteendenorm att inte rapa högljutt eller skrika på restauranger men det finns ingen Uppförandekod som folk skriver på innan de går in på en restaurang. De flesta gör i allmänhet bara inte dessa saker för att det ses som en beteendenorm. Oftast blir det inga konsekvenser vid sidan av några äcklade blickar eller att någon ber dem att sluta. Väldigt sällan behöver någon bli avlägsnad med tvång från en restaurang för sådana saker. I folkgrupper som faktiskt har officiellt skrivna lagar eller Uppförandekod finns fortfarande det personliga ansvaret. När vi hänger med vänner finns ingen Uppförandekod att signera men vi kan fortfarande hålla varandra ansvariga och se till att alla är trygga och omhändertagna.

”Alla seriösa organisationer har uppförandekoder, vilka folk förväntas efterleva. De Spanska Anarkisterna hade det. Så även IRA. The Freedom Fighters hade uppförandekod precis som Nat Turner's kämpar. Uppförandekoder är till och med viktigare i en militant motståndsrörelse, som har en historia av dåligt uppförande.”

IRA stödde även den katolska kyrkan, en institution som rutinmässigt våldtar barn och täcker upp det och de dödar folk på grund av deras nationalitet och/eller religion. Detta är inte en organisation vars mönster vi bör forma vårt motstånd efter, speciellt i fråga om uppförande.

”Det finns en falang av moderna anarkister som tror att alla uppförandekoder hindrar deras vilda frihet eller i övrigt är olämpliga. Dessa människor har gjort stor skada på den moderna anarkismen. De är okunniga om den anarkistiska historien och den av sociala rörelsers. Anarkister genom historien har förstått vikten av uppförandekoder. Emma Goldman till exempel och de Spanska Anarkisterna. (Männen fick inte dricka, våld mot kvinnor var oacceptabelt, män som låg med prostituerade var oacceptabla, skrytande var oacceptabelt: de skulle föra sig med respekt och värdighet.)”

Det verkar som att de flesta jägar-samlargrupper, de enda som uppnått anarki någon längre tidsperiod, verkar hålla med oss moderna anarkister. Mbuti och !Kung-folken har inga uppförandekoder men de har beteendenormer och sätt att skydda sina stammedlemmars respekt och värdighet på.

Vår meningsskiljaktighet handlar inte om huruvida det finns olika beteenden och handlingar som är oacceptabla i en gemenskap. Det handlar om huruvida vi vill fostra respektfulla interaktioner genom auktoritära eller anarkistiska metoder.

Jag antar att när de refererar till ”de” spanska anarkisterna så menar de de berömda CNT-FAI. Dessa organisationer är verkligen inte de som bör tolkas eller idealiseras som ikoner för anarki. De var hierarkiskt organiserade, auktoritära till sin natur och hade till och med platser i den spanska regeringen. Deras slutmål var inte heller anarki utan socialism. Låt oss aldrig glömma att deras revolution misslyckades i att uppnå den socialistiska utopi de strävade efter, ännu mindre anarki, som är någonting helt annat. Detta argument är som att säga att då Murray Rothbard kallade sig anarkist och förespråkade marknadskapitalism, vilket inkluderade en barnmarknad, är det okej för anarkister att sälja barn och att det är en anarkistisk handling att göra så. Anarko-kapitalism och anarko-syndikalism är båda hierarkiska auktoritära läror av det anarkistiska tänkandet och därför finner vi auktoritära tendenser och idéer hos dem. Det rättfärdigar inte att de används av anarkister.

”Den moderna, individualistiska, kapitalistiska uppförandekoden i Väst, är att det inte kan finnas någon annan kod än den som gynnar individen allra mest.”

Kapitalismen är inte individualistisk. Retoriken kan vara den av individen men i praktiken är den beroende av ett hierarkiskt klassystem, som är ett kollektivt arrangemang. Det finns en Uppförandekod i det kapitalistiska samället. Den kallas oftast för ”lagen” och den hindrar oftast individer från att få det de behöver mest.

Vad DGR verkar säga är att det i det kapitalistiska samhället är fritt fram för individen att göra det som gynnar den mest och att det inte finns någon lag som håller tillbaka den. Det låter som anarki men det är inte verkligheten i det kapitalistiska samhälle som jag lever i. Samhället jag lever i är designat för att gynna ett litet fåtal på bekostnad av de många och den individ som vågar försöka ta mer än den blivit tilldelad och ertappas i sitt försök, konfronteras med Uppförandekodens fulla kraft.

”De flesta mänskliga samhällen före civilisationens uppkomst baserades på ömsesidigt ansvar och samarbete.”

Ja, det fanns ömsesidig respekt och samarbete men INGEN Uppförandekod.

”Men frihet i ett kapitalistiskt samhälle baseras på isolerade alienerade individer inuti en rättighetsstruktur, som om vi inte alla är beroende av varandra.”

Förespråkar inte DGR en rättighetsstruktur under demokratiskt styre för sina samhällen?

Vad jag inte ser är vilken världsvision DGR förespråkar. Jag menar inte en färdig ritning eller något. Jag förstår bara inte vad det övergripande målet är. Jag förstår uppmaningen till en demokratisk deltagarbaserad socialism och autonoma samhällen. Jag förstår målet med att störta den industriella civilisationen. Detta gör mig nyfiken på huruvida vi talar om en autonom jordbruks – eller hortikulturell demokratisk socialistisk civilisation. Jag hör en uppmaning till en rättgihetsstruktur och en nedlåtenhet mot individualism. Jag hör en plan på att avveckla den industriella civilisationen men vad händer sedan?

Jag fortsätter höra att då vi har en gemensam fiende borde vi förenas för att tillsammans slåss mot den men min fiendes fiende är inte nödvändigtvis min vän. Något som anarkister ofta blir varse i socialistiska revolutioner, så fort socialisterna fått makten och inte längre behöver anarkisterna. DGR säger att de existerar för att det finns ett akut behov av ett välriktat motstånd och jag hör många i den pågående diskussionen runt DGR försvara en sådan organisations existens på samma grunder. Jag tror inte att någon i anti-civ/djupekologi/primitivist-miljön förnekar det akuta behovet. Det är inte det som är frågan.

Frågan är snarare: ”Hur vill vi att vårt välriktade motstånd ska se ut?” ”Hur kommer det att manifestera sig självt?” ”Vill vi att vårt motstånd ska baseras på organisering eller frivilligt samarbete?” ”Vill vi att det ska vara auktoritärt eller anarkistiskt?”

Jag kan inte hjälpa utan att se en parallell mellan civilisationens principer och organisering/organisation. DGR och andra aktivistorganisationer eller avantgarden, liksom civilisationen, tar något vilt och organiskt, organiserar det, kodifierar det och vidmakthåller den ordningen, ger auktoritära direktiv till något som en gång varit flytande och autonomt. Vi behöver större antal men vi behöver inte rekryter eller aktivister. Vi behöver autonoma krigare och dissidenter, som är redo att förenas på ett organiskt sätt och att samarbeta för att störta det som förtrycker oss alla och förstör vår källa till liv.

I kamp för Anarki,

Bobby Whittenberg-James

Den 25 augusti 1998 landade ett e-postmeddelande i en av DN:s inkorgar. Det lät såhär:
”1992 års riksdagsbeslut om att införa fri fjälljakt på småvilt måste rivas upp.
Om inte det sker, kommer vi att lamslå Sverige. Dagens sabotage är bara ett litet smakprov på vad som kan komma att hända. Sverige har jävlats nog med samerna – ursprungsbefolkningen i landet.
Genom att stänga av eldistributionen visar vi på allvaret i hotet. Svenska Kraft får ursäkta, det är inte dem vi vill åt, men de får symbolisera utsugningen av samernas land.
Aktionsgruppen mot fria fjälljakten”

DN skickade detta e-brev till göteborgspolisen då en kraftledningsstolpe utsatts för sabotage där bara en dryg vecka tidigare. Kommisarie Geijer Hogstad vid Göteborgspolisen konstaterade den 14 september att de båda attentaten inte hade något med varandra att göra.

Den 14 september 1998 nås Aftonbladet och återigen DN av följande epostmeddelande: ”Ta reda på vad som hände vid Svenska Krafts 400-kilovoltsledning på berget öster väg 344, 25 km söder Hammerdal i Jämtland, den 25 augusti i år. Stolparna högst upp på berget, öster om skogsbilvägen som går upp på berget. Laddningarna var lite för svaga, men som vi sa tidigare. Det var bara ett litet smakprov.”

Vakthavande befäl vid Östersundspolisen Jan Hellström, menade på att ”Södra Sverige var några centimeter från att bli strömlöst.”
I samband med epostmeddelandena den 14 september kopplades SÄPO in i utredningen.

Efter att två polistekniker tillsammans med representanter från Vattefall och Svenska kraftnät besökt den nämnda platsen, konstaterades följande skador:
・ Fyra ramstänger i den ena stolpen var delvis förstörda genom sprängladdningar
・ Tre av stålramarna hade gått av, högspänningsledningarna i luften hölls bara kvar av den fjärde
・ Spår av en sprängladdning hittades även vid den parallella stamledningen. Där sprängdes en bit av plattformen som stolpen står på av.
”Sabotaget utfördes”, enligt Aftonbladet, ”mot två av de åtta 400-kilovolts stamledningar som går genom Sverige och som står för hälften av den svenska elförsörjningen.” Vakthavande befäl Hellström fortsatte med att konstatera att ”Om stolparna rasat samman hade det lett till en explosion som närmaste kraftverk inte orkat med. Det i sin tur hade slagit ut elförsörjningen till södra Sverige.”

Mårten Norgren, informationschef på Svenska kraftnät vid den tidpunkten, menade å sin sida att ”Det här är mycket allvarligt. Tidigare har förvirrade personer försökt ge sig på kraftnäten, det här är första gången det finns politiska krav kopplade till skadegörelsen. Men om ledningarna fallit så har vi säkerhetssystem som gör att andra ledningar tagit över.”

I mars 1999 greps den samiske politikern Olof Johansson misstänkt för bombattentaten. Bakgrunden till gripandet av Johansson låg i att DN:s reporter Anders Hellberg försökt spåra avsändaren till de epostmeddelanden som DN mottagit. Hellberg spårade e-brevet till en dator vid Mitthögskolan i Östersund. När han senare kontaktade skolan framkom det att den specifika datorn var en lånedator, öppen för allmänheten och lokaliserad i länsbiblioteket.

Han bad då om att få veta om han kunde få fram vem som använt datorn den 5 november klockan 17.21, 17.29 och 18.25. Detta var tidpunkter för de senaste i raden av kontakter från Aktionsgruppen mot fria fjälljakten. För att lägga i tyngd i sitt sökande och öka chansen till att få informationen från bibliotekarierna så klämde Hellberg i och berättade att han var reporter på DN och att denna information var viktig för att den var kopplad till allvarliga händelser. Informationen som framkom var att lånekortsnumret som datorn bokats i vid dessa tidpunkter, tillhörde Olof T Johansson.

Bibliotekarien som visade sig vara golare och en opålitliga idiot, kopplade ihop en artikel Hellberg skrivit samma dag som datumet han nu uppgivit med personen lånerkortet stod på. Artikeln handlade om attentaten mot Svenska kraftnät och Aktionsgruppen och låntagaren var Olof Johansson. Bibliotekarien ringde den 28 november 1998 till SÄPO och sjöng för fulla muggar.

Efter det riktades utredningens strålkastare mot Johansson. Under fyra månaders tid samlade åklagare och polis så mycket information de kunde om Johansson, tills dess att åklagaren ansåg att de hade nog för ett anhållande. Johansson anhölls men släpptes efterhand då det saknas tillräcklig bevisföring att gå på.

Varför Aktionsgruppen inte fortsatte sin kampanj mot den fria fjälljakten eller varför inte fler liknande initiativ tagits står som ett konstant frågetecken i det tidlösa slagfältet mellan förtryckta och förtryckare.

Kort om den fria fjälljakten:
1993 beslöt den då borgerliga regeringen att samernas traditionella jaktmarker skulle öppnas för jakt för alla. Senare begränsades den fria fjälljakten till att gälla endast svenskar. Beslutet ansågs som utmanande av samerna, inte minst med tanke på att det fattades en dag innan det första sametinget skulle öppnas. Flera samer hungerstrejkade som svar på beslutet. Kampen har fortsatt sedan dess med många protestaktioner genom åren.
Även om vissa saker förändrats är situationen densamma, samerna berövas rätten till sina traditionella områden och sina traditioner.

Polisen satte häromdagen in alla sina icke-dödliga resurser mot ett uppbåd av demonstranter som skanderade "Befria Folket!" och spridda skaror av ungdomar som höll upp sina armar i ett X. En symbol för Senegals 12 miljoner människor som håller varandras händer slutna tillsammans.

Polisen som satte in vattenkanoner, enorma mängder tårgas och gummikulor, lyckades i tumultet skjuta in tårgas i en Moské full av muslimer som bad. De flesta resurserna lades på att hindra demonstranterna från att samlas på "Independence Square."

Demonstranterna satte eld på däck, träbord och kastade skräp och sten på polis eller barrikaderade gatorna med dem. En västerländsk reporter rapporterade om en snut som sköt skarpt mot individer som kastade sten på en polisbil men ingen verkar ha skadats.

Gatustriderna fortsatte under kvällen och natten och flera uppges ha skadats, bland annat flera journalister.

Under dagens stridigheter släpades en 61-årig kvinna iväg av polisen, skrikandes och protesterandes, jagad av journalister som ville intervjua henne. Hon fällde en fin liknelse efter att hon släppts från fångenskapen:

"Det är inte lätt att rycka upp rötterna på ett baobab-träd som stått i 40 år. I botten av vår smärta, förväntade vi oss förändring. Wade (presidenten) - när han var i opposition - brukade säga till ungdomarna, om ni inte har något jobb sträck upp era nävar. Som du ser, våra nävar är fortfarande i luften."

Hotet mot bandbredden anses som mest akut i USA, där det finns fler trådlösa makapärer än det gör invånare. I juni 2011 var antalet trådlösa makapärer i USA 322.8 miljoner medan invånarantalet var 308 miljoner (de 50 staterna plus D.C.) i maj samma år.

I Bahrain, som är en liten önation i persiska viken, var det stora delar av befolkningen som inspirerades av den Arabiska våren. Folk organiserade sig, arrangerade demonstrationer och folksamlingar. Lokalorganisering formade på många ställen en motvikt mot staten som inte alltför länge varit en parlamentarisk stat utan en diktatur precis som flera av de omgivande staterna.

Upproret slogs ner, inte av Bahrainska staten utan av styrkor från bl.a. Saudarabien och andra grannländer, som tillkallats efter att de inhemska styrkorna visats sig underlägsna. Styrkorna kväste upproret och förstörde en betydelsefull staty på torget Pearl Roundabout, där de största demonstrationerna brukar samlas. Det senaste året har mindre initativ och demonstrationer hållts vid liv men inte lett till några större massaktioner.

Under tisdagen var det årsdagen sedan upproret startade förra året och de större vägarna runt huvudstaden kantades av militärfordon. Dagen innan, måndagen, så hade 10000 personer samlats i en tillståndsgiven demonstration som arrangerats av den politiska oppositionen. Flera grupper försökte bryta sig ur demonstrationen för att nå torget men attackerades snart av extrema mängder tårgas från polisen.

Även om kampen för många är en kamp för demokratiska reformer så är frustrationen stark och många har fått nog. Många är redo för ännu en arabisk vår...

På vissa platser i området har minus 40 grader uppmätts och under 24 timmar, när det var som kallast, dog fem personer bara av kylan.

Under det senaste dygnets hårda snöstormar så har 259 byar skurits av från omvärlden och 31 är helt frånkopplade elnätet.

Metrologer spår att denna extremvinter kommer att hålla sig kvar tills i slutet på denna månad, med risken att fler människoliv kommer att tas i snöstormarna.

Ännu ett tecken på staten och den centraliserade maktens oförmåga att värna om sina medborgarslavar. Ännu ett tecken på hur skör infrastrukturen är i det moderna samhällets vidmakthållande.

Vi sänder all vår styrka till de som saknar värme.

Israel har lovat att svara på attacken och förutsätter självklart att det är Hizbollah som ligger bakom.

Anledningen till att de gör detta och andra attacker är för att markera att det känner sig diskriminerade av den egyptiska staten. Polisaktionen var ett svar på en beduin som gripits medan han försökte smuggla in cigaretter till Israel. De har krävt ett utbyte av fängslade beduinmedlemmar mot poliserna medan turisterna släpptes efterhand och gästarbetarna bara efter ett par dagar.

Annars får vi hoppas på ett sjuhelvetes upplopp på den skånska vischan.

I år arrangeras det andra Förvilda-lägret och vi kommer fortsätta där vi avslutade sist. Denna gång i mellersta Sverige. Förutom diskussioner kring olika kamper, projekt och internationella samarbeten, vill vi även lägga stor fokus på lokala kamper som ofta förvsinner i mediakaoset. Från dammbyggen i norra Sverige till kärnavfallstransporter i Tyskland och höghastighetståg i Italien. Vi är övertygade om att olika initativ kan inspirera varandra till nya idéer, perspektiv och utmaningar. Vi vill fortsätta sammankoppla kamperna i staden med kamperna som förs i glesbygden.

 

Vi vill skapa diskussion kring kontinuitet. Hur håller vi ett motstånd vid liv och hälsa? Vi vill diskutera hur olika grupper och rörelser med olika perspektiv kan samarbeta för att skapa en hållbar och långsiktig sammanhållning. Vad har en bonde i Ångermanland gemensamt med en student i Lund, en samekvinna i en sameby med en arbetslös man i förorten?

 

Viktigast av allt, vi vill dela med oss och ta del av andras erfarenheter och verkligheter. Olika metoder, perspektiv och kampteman.

 

Från diskussioner till praktiska övningar. Vi kommer att arrangera workshops som sätter diskussionernas ord i praktik.

 

Är du intresserad av att delta, att hålla i en workshop eller har frågor om lägret?

Skriv till: [email protected]

 

För mer information, besök: http://www.forvilda.se

Efter att Maldivernas förre president Mohamed Nasheed igår avgått under vapenhot från polis och militär, gick idag tusentals Nasheed-anhängare till attack mot polisstationer och regeringsbyggnader på två av Maldivernas öar. De statliga bygganderna stormades, attackerades med sten och eld och slutligen nådde säkerhetsstyrkor från polis och militär fram vilket ledde till våldsamma konfrontationer. Folkmassan kämpade med sten och tillhyggen, uniformerna med tårgas, pepparspray och batonger.

Efter 33 år i fransk exil utlämnades 79-åriga Sonja Suder och 70-åriga Christian Gauger till Tyskland den 14 september 2011. Christian transporterades över gränsen i ambulans! Sonja fängslades i Frankfurt-Preungesheim; Christian i ett fängelsesjukhus. Christian, som drabbades av hjärtstillestånd i oktober 1997 och som sedan dess har stått under medicinsk och personlig tillsyn, släpptes inte från fångenskapen förrän en månad efter att de utlämnats. Han är nu tvungen att rapportera sig till snutarna två gånger i veckan. Sonja, som fortfarande sitter häktad i Preungesheim, är förmodligen den äldsta kvinnan i Europa som inväntar rättegång i fängelse. Åklagare tog upp åtalspunkterna i november och planerar att ta fallet till rättegång under 2012.

En Lång Tradition av Motstånd

Som en del av den politiska vänstern, började die Revolutionäre Zellen (de Revolutionära Cellerna, RZ) tackla de revolutionära perspektiven i Västtyskland 1973, i försök att identifiera nya former av militans och utgångspunkter för motstånd. Det formades till en tredje urban gerillagrupp, vid sidan av RAF och Bewegung 2. Juni. RZ valde dock att opponera sig mot en avantgardistisk position och handlade istället utifrån den legitima vänsterrörelsen. I mitten av 70-talet gav RZ upphov till en feministisk organisation, Rote Zora. RZ och Rote Zora upphörde med sina aktioner under det tidiga 90-talet.

Sonja och Christian åtalas för två av ett drygt dussintal attacker mot kärnkraftsnindustrin som RZ genomförde. Den första som ägde rum den 22 augusti 1977, riktades mot det tyska företaget MAN och dess delaktighet i utvecklandet av sydafrikanska kärnvapen. MAN sålde kompressorer till en anläggning för urananrikning i den rasistiska Apartheid-regimen. Den andra attacken som kom kort därpå, riktades mot KSB, dåtidens största tillverkare av kylningspumpar för kraftverk. Sonja och Christian anklagas också för ett RZ-attentat mot Heidelbergs slott den 18 maj 1978. Målet med attacken var att upplysa om motsägelesfullheten mellan Heidelbergs chica turistfasad och lokalpolitiken som gick ut på att utplåna hela stadsdelar för att gynna de rikas intressen.

Falskt vittnesmål

I samtliga tre fall vilar åklagarsidan på det så kallade "vittnesmålet" från Hermann F. Ett vittnesmål framställt under tortryförhållanden. Under sommaren 1978 exploderade en sprängladdning avsedd för en RZ-aktion mot den argentinska militärdiktaturens konsulat, i knäna på Hermann, vilket ledde till allvarliga skador på honom. Han överlevde men förlorade ögonen, båda benen och fick allvarliga brännskador. Under kraftiga smärtstillande och lugnande tabletter, lades han in på sjukhus och förflyttades sedan till polisens faciliteter, där han hölls helt isolerad. Statens säkerhetsagenter, åklagare och domare som förde kopiösa mängder anteckningar, var hans enda "mänskliga kontakter." Hermann befann sig i ett tillstånd av total hjälplöshet och förlorat omdöme i 18 veckor. Kontakten med vänner och en pålitlig advokat förhindrades och manipulerades. När han till slut flydde isolationen förkastade Hermann F. sitt påstådda vittnesmål som förfalskning och inte sitt egna.

33 År i Exil

Under hösten 1978, ett år efter den "Tyska Hösten" och mitt upp i statens häxjakt på radikala vänsterister, lade Sonja och Christian märke till att de blev förföljda. De reste utomlands till okänd destination. Det är inte förrän på senare år som de blivit varse åtalen som lyfts mot dem.

År 2000, 22 år efter deras förvinnande, arresterades Sonja och Christian i Paris. Samtidigt hade ytterligare ett åtal kommit till: Efter 24 år påstår plötsligt statens vittne Hans Joachim Klein att han mindes att Sonja transporterade vapen till Wien 1975, för en attack av ett palestinsk-tyskt kommando mot OPEC:s oljeministermöte. (Klein deltog i attacken men tog kort därpå avstånd från attacken och dem; med stöd från tyska miljöpartister och före detta vänsterister och med kännedom om den tyska säkerhetspolisen, levde han i Frankrike till oc med 1999. Efter hans politiska arrestering, följt av ett omfattande vittnesmål, dömdes han år 2000 i Frankfurt men släpptes snart och beviljades nåd. Frankfurts distriktsdomstol ogiltigförklarade Klein's vittnesmål mot Sonja och andra under hans rättegång år 2000. Trots det återfinns hans påståenden i den senaste arresteringsordern och åtalet mot henne.)

Trots de tyska åtalen gav en fransk domstol avslag på Tysklands begäran om överlämnande år 2000. Efter att ha beslutat om en borgen på några hundra euro tilläts de båda stanna i Frankrike. Under 2007 tog de tyska åklagarna fördel av de nya ändringarna EU:s lagstiftningar och, påtryckta av den franska motsvarigheten till tyska federalpolisen BKA, så utfärdade de en "europeisk" arresteringsorder. Även om ordern inte innehöll någon ny information, blott representerande ett förändrat format, accepterade de franska myndigheterna den under Sarkozys ledning år 2010.

Inga förhandlingar. Inget vittnesmål.

Sonja och Christian kommer från 60 och 70-talets vänster; de slogs mot den tidens fängelsesystem och repression. För tio år sedan vägrade de gå med på förhandlingar med den tyska åklagaren, som utlovade villkorlig frigivning från häktet om de frivilligt återvände till Tyskland och erkände. De har ihärdigt vägrat att vittna. Sonja sa i en intervju som genomfördes 2010: "Om ni har beslutat om det på förhand, 'skulle något hända, inte ett ord, inget vittnesmål,' så känner du dig väldigt trygg."

Deras liv demonstrerar att det är möjligt att leva ett liv utan borgerlig karriär och utan att anpassa sig till det rådande systemet.

De är 68:or som inte sögs upp i miljöpariet, som inte blev opportunister eller makthungrande politiker. Vänsteraktivister behöver inte offra sin politiska eller personliga integritet för så kallade praktiska begränsningar. Sonja och Christians utlämnande och rättegång har genomförts så envist och sammanbitet av en enda anledning: för att de vägrar att samarbeta med statens säkerhetsapparat.

Det Verkliga Brottet

Alla politiska rättegångar siktar på att kriminalisera motstånd. Det verkliga brottet i detta fall var att beväpna en rasistisk regim, inte det militanta motståndet mot det. Det verkliga brottet var och är raserandet av beboeliga och billiga kvarter, inte protesterna mot gentrifiering. Det verkliga brottet var och är att kärnkraftsprogrammen, inte kärnkraftmotståndet.

Medan den västtyska regeringen fortsatte ge sitt stöd åt tysk kärnkraftexport och medan inga företag ställts mot väggen för sitt stöd till Apartheid-regimen, ställs Sonja och Christian inför rätta för att ha handlat mot dessa brott - efter tre decennier. De fängslades inte förrän EUs lagar åtslutits på flyktingar och asylsökandes bekostnad.

Frihet och Lycka för Sonja och Christian!

Deras bergfasta hållning trots Christians allvarliga sjukdom och tre decennier av exil, förtjänar respekt och internationell solidaritet från alla de som har kämpa mot och aktivt bekämpar fängelser, statens säkerhetsjuridiska system, kärnkraftsmaffian, rasism och gentrifiering. Det är inget sammanträffande att det, under Castor 2011 i Wendland, var så många banderoller och flyers som underströk den långa tradtitionen av kärnkraftmotstånd sedan 1970-talet och uppmanade till solidaritet med Sonja och Christian.

Sonja och Christian förtjänar internationellt stöd - låt oss göra så att de inte känner sig utlämnade!

www.verdammtlangquer.org

För några år sedan lämnade Craig Rosebaugh och Leslie James Pickering sina roller som talespersoner för JBF/DBF:s stödgrupp för att grunda ARISSA (numera ARISSA Media Group). De kände att JBF/DBF inte genomförde tillräckligt revolutionära handlingar, så de startade något annat som var mycket mer välriktat. Resultatet blev en übermilitant, ultravänsteristisk och avantgardistisk rörelse, med plattform, tal som hålls flankerade av livvakter, etc.

Det första stycke retorik som de kom ut med för sitt ”nya projekt” var skrattretande bekant för vilken anarkist som helst: det stank av det proto-leninistiska/maoistiska/stalinistiska skräpet som sipprade igenom 60-talet.

Alla vi på Green Anarchy såg snabbt vad som pågick och när de intog alltför bekanta positioner bombarderade vi dem. Det blev aldrig något av deras projekt, istället blev förblev de en kvasi-akademisk förlagsgrupp som har backat från ”partilinjen.”

Frågan jag måste ställa är, varför ”anarkister” drar fram ”vi måste samarbeta”-linjen när vi gör samma sak mot Deep Green Resistance?

Vad har förändrats?

DGR-röran är strikt auktoritärt med uppförandekod och kretsar bara kring Derrick och Lierre som det främsta avantgardet. Det är inte bara löjligt, det är farligt med tanke på att Eric McDavid sitter inne för att han har gått med på att premisserna, som lags ut i verket Endgame, är värda att handla efter.

Det jag nu säger (och jag kan tala för John Zerzan också) är inte att vi försöker döda handlingen. Vi fördömer inte Derricks verk och ger honom cred för 90% av det. Vi håller inte heller Derrick ansvarig för de som sitter i fängelse och på intet sätt försöker vi påverka folk till att inte handla såsom de känner att de måste (lagenligt såklart...).

Det vi pekar på är att de element som saknas här inte bara är den anarkistiska principen, det är den anarkistiska kritiken. Det är anledningen till att vi är anarko-primitivister och inte bara primitivister. Du kan helt enkelt inte ha en kritik av civilisationen som överblickar utbredningen och den centrala rollen som makt och de förhållanden som möjliggör makt, har i alla samhällen, inhemska såväl som moderniserade.

Det är något som Derrick har pratat om men det är uppenbart att det bara har varit tomma ord. Han har bokstavligen talat sagt att han inte har några problem med auktoriteter och, vilket han och Lierre har visat, de är rätt förtjusta i att ringa snuten.

Det är ironiskt att detta behöver pekas ut men tydligen så behövs det. Inte nog med att de saker DGR förespråkar är farliga och korkade, det är helt och hållet skitsnack. De håller på att bygga upp en auktoritär rörelse med en samling riktlinjer som redan från början lyfter fram villkoren för uteslutning och frånsäger sig ansvaret för sina egna uttalanden och positioner.

Det vi säger om DGR är exakt samma sak som vi har sagt som anarkister om civilisationen: makt leder dig ingenvart, auktoriteter leder dig ingenvart, lojalitet till ledare leder dig ingenvart. Utom möjligen till fängelse då.

Litar du på dessa människor? Varför? Varför skulle du? Vad har de att erbjuda dig? Viktigast av allt, på vilket sätt skiljer sig detta från det gamla skitsnacket från ultravänstern, som när de har makten och anhängarna i händerna, förtrycker ursprungsfolk och egendomslösa, samtidigt som de exploaterar jorden.

DGR besitter ingen förståelse för historia, för makt, var den kommer ifrån och hur den fungerar. Det har inga underliggande realistiska perspektiv på statsmaktens natur och omfattning, inte heller på förtryckets och den statliga övervakningens djup.

Det är som bäst en fantasi och som värst en vanföreställning.

Vi tar upp detta som anarkister. Som personer med ett djupt hat mot civilisationen och vad den har gjort och fortsätter att göra mot jorden och dess invånare.

Vi vill se ett slut på detta och vet att det måste hända. Vi vet att det händer.

Och vi vet att vi alltid kan spela en viktigare roll i det.

Men när våra vänner sitter i fängelse, väntar på rättegång, övervakas och som hundratals om inte tusentals agenter försöker slinka in i våra gemenskaper och liv, vet vi att vi måste vara smarta.

Historians lärdomar omger oss. Vänstern har använt revolution och revolutionära kamper för att försöka få makten i hundratals år nu och de kamperna har alltid haft giljotinen i släptåg.

Vi behöver inga ledare. Vi behöver inga anhängare.

Vi behöver inga boksäljare och kvasi-filosofer, som är rädda för kritik och förvisar de som ifrågasätter dem.

Vi behöver inga enhälliga styrandeformer. Vi vill inte ha det.

Vi lyfter ett långfinger mot de med makten och de som söker makt. Som anarkister känner vi igen maktens symtom. Som primitivister vet vi att makt är centralt för civilisationen. Som anarkoprimitivister förkastar vi

allt det.

Och vi är inte lurade till att tro att det finns utrymme för kompromiss eller diskussion med de som har mål i motsats till våra egna. Vi förkastar inte bara makt, vi förkastar de som söker den. Om du inte gillar min attityd mot DGR-”ledarna”, eller den John Zerzan har haft, eller de hundratals förbannade anarkopirmitivister som DGR-folket är övertygade om är ”anhängare” till det som John Zerzan och jag har sagt eller gjort (tänk om!), så kan du dra åt helvete.

Vi försöker inte vinna anhängare. DGR har i flera år visat att de inte bryr sig om vad folk tycker och långt innan deras policy och positioner stadgats, försökt vi visa dem vad de, som personer utan avsikt att ifrågasätta staten eller förståelse för upprorets historia, inte såg: makt i sig är målet för attack, inte medlet.

Precis som alla andra välmenande revolutionärer före dem. De smakade på makten och tog för sig. De har byggt en isolerad arena för sina idéer där de kan propageras och kasta snöboll, tills dess att den falska verklighet där deras planer tar form tillsammans med deras ursprungliga intentioner börjar kännas godtagbar.

Det är vårt jobb att ta ner dem till jorden igen, precis som med alla som tror att civilisationen och dess inneboende maktstrukturer kan eller bör bibehållas.

För Vildhet och Anarki

KT

För några år sedan lämnade Craig Rosebaugh och Leslie James Pickering sina roller som talespersoner för JBF/DBF:s stödgrupp för att grunda ARISSA (numera ARISSA Media Group). De kände att JBF/DBF inte genomförde tillräckligt revolutionära handlingar, så de startade något annat som var mycket mer välriktat. Resultatet blev en übermilitant, ultravänsteristisk och avantgardistisk rörelse, med plattform, tal som hålls flankerade av livvakter, etc.

Det första stycke retorik som de kom ut med för sitt ”nya projekt” var skrattretande bekant för vilken anarkist som helst: det stank av det proto-leninistiska/maoistiska/stalinistiska skräpet som sipprade igenom 60-talet.

Alla vi på Green Anarchy såg snabbt vad som pågick och när de intog alltför bekanta positioner bombarderade vi dem. Det blev aldrig något av deras projekt, istället blev förblev de en kvasi-akademisk förlagsgrupp som har backat från ”partilinjen.”

Frågan jag måste ställa är, varför ”anarkister” drar fram ”vi måste samarbeta”-linjen när vi gör samma sak mot Deep Green Resistance?

Vad har förändrats?

DGR-röran är strikt auktoritärt med uppförandekod och kretsar bara kring Derrick och Lierre som det främsta avantgardet. Det är inte bara löjligt, det är farligt med tanke på att Eric McDavid sitter inne för att han har gått med på att premisserna, som lags ut i verket Endgame, är värda att handla efter.

Det jag nu säger (och jag kan tala för John Zerzan också) är inte att vi försöker döda handlingen. Vi fördömer inte Derricks verk och ger honom cred för 90% av det. Vi håller inte heller Derrick ansvarig för de som sitter i fängelse och på intet sätt försöker vi påverka folk till att inte handla såsom de känner att de måste (lagenligt såklart...).

Det vi pekar på är att de element som saknas här inte bara är den anarkistiska principen, det är den anarkistiska kritiken. Det är anledningen till att vi är anarko-primitivister och inte bara primitivister. Du kan helt enkelt inte ha en kritik av civilisationen som överblickar utbredningen och den centrala rollen som makt och de förhållanden som möjliggör makt, har i alla samhällen, inhemska såväl som moderniserade.

Det är något som Derrick har pratat om men det är uppenbart att det bara har varit tomma ord. Han har bokstavligen talat sagt att han inte har några problem med auktoriteter och, vilket han och Lierre har visat, de är rätt förtjusta i att ringa snuten.

Det är ironiskt att detta behöver pekas ut men tydligen så behövs det. Inte nog med att de saker DGR förespråkar är farliga och korkade, det är helt och hållet skitsnack. De håller på att bygga upp en auktoritär rörelse med en samling riktlinjer som redan från början lyfter fram villkoren för uteslutning och frånsäger sig ansvaret för sina egna uttalanden och positioner.

Det vi säger om DGR är exakt samma sak som vi har sagt som anarkister om civilisationen: makt leder dig ingenvart, auktoriteter leder dig ingenvart, lojalitet till ledare leder dig ingenvart. Utom möjligen till fängelse då.

Litar du på dessa människor? Varför? Varför skulle du? Vad har de att erbjuda dig? Viktigast av allt, på vilket sätt skiljer sig detta från det gamla skitsnacket från ultravänstern, som när de har makten och anhängarna i händerna, förtrycker ursprungsfolk och egendomslösa, samtidigt som de exploaterar jorden.

DGR besitter ingen förståelse för historia, för makt, var den kommer ifrån och hur den fungerar. Det har inga underliggande realistiska perspektiv på statsmaktens natur och omfattning, inte heller på förtryckets och den statliga övervakningens djup.

Det är som bäst en fantasi och som värst en vanföreställning.

Vi tar upp detta som anarkister. Som personer med ett djupt hat mot civilisationen och vad den har gjort och fortsätter att göra mot jorden och dess invånare.

Vi vill se ett slut på detta och vet att det måste hända. Vi vet att det händer.

Och vi vet att vi alltid kan spela en viktigare roll i det.

Men när våra vänner sitter i fängelse, väntar på rättegång, övervakas och som hundratals om inte tusentals agenter försöker slinka in i våra gemenskaper och liv, vet vi att vi måste vara smarta.

Historians lärdomar omger oss. Vänstern har använt revolution och revolutionära kamper för att försöka få makten i hundratals år nu och de kamperna har alltid haft giljotinen i släptåg.

Vi behöver inga ledare. Vi behöver inga anhängare.

Vi behöver inga boksäljare och kvasi-filosofer, som är rädda för kritik och förvisar de som ifrågasätter dem.

Vi behöver inga enhälliga styrandeformer. Vi vill inte ha det.

Vi lyfter ett långfinger mot de med makten och de som söker makt. Som anarkister känner vi igen maktens symtom. Som primitivister vet vi att makt är centralt för civilisationen. Som anarkoprimitivister förkastar vi

allt det.

Och vi är inte lurade till att tro att det finns utrymme för kompromiss eller diskussion med de som har mål i motsats till våra egna. Vi förkastar inte bara makt, vi förkastar de som söker den. Om du inte gillar min attityd mot DGR-”ledarna”, eller den John Zerzan har haft, eller de hundratals förbannade anarkopirmitivister som DGR-folket är övertygade om är ”anhängare” till det som John Zerzan och jag har sagt eller gjort (tänk om!), så kan du dra åt helvete.

Vi försöker inte vinna anhängare. DGR har i flera år visat att de inte bryr sig om vad folk tycker och långt innan deras policy och positioner stadgats, försökt vi visa dem vad de, som personer utan avsikt att ifrågasätta staten eller förståelse för upprorets historia, inte såg: makt i sig är målet för attack, inte medlet.

Precis som alla andra välmenande revolutionärer före dem. De smakade på makten och tog för sig. De har byggt en isolerad arena för sina idéer där de kan propageras och kasta snöboll, tills dess att den falska verklighet där deras planer tar form tillsammans med deras ursprungliga intentioner börjar kännas godtagbar.

Det är vårt jobb att ta ner dem till jorden igen, precis som med alla som tror att civilisationen och dess inneboende maktstrukturer kan eller bör bibehållas.

För Vildhet och Anarki

KT