DET VILDA MOTSTÅNDET

Skriv till DVM och sprid dina texter, rapportera om aktioner - vare sig du ser något i tidningen, på nätet eller du själv varit ute och härjat - eller om du har annat du vill förmedla till vilda kamrater.

"Parkerade bilar helt sönderslagna

Natten den 16 april greps Ivan Silva and Carla Verdugo med en spränganordning och ett klädombyte i sin bil. De fördes till en snutstation dit en av "bomb-fallets" åklagare Christian Toledo senare kom, förmodligen med ett brett leende på läpparna.

Enligt pressen ska de båda ha burit på ryggsäckar med brandsläckare som fyllts med krut, även två butangasbehållare och en stubin.

I media, eller skvallerpressen som all media oftast visar sig vara, rapporterades det även att Carla skulle ha en romantisk relation till Juan Aliste Vega, en av tre kamrater som sitter åtalade för tre bankrån och för att mördat en snut 2007.

Enligt snuten så ville de plantera bomben under den aktuella natten, då det dagen därpå skulle hållas förhör i domstolen med Juan Aliste Vega.

För mer info om "Bomb-fallet" (på engelska):

http://www.indymedia.org.uk/en/2012/03/494218.html

http://325.nostate.net/?p=4319

Inför formel1tävlingen hade ett vida spritt upprop till motstånd spridits för att stoppa tävlingen och att attackera staten. Under dessa protester och aktioner, som var omfattande, ska en 36-årig man ha dödats av säkerhetsstyrkor. Dessvärre ska det största politiska motståndspartiet, al-Wefaq, som är muslimer och ett politiskt parti ha tagit tillfället i akt och arrangerat minnesstund och använt mannens död för att stärka sin position mot den rådande makten.

Om de bara kunde slopa sin smutsiga politik och religion och attackera staten istället, så hade det kanske faktiskt märkts skillnad i det långa loppet. Det vet de som syns på alla bilder och videoklipp, de som inte marscherar med partiets fana i naveln utan med en molotov cocktail i jackfickan.

Den 11 april genomfördes en aktion som slog ut fem master och deras funktioner, vilket medförde att BBC Radio Bristol och Jack FM slogs ut och låg nere i över 16 timmar. Även om det förnekas av snuten så verkar attentatet även ha drabbat dem och Avon, oklart om det är ett företag, en brandsäkerhetsverksamhet eller en juridisk verksamhet.

Attentatet genomfördes med enkla medel: Däck som fylldes med trasor, dränktes i teknisk sprit (T-sprit) och fästes sedan vid kablarna vid mastens botten. Sen var det bara att tända på.

Detta genomfördes för att skapa ett störningsmoment i vardagens norminativa plågor, störa det massmediala och det informationsteknologiska spektaklet samt blygsamt påvisa det enkla sättet att genomföra en effektiv aktion.

Vi behöver inte ha en lång utläggning, som i den ursprungliga kommunikén, om varför civilisationen är dålig och denna aktionen ändå var helt okej. Solidaritetshälsningarna besparas ni också.

DVM fick anonymt tipsat till sig om följande:

http://na.se/krim/1.1611465-20-tal-bilar-vandaliserade

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/70-dack-skars-sonder_6981961.svd

http://na.se/nyheter/1.1609615-pasksmall-drabbade-bilagare-pa-norr

Då det efterfrågats på bland annat socialism.nu och från andra håll tar vi oss nu friheten, med godkännande, att sprida UpprorsBladets publika pgp-nyckel.

Teknologin dödar oss

 

NY Daily News 2012-03-31

När vi förlitar oss på den digitala världen gör vi det på bekostnad av den materiella.

Varje gång Apple släpper en ny iPhone eller iPad, verkar världen bli helt tokig. Vad är egentligen grejen? Varför har smartphones och läsplattor blivit så viktiga?

Andrew Keen på CNN, som rapporterade från Mobile World Congress i slutet av februari, hänvisade till ”vårt ökande beroende av våra mobiltelefoner” i verket ”Hur våra mobiltelefoner blev Frankensteins monster”.

SecureEnvoy, ett brittiskt mobilsäkerhetsföretag, rapporterar ett utbrett tillstånd kallat ”nomophobia” (no-mobile-phobia), eller rädslan för att förlora sin mobiltelefon. Två tredjedelar av de tillfrågade i SecureEnvoys undersökning kände stark rädsla för att förlora sin mobiltelefon – en ökning jämfört med de 53% som uppgav detta för fyra år sedan – bland symptomen kan man notera darrningar, svettningar och illamående.

Denna märkliga utveckling är ny på vissa sätt, men också inte helt nya. Tillsammans med den allt ökande takten och de pådyvlade fördelarna den nya teknologin, så börjar tvivlet växa. Apparater som iPhones förkroppsligar påståendet att högteknologin stärker och sammanför oss. Men har vi någonsin varit mer maktlösa och isolerade?

Maktlösa så till den grad att vi hamnat i djup cynism och helt har tappat känslan för ansvar eller skyldighet. Isolerade i ett samhälle där vi har allt färre vänner och besöker dem alltmer sällan, enligt sociologerna. Andelen som uppger inte ha några vänner alls har tredubblats sedan mitten av 80-talet.

Isolerade och rotlösa i vad som mer och mer blir en teknokultur, bevittnar vi hur de sociala banden nöts ner och solidariteten vittrar sönder. Det kan dock inte sägas att teknologin är den enda faktorn, även om det inte är någon slump att dess framväxt till dess särställning i samhället faller samman med människors ökande känsla av överväldigande och sönderslagning.

Jag skulle vilja gå så långt som att peka ut de nu kroniska våldsamma skottlossningarna som ett fenomen kopplat till teknofierandet av våra liv. När folk lättare identifierar sig med sina apparater än med sina samhällen, så kan vad som helst hända. Direkt koppling mellan ingenstans till ingenstans är ingen lösning på vårt nödläge.

Skottlossningarna – på skolor, på arbetsplatser, på galleriorna – kvarstår medvetet outredda och därför mystiska. Det förekommer ingen diskussion om vad denna trend säger om vårt samhälle. Under tiden blir det bara värre: I den sista fasen kommer Pappa (eller Mamma) slakta hela familjen.

När verkligheten försvinner bakom en skärm och den direkta upplevelsen bleknar, når upplevelsen via teknologin nya höjder, medan samhället, gemenskapen, också försvagas. Virtual reality, hört talas om det? Det är sorgligt men sant att det knappt finns något samhälle kvar att tala om; det är därför som politiker och exploatörer använder begreppet allt oftare. Samhälle idag är varken något varaktigt eller direktupplevt. Kan den digitala världen verkligen kallas hem?

Så mycket av livet idag betraktas genom teknologiska termer, som ett tekniskt problem som ska lösas. Vad hände med våra naturliga kopplingar till jorden och varandra, till våra instinkter som människor? Det här hände inte över en natt. 1968 sade datapionjären J.C.R. Licklider, ”I framtiden kommer vi att kunna kommunicera mer effektivt via maskiner än ansikte mot ansikte”. Den avförtrollade teknosfären har uppnått detta faktum genom att gradvis bryta ner kommunikation ansikte mot ansikte. Till vilket pris? Om vi bortser från den inbyggda övervakningsfunktionen i mobiltelefoner och den ökade risken för hjärntumör, har vi det faktum att de – liksom resten av den tekniska ensambeln bygger de på ett systematiska förstörandet av naturen. Vad kostar det oss människor och kan där finnas alternativ till fixeringen på sådana ”underbara” ting?

Det individuella och sociala utanförskapet är förbundet med massamhällets natur. Hur hälsosam är massproduktion, masskultur, masskonsumtion? För ett tag sedan drog W.H. Auden slutsatsen att ”situationen idag omsluter oss som ett förbluffande dåd”. Men är bara förbluffande i det att vi fortsätter att acceptera vår tids förutsättningar som på förhand givna – inte öppna för diskussion, för problematisering eller politicering.

En massiv tekno-utanförskapet sträcker sig in i familjen med. Ingen plats är undantagen. Och detta äger rum i en tid av en alltmer utbredd miljökatastrof, ett sammanhang som inte kan skiljas från teknologins frammarsch. Sedan år 1800 har den globala uppvärmningen följt den ökande globala industrialiseringen. De moderna systemen av teknologi – i motsats till verktyg – skulle inte kunna existera utan industri.

iPhones och resten är en del av allt detta. En lösning kräver ett ifrågasättande av alla delar i helheten. Tekno-framtiden är ingen framtid.

Från Fimbulvinter

Den 25 april kommer det att hållas en konferens, förmodligen i Haag där Europol har sitt högsäte men den slutgiltiga platsen är ännu okänd, mot det under sista decenniet stiftade begreppet "Euro-anarkister."

Viva la Anarquia, rapporterade häromdagen om hur en kamrat satt på ett internet-café i Viña del Mar och uppdaterade hemsidan Solidaridad Anarquista och när han sedan lämnade internetcafét påstås han ha tagit en äldre kvinnas plånbok. Polis tillkallades men med sin typiska kännetecken, "att inte anstränga sig i onödan," avslutade de löpjakten efter 15 sekunder, tog upp sitt tjänstevapen och sköt vår kamrat i bröstet på 9 meters håll. Kulan gick in i bröstet och ut genom ryggen. En förbipasserande skyndade till vår kamrats hjälp och gav honom första hjälpen och hindrade samtidigt snuten fråna att närma sig, hindrade dem från att manipulera brottsplatsen eller fortsätta sin attack mot kamraten.