DET VILDA MOTSTÅNDET

Kära bröder och systrar:

Till Michalis och Christos (som överväldigande stormade in i ”min” cell, förstörde ISOLERINGEN som jag levt i, i över sju år), deras bröder och systrar och alla andra kamrater som utgör grunden för den första generationen av the Revolutionary Organization - Conspiracy Cells of Fire / Informal Anarchist Federation.

Mina ögon och mitt hjärta har alltid varit nära er i Grekland. Jag minns fortfarande Nikos Maziotis’ aktion och dennes attityd gentemot domstolen. Det gjorde stort intryck och rörde oss djupt, så djupt att några av mina kamrater tog till egen handling och sände en brevbomb till den grekiska ambassaden i Madrid.

Dessa av mina kamrater arresterades i september 2003 och smällen kom vid sämst tänkbara tidpunkt. Det är sant, det kunde inte ha varit värre. På den tiden var jag regelbundet ”på permis” från kåken. Oavsett uppståndelsen kring min juridiska/fängelse-situation, så hade jag redan ”avtjänat” det högsta tillåtna straffet på den tiden: 20 ÅR. Och ut av de 20 åren, spenderade jag 14 på isolering och FIES [spanska isoleringsavdelningar]. Jag behöver inte berätta för er vad det betydde för mig att förlora så många bra kamrater som, trötta på att uthärda alla sorters systematisk tortyr i årtionden, beslöt sig för att sticka ”genom bakdörren med fötterna först.”

Gripandet av mina kamrater i Barcelona lämnade mig omskakad. Jag kunde ha varit hos dem! Paco Ortiz ”död," det ny-Francoistiska Folkets Partis framfart - alla dessa saker snurrade i mitt huvud innan jag bestämde mig för att rymma.

Min rymning började med att sätta den ena foten för den andra. Det första jag behövde göra var att få lite distans till det bakomvarande. Med det avklarat, korsade jag Pyrenéerna med okänd destination.

Väl utomlands kontaktade jag några gamla kamrater. Jag lyckades köpa mig perfekta identitetshandlingar (med vilka jag till och med lyckades öppna ett bankkonto, hyra en lägenhet etc.), och jag tog mig tid att tänka, träffa nya kamrater och diskutera saker och ting. Från det ögonblicket var jag känd som Michele Cataldi, italiensk medborgare

Jag hade bestämt mig för att frita en av mina compas som satt häktade i Barcelona och för den uppgiften behövde jag pålitliga erfarna kamrater.

Turen stod oss bi när några compas från Iberianska halvön ringde och sa att de skulle skicka någon till mig. Jag var övertygad om att det skulle vara en ”anarkistisk" kamrat, inte desto mindre såg jag Josepi dyka upp (han hade också rymt från en ”permis"), och han visste absolut ingenting om anarki eller teori. Hur som helst var jag nästan gladare att ha en ”kriminell" vid min sida än en ”anarkist." När det kommer till kritan så var mitt motiv och syfte att frita en compa från kåken och jag behövde någon vid min sida som hatade fängelseinstitutionen med en absolut intensitet, precis som jag. Josepi, med sina (totalt) 23 år på kåken bakom sig, var en idealisk kandidat. Därtill var hans ”grej” (precis som min) att råna banker, vilket naturligtvis alltid är oumbärligt.

På den tiden visste jag inte vilka av kamraterna på den Iberiska halvön jag kunde räkna med (eller hur många då jag trodde/antog att en större del av Frihetlig Ungdom hade gått udner jorden). Jag pratar inte om saker som “solidarisk finansiering" eller “ideologisk debatt." Snarare menar jag kamrater som är redo att beväpna sig för att kunna expropriera finanser, kapa en helikopter, frita andra compas, etc.

Mitt förslag att frita vår compa fick stöd hos José och senare även två andra anarkister som anslöt sig till projektet.

Vi beslöt oss för att det första vi behövde var pengar (vi hade redan två pistoler) och med det som ändamål rånade vi en bank. Om jag minns det rätt tillskansade vi oss 40 eller 50 tusen euro, vilket till en början var väldigt användbart när vi införskaffade bil, elektronisk utrustning, etc.

Under flera månaders tid (och i den mån det var möjligt för mig) hade jag möjlighet att delta i ett flertal möten med internationalistiska kamrater. De mötena mellan kamrater, där positioner och tillvägagångssätt klargjordes genom kritik och analys, förtjänar all min respekt även om de lämnade mig med en väldigt olustig känsla.

Kanske hade jag varit dålig på att “smälta" de “italienska insurrektionalisternas" analyser. Kanske hade jag inte slutat tänka på vikten av att veta hur många kamrater som verkligen var för revolutionär anarki. Och kanske var vårt “äventyr" av frihet och “ära" dömt till “misslyckande" från första början.

Vid den tiden hamnade ett par kommunikéer från det då nyligen formade Informella Anarkistiska Federationen i mina händer. För någon som mig, som kom från Anarchist Black Cross (och därmed redan federalistisk och anarkist), öppnade begreppet “informella grupper" upp en värld av möjligheter. I norra Europa var insurrektionella idéer praktiskt taget okända.

Den 28 juni 2004 reste tre anarkister och min syster (som är opolitisk) genom Tyskland i en BMW. Vid middagstid, när vi körde in i staden Aachen, körde en gränspolispatrull (BundesGrenzSchutz) upp framför oss och signalerade att vi skulle följa efter den.

Vi följde efter patrullbilen (min syster körde) till en bensinstation.

Vid bensinstation närmade sig en av polisbefälen oss och frågade efter våra pass. José hade ett falskt spanskt pass (ett väldigt välgjort sådant) och kallades Alfonso Domínguez Pombo. Han kunde ha varit min systers kusin. Sedan lämnade Bart över sitt belgiska pass, då han och min syster var “prickfria.”

Jag och José var uppenbart beväpnade och beredda att rädda våra skinn till vilket pris som helst. Vi visste vad som väntade oss.

Gränspolisen försvann med alla våra pass och var borta i 10-20 minuter, tills båda poliserna närmade sig bilen med passen i händerna och ytterligare en BGS-patrullbil uppenbarade sig och parkerade direkt bakom oss. Klämde in oss mellan de båda patrullbilarna.

Polisbefälen “föreslog" på ett “vänligt" sätt, att vi steg ur vår bil. Våra papper var okej men nu ville de också söka igenom bilen, då en bil med så många utlänningar i sågs med misstänksamhet i Tyskland.

Vi steg ur bilen och poliserna sökte omedelbart igenom den. José och jag hade båda våra vapen på oss. Han hade sin i en liten ryggsäck och jag hade min i en sån där liten midjeväska som turister ofta har.

Efter över en halvtimmes sökande närmade sig en polis José och bad honom att sätta sin väska i en av patrullbilarnas baggageluckor. Då José inte förstod vad polisen sa, frågade polisen mig istället.

Det fanns inte längre några “konversativa alternativ." Stunden var inne för mig att helt enkelt säga till José: “Du tar denna så försöker jag ta den andra."

Trots all spänning i luften, var det en befrielse att till slut göra slut på komedin. Med vapen i hand, och initiativet taget, trodde jag verkligen att vi skulle lyckas. Josés polis sprang iväg när José riktade sin revolver från Ravachol-tiden mot honom och den bilden av José, jagandes en tysk gränspolis, ropandes att han ska “ge upp" och sätta “händerna på huvudet," är något som får mig att skratta ännu idag.

Tyvärr så “misstolkade” José vad jag sa. När jag sa till honom att “ta" polisen, så menade jag just precis det: ta ett grepp på honom. Men hur som helst, “min" polis och de andra sprang iväg från mig också, så jag fick inte fatt i någon av dem. Det som dock oroade mig mest genom hela situationen var min syster.

Hur skulle jag förklara allt detta för min mamma? Min syster förblev väldigt lugn genom det hela och om hon hade velat (velat rädda sitt eget skinn) så kunde hon ha sagt till polisen vad jag hette och skylla allting på mig. Polisen lyckades tyvärr omringa oss och det enda som föll oss in i det läget var att “kidnappa” två “civila” för att skydda oss själva. Du vet ju redan resten...

Min syster (oavsett vad som sagts) vägrade att “samarbeta" eller uttala sig. Hon blev till och med illa behandlad på polisstationen när hon vägrade låta dem ta hennes fingeravtryck och fotografi. Hennes avtryck, såväl som DNA och hennes foto togs med våld. Jag var väldigt stolt över min syster och mina kamrater.

Jag väntade (i vanmakt) på att mina kamrater på Iberiska halvön att “hämnas" oss, såväl som på att de skulle försvara direkt aktion som en revolutionär metodologi.

Genom ett av livets alla sammanträffanden, publicerades en kort analys som mina gamla kamrater skrivit, i det andra numret av Inferno. Mer än sju år efter vårt gripande här i Aachen. Men förklarade den artikeln varför José och jag lämnades ensamma, övergivna av den iberianska rörelsen? Jag vill inte “tjafsa" eller “ge tillbaka." Jag vill bara skriva om vår upplevelse för att kunna dokumentera och utvidga vårt rebelliska och upproriska minne.

Vad ni har uppnått är en del av vad jag och andra har drömt om. Mer än drömt om, faktiskt. Ni har vågat trotsa politisk undergivenhet. Som mina kamrater så passande skrev i sin text, vi var “den iberianska insurrektionalismens pionjärer." Det är ingen mening att fråga (ändå är det vad som konstant frågats om sedan gripandet) om den iberianska insurrektionalismen skulle ha uppstått på den tiden, hade bara några av oss träffats och hade bara några andra småsaker uppmuntrats.

Men det är intressant att fråga - då delar av vårt förflutna blir allmänt känt bit för bit och sedan vår dröm om en Informell Anarkistisk Federation / Internationell Revolutionär Front gradvis breder ut sig- om vår motsvarigheter på den Iberianska halvön kommer att fortsätta smutskasta i den anonyma mångfalden eller istället ansluta sig till den revolutionära prestationen.

Precis som ni har jag alltid trott på att uppror är en permanent process som inte stannar upp för rättegångar eller fängelser. Vissheten i våra övertygelser och vår kärlek till frihet slår mod i oss. Vi må vara “naiva" som tror om oss själva att vara kapabla att ta vårt “öde" i våra egna händer men det kommer alltid att vara att föredra framför att ansluta sig till kören av nej-sägare och gnällspikar.

Domstolarma har varit och är maktens platser där anarkister inte “försvarar" sig själva med juridiska argument, utan istället baserar vårt “försvar" åpå idéerna och värderingarna som har lett oss till försvarsbåset.

Fängelsena är de idealiska miljöerna för att sprida anarkistiska idéer och värderingar. De är universiteten där vi får betyg i olagligheternas alla konster och ämnen.

Fångkamrater, flyktingar etc.: spridandet av våra idéer, minnen och historier är kompassen som leder våra fotsteg.

Jag vet inte om denna text är vad som förväntas som bidrag till ens andra rättegång. Jag kanske borde ha gått in mer på teoretiska aspekter (vilket vi fortfarande har mycket att diskutera kring), men jag är övertygad om att vi kommer att ha möjlighet att prata/skriva mer om det och många andra saker.

Det som är viktigt är att vi söker en direkt relation mellan oss, fångarna (ifråga om det har jag seriösa problem med korrespondens) och att vi hittar fler liktänkande folk omkring oss med vilka vi kan utbyta idéer, information, etc.

Vi kommer inte att vara i fängelse hela våra liv. Och som ni helt korrekt skriver i era texter: “plitarnas makt slutar utanför murarna."

När det kommer till mig och José, så väntar vi på vår deportation till den spanska staten. Där (i Spanien), enligt deras lagar, skulle vi släppas efter kort tid.

För mig är Tyskland ett kapitel av mitt liv som jag helst glömmer bort. Aldrig förr har jag sett fångar så skamliga, med så nära till hands att gola och slicka röv, än de jag har haft missnöjet att träffa här. Jag har inte saknat passion eller idealism. Det jag har saknat är kontakt med folk som har ett minimum av värdighet - motståndsfolk, upprorsfolk. Det faktumet har isolerat mig mer (och såkalrt sårat mig mer) än vad institutionen i sig.

Under mina sju år i detta land har jag inte lyckats (och /eller velat) skapa någon som helst konstant länk eller kommunikation med folk från den “radikala vänstern." Jag har inte velat “tona ner" min diskurs för att kunna bli “accepterad" av det “radikala communityt."

Rätt ofta, när jag läser “vänsteristiska" (inkl. anarkistiska) nyhetsbrev, fanzines och tidningar som “rapporter” om oss (“the Aachen 4“), får jag intrycket att min enda “merit" som “anarkist" är mitt förflutna av “fångkamp," vilket ignorerar (medvetet eller omedvetet) det intenstiva revolutionära arbete och prestation som jag gjort när jag var “fri." På samma sätt har mina texter bemötts med censur eller ointresse.

Men jag skriver nu om allt det där i min nya bok, vilket tar mycket mer arbeter i anspråk än vad jag trott, speciellt den politiska delen.

Innan jag började skriva om mitt/vårt förflutna såväl som dess konsekvenser (för var och en av oss), var det livsviktigt för mig att mina kamrater kände sig välkomna att skicka “signaler" till mig. Kanske öppnas kommunikationen igen genom de “signalerna.” Kanske kan vi alla då också ha möjlighet att skriva ett nytt kapitel i den iberianska anarkismens historia - en mer bäckflödande ut i den vidöppna anarkiska oceanen, nu när jorden är bördig och världen faller på plats.

Vi gjorde vad vi kunde och kommer att fortsätta göra vad vi kan. Låt oss hoppas att varje ny generation av Conspiracy Cells of Fire / Iberianska Anarkistiska Federationen är så mycket bättre, mer dynamisk och mer effektiv än vad vi har varit. Trots mina totalt 27 år i fängelse i de spanska och tyska staterna, såväl som min osäkerhet kring frigivningsdatum, är jag helt övertygad om att jag inte har något att ursäkta mig för. Jag ångrar bara att jag inte var klokare och skickligare då jag stod inför mitt vägval med historiens gång.

Med dessa ord som bryter min isolering, korsar gränser och anländer i hjärtat hos allt vårt folk i Grekland och resten av världen, omfamnar jag mina bröder och systrar i Conspiracy Cells of Fire / Informella Anarkistiska Federationen.

Länge leve the Informal Anarchist Federation / International Revolutionary Front!

Länge leve the Revolutionary Organization – Conspiracy of Cells of Fire / Informal Anarchist Federation!

Länge leve anarki!

— Gabriel, Aachen, tidig oktober 2011

-

Gabriel Pombo da Silva
c/o JVA Aachen
Krefelderstrasse 251
52070 Aachen
Germany