DET VILDA MOTSTÅNDET

Så många av oss gripna, kastade i fängelse, torterade, skadade och till och med dödade. Det blir svårare och svårare att nämna varje kamrat i varje kommuniké. Samtidigt är alla värda att nämna. De får inte falla ner i fängelsecellens tysta dunkel. Namn snurrar i huvudet... Folk som vi aldrig lärt känna men deras övertygelse och uppoffringar för sin sak ger resonans med vår världsbild, med vår sak. Och ansikten på vänner som vi aldrig kommer att få se igen. Döda, mördade av Systemet. Är det såhär överallt? Är vi helt ensamm i denna fientliga värld? Finns det andra myterister, sabotörer, finns det mer missnöje? Hur når vi ut till varandra med all denna censur?

Hur låter vi dem veta, med all denna konspirerade tystnad i media och samhället, ja även i den politiska vänstern? Hur kommunicerar vi? Vi kan inte ens deras språk. Hur skriver vi? Kan de översätta från ryska? OK, vi ger det ett försök, vi ska se vart detta landar snart nog...

Så snart som vi blev medvetna om att det fanns andra som oss, började vi läsa deras texter och etablerade förbindelser genom att ta ansvar för aktioner och visa ömsesidiga uttryck av solidaritet. Det är en underbar känsla, när en läser en text från en annan del av världen och det samtidigt klargörs att folk har samma bekymmer, delar samma idéer och har samma passion för frihet och social förändring, samma ilska mot det status quo som råder. Och tänk sen på er. Conspiracy Cells of Fire var den första gruppen som krossade ovetskapens vita mur för oss.

Vi tror att dagens Grekland kan ses som ett fyrtorn för tusentals av anarkister runtom i världen, att betrakta med hopp om att landets folk på något vis kan demonstrera nya och lätta vägar mot en värld av frihet och jämlikhet. Vi grävde djupare. Det slog oss att era modiga attacker var det mest lämpliga och meningsfulla sättet att reagera på polisbrutalitet, ekonomiska och social orättvisor, okunskapen hos den ”laglydige medborgaren” och politisk fars. Även om de flesta av våra kommunikéer har skrivits i upprymda och lättsamma toner, vet vi mycket väl att denna glädje och känsla av närhet med andra anarkister runtom i världen inte är lätt vunnen. Att varje direktaktion betalar med sina nerver, tårar och blod för varje bokstav i varje kommuniké. Och att sätta så mycket ord på papper kräver verkligen sin karaktär och en väldigt stark känsla av att göra det rätta, av att faktiskt komma närmare seger. Vi tackar er för er uppriktighet och rakhet.

Vi uttrycker med våra ord och handlingar vårt stöd för de grekiska kamraterna och deras sak men vi känner att det är viktigt för anarkister att kämpa sina egna lokala strider och att udnerminer auktoriteter där de lever. Inte att resa runt ”där det händer” och delta i anarkistiska kamper och njuta av den kravallen här eller toppa den demon där. Ännu mindre att sitta och vänta på att det sociala kriget i Grekland slutar med en seger. Vår subversiva anarkistiska kamp borde starta just här, just nu, inte när folk i ännu ett annat land äntligen beslutar sig för att visa deras egen regering att de gått nog.

Det är en annan referenspunkt som fick oss att knyta an till er, vänner från Conspiracy Cells of Fire: era skarpa och precisa, modiga (ibland t.o.m. korkade) röster som uppmanar till en total utbrytelse från det moderna samhället på alla nivåer, överallt. Er vägran att följa ”café-revolutionära professorer” gav röst åt vägran att vänta på ”revolutionära massor” att resa sig. En uppmaning till ett decentraliserat nätverk av direkt aktion. Ett motto ”Tänk globalt – handla lokalt” satt i den mest revolutionära praktik som det går.

Vi har i direkt bemärkelse fått uppleva den negativa reaktionen och det hånfulla skrattet från så kallade ”anarkistiska kamrater”. Detta precis efter att vi publicerat vår hittills enda längre kommuniké, där vi förklarade vilka vi var och vart vi stod. Idag ser vi och hör vi fler och fler anarkister i vår region som närmar sig anarko-nihilism och rör sig mot ett totalt förkastande av bourgeois-vänterns livsstil. Detta sker på alla nivåer i vårt community: musiken, publikationerna, kommunikéerna, direkta samtal, diskussionerna under större möten. Men vi vet mycket väl hur svårt och otacksamt det är att ge en röst åt dessa idéer för första gången. Detta är ännu ett skäl till att vi känner så mycket kärlek och ömhet gentemot er.

Det tycks som att Grekland idag är så nära i varje anarkists hjärta. Ibland skämtar folk i Ryssland och säger att nära vänner träffas vid två tillfällen: bröllop och begravningar. För ryska anarkister kom denna närhet till grekiska kamrater efter polismordet på Alexis Grigoropoulos. Samtidigt är Grekland så långt bort såväl språkligt som med händelser.

Vid tidpunkten då informationen om era aktiviteter och texter nådde oss, hade några av er redan gripits, andra gått under jorden.

Så det var onekligen smärtsamt att läsa er tankar och idéer och samtidigt veta det öde som väntade några av er. Vi kände osäkerhet och oro inför de som lyckades gå under jord. Med liknande känslor läster vi otillräckliga ord från Ted Kaczynski, Walter Bond och Tortuga, som ändå lyckas nå ut till oss. Med samma kalla förståelse av oundviklighet läser vi om de senaste nyheterna om tre av våra indonesiska kamrater som gripits efter en attack.

Livet fortsätter dock även efter att en gripits och för folk med starka karaktärer är en fortsatt kamp för Anarki möjlig, så som så manga av våra ryska kamrater lärt sig av personliga erfarenheter genom åren.

Era ord flyger ut genom fängelsegallren, bärs iväg av Anarkins vindar och översätts av otaliga anonyma kamrater runtom i världen, ord fyllda med värdighet och lugn försäkran om att vår sak är den rätta. Dessa ord inspirerar oss. Genom era handlingar av trots, tar ni det revolutionära medvetandet till nya nivåer, som vi tror att varje anarkist bör sträva efter att uppnå. Vetskapen om er vägran att buga er eller ångra något ger styrka till varje ny våg av anarkistiska fångar, det bör ni veta. Stort tack för detta mycket svåra, farliga och krävande krig som ni för innanför murarna!

Vårt egna befrielseprojekt ligger hur som helst lite utanför städerna och den urbana gerillakampen. Vi har gjort ett medvetet och farligt drag genom att lyfta fram våra aktioner i ljuset och sedan hållit ett konstant flöde av nyheter om våra attacker. Vårt månghövdade mål var att etablera en gemenskap med andra eko-anarkister och insurrektionella grupper runtom i världen (vilket vi gjorde), att hjälpa våra kamrater från ”blacblocg”-projektet i sitt försök att främja en ny urban gerillakamp (som nu har blivit ”a rage in our lands”), att uppmuntra andra eko-aktivister och anarkister till att välja ekosabotagets stigar (vilket har lyckats) och att tillgodo se med kunskap, täckning och stöd för subversiva aktioner utförda av våra kamrater i regionen (detta är konstant närvarande i våra sinnen och ser ut att ha rönt stor framgång). Det är nu höst 2011 och autonoma nazi-grupper i Ryssland har antingen krossats eller gömt sig. Den stora repressiva apparaten som den ryska staten är, dess mekanismers gnisslande och knakande, rör så sakta sin uppmärksamhet mot den anarkistiska rörelsen. Den första blixten har redan tänt himlarna – de senaste arresterna och häktningarna i Moskva. Vad för storm vi har att vänta oss, kvarstår bara att se. Det som trots allt håller oss varma under dessa kalla och regniga nätter är tanken på att den äntligen flygfärdiga anarkistiska rörelsen i Ryssland, har lyckats bli ett inre hot, stort nog för att staten seriöst ska överväga att sätta ett ok på oss inför valet. Antar att detta betyder att vi gör allt rätt.

Nu tror vi nog att det är dags för nästa del av vår plan, så vi hälsar er med resta nävar och drar oss tillbaka in i våra forts och gläntors mörker. Vi hör av oss, vi fortsätter slåss vi sidan av våra medkamrater från IRF/FAI för att vi vet att en annan värld är möjlig. Vårt deltagande i IRF/FAI möjliggjordes i stort sett av era bedrifter, vänner, er övertygelse och ert mod. Detta projekt gav oss nya och kära kompanjoner och samkonspiratörer, öppnade våra sinnen för nya möjligheter till kamp och försåg oss med en hel del att tänka på.

För detta ger vi er våra eviga leenden, kramar, kyssar, vinkningar och solidaritet!

Låt Anarkins eldar vara hoppets fyrtorn och uppmuntring för alla exkluderade och berövade i världen!

Efter vinterns dödskyla kommer våren!

Jordens Befrielsefront (Ryssland) / Informella Anarkistfederationen – Internationella Revolutionära Fronten