Solidaritet med Sonja och Christian
Efter 33 år i fransk exil utlämnades 79-åriga Sonja Suder och 70-åriga Christian Gauger till Tyskland den 14 september 2011. Christian transporterades över gränsen i ambulans! Sonja fängslades i Frankfurt-Preungesheim; Christian i ett fängelsesjukhus. Christian, som drabbades av hjärtstillestånd i oktober 1997 och som sedan dess har stått under medicinsk och personlig tillsyn, släpptes inte från fångenskapen förrän en månad efter att de utlämnats. Han är nu tvungen att rapportera sig till snutarna två gånger i veckan. Sonja, som fortfarande sitter häktad i Preungesheim, är förmodligen den äldsta kvinnan i Europa som inväntar rättegång i fängelse. Åklagare tog upp åtalspunkterna i november och planerar att ta fallet till rättegång under 2012.
En Lång Tradition av Motstånd
Som en del av den politiska vänstern, började die Revolutionäre Zellen (de Revolutionära Cellerna, RZ) tackla de revolutionära perspektiven i Västtyskland 1973, i försök att identifiera nya former av militans och utgångspunkter för motstånd. Det formades till en tredje urban gerillagrupp, vid sidan av RAF och Bewegung 2. Juni. RZ valde dock att opponera sig mot en avantgardistisk position och handlade istället utifrån den legitima vänsterrörelsen. I mitten av 70-talet gav RZ upphov till en feministisk organisation, Rote Zora. RZ och Rote Zora upphörde med sina aktioner under det tidiga 90-talet.
Sonja och Christian åtalas för två av ett drygt dussintal attacker mot kärnkraftsnindustrin som RZ genomförde. Den första som ägde rum den 22 augusti 1977, riktades mot det tyska företaget MAN och dess delaktighet i utvecklandet av sydafrikanska kärnvapen. MAN sålde kompressorer till en anläggning för urananrikning i den rasistiska Apartheid-regimen. Den andra attacken som kom kort därpå, riktades mot KSB, dåtidens största tillverkare av kylningspumpar för kraftverk. Sonja och Christian anklagas också för ett RZ-attentat mot Heidelbergs slott den 18 maj 1978. Målet med attacken var att upplysa om motsägelesfullheten mellan Heidelbergs chica turistfasad och lokalpolitiken som gick ut på att utplåna hela stadsdelar för att gynna de rikas intressen.
Falskt vittnesmål
I samtliga tre fall vilar åklagarsidan på det så kallade "vittnesmålet" från Hermann F. Ett vittnesmål framställt under tortryförhållanden. Under sommaren 1978 exploderade en sprängladdning avsedd för en RZ-aktion mot den argentinska militärdiktaturens konsulat, i knäna på Hermann, vilket ledde till allvarliga skador på honom. Han överlevde men förlorade ögonen, båda benen och fick allvarliga brännskador. Under kraftiga smärtstillande och lugnande tabletter, lades han in på sjukhus och förflyttades sedan till polisens faciliteter, där han hölls helt isolerad. Statens säkerhetsagenter, åklagare och domare som förde kopiösa mängder anteckningar, var hans enda "mänskliga kontakter." Hermann befann sig i ett tillstånd av total hjälplöshet och förlorat omdöme i 18 veckor. Kontakten med vänner och en pålitlig advokat förhindrades och manipulerades. När han till slut flydde isolationen förkastade Hermann F. sitt påstådda vittnesmål som förfalskning och inte sitt egna.
33 År i Exil
Under hösten 1978, ett år efter den "Tyska Hösten" och mitt upp i statens häxjakt på radikala vänsterister, lade Sonja och Christian märke till att de blev förföljda. De reste utomlands till okänd destination. Det är inte förrän på senare år som de blivit varse åtalen som lyfts mot dem.
År 2000, 22 år efter deras förvinnande, arresterades Sonja och Christian i Paris. Samtidigt hade ytterligare ett åtal kommit till: Efter 24 år påstår plötsligt statens vittne Hans Joachim Klein att han mindes att Sonja transporterade vapen till Wien 1975, för en attack av ett palestinsk-tyskt kommando mot OPEC:s oljeministermöte. (Klein deltog i attacken men tog kort därpå avstånd från attacken och dem; med stöd från tyska miljöpartister och före detta vänsterister och med kännedom om den tyska säkerhetspolisen, levde han i Frankrike till oc med 1999. Efter hans politiska arrestering, följt av ett omfattande vittnesmål, dömdes han år 2000 i Frankfurt men släpptes snart och beviljades nåd. Frankfurts distriktsdomstol ogiltigförklarade Klein's vittnesmål mot Sonja och andra under hans rättegång år 2000. Trots det återfinns hans påståenden i den senaste arresteringsordern och åtalet mot henne.)
Trots de tyska åtalen gav en fransk domstol avslag på Tysklands begäran om överlämnande år 2000. Efter att ha beslutat om en borgen på några hundra euro tilläts de båda stanna i Frankrike. Under 2007 tog de tyska åklagarna fördel av de nya ändringarna EU:s lagstiftningar och, påtryckta av den franska motsvarigheten till tyska federalpolisen BKA, så utfärdade de en "europeisk" arresteringsorder. Även om ordern inte innehöll någon ny information, blott representerande ett förändrat format, accepterade de franska myndigheterna den under Sarkozys ledning år 2010.
Inga förhandlingar. Inget vittnesmål.
Sonja och Christian kommer från 60 och 70-talets vänster; de slogs mot den tidens fängelsesystem och repression. För tio år sedan vägrade de gå med på förhandlingar med den tyska åklagaren, som utlovade villkorlig frigivning från häktet om de frivilligt återvände till Tyskland och erkände. De har ihärdigt vägrat att vittna. Sonja sa i en intervju som genomfördes 2010: "Om ni har beslutat om det på förhand, 'skulle något hända, inte ett ord, inget vittnesmål,' så känner du dig väldigt trygg."
Deras liv demonstrerar att det är möjligt att leva ett liv utan borgerlig karriär och utan att anpassa sig till det rådande systemet.
De är 68:or som inte sögs upp i miljöpariet, som inte blev opportunister eller makthungrande politiker. Vänsteraktivister behöver inte offra sin politiska eller personliga integritet för så kallade praktiska begränsningar. Sonja och Christians utlämnande och rättegång har genomförts så envist och sammanbitet av en enda anledning: för att de vägrar att samarbeta med statens säkerhetsapparat.
Det Verkliga Brottet
Alla politiska rättegångar siktar på att kriminalisera motstånd. Det verkliga brottet i detta fall var att beväpna en rasistisk regim, inte det militanta motståndet mot det. Det verkliga brottet var och är raserandet av beboeliga och billiga kvarter, inte protesterna mot gentrifiering. Det verkliga brottet var och är att kärnkraftsprogrammen, inte kärnkraftmotståndet.
Medan den västtyska regeringen fortsatte ge sitt stöd åt tysk kärnkraftexport och medan inga företag ställts mot väggen för sitt stöd till Apartheid-regimen, ställs Sonja och Christian inför rätta för att ha handlat mot dessa brott - efter tre decennier. De fängslades inte förrän EUs lagar åtslutits på flyktingar och asylsökandes bekostnad.
Frihet och Lycka för Sonja och Christian!
Deras bergfasta hållning trots Christians allvarliga sjukdom och tre decennier av exil, förtjänar respekt och internationell solidaritet från alla de som har kämpa mot och aktivt bekämpar fängelser, statens säkerhetsjuridiska system, kärnkraftsmaffian, rasism och gentrifiering. Det är inget sammanträffande att det, under Castor 2011 i Wendland, var så många banderoller och flyers som underströk den långa tradtitionen av kärnkraftmotstånd sedan 1970-talet och uppmanade till solidaritet med Sonja och Christian.
Sonja och Christian förtjänar internationellt stöd - låt oss göra så att de inte känner sig utlämnade!
www.verdammtlangquer.org
Efter 33 år i fransk exil utlämnades 79-åriga Sonja Suder och 70-åriga Christian Gauger till Tyskland den 14 september 2011. Christian transporterades över gränsen i ambulans! Sonja fängslades i Frankfurt-Preungesheim; Christian i ett fängelsesjukhus. Christian, som drabbades av hjärtstillestånd i oktober 1997 och som sedan dess har stått under medicinsk och personlig tillsyn, släpptes inte från fångenskapen förrän en månad efter att de utlämnats. Han är nu tvungen att rapportera sig till snutarna två gånger i veckan. Sonja, som fortfarande sitter häktad i Preungesheim, är förmodligen den äldsta kvinnan i Europa som inväntar rättegång i fängelse. Åklagare tog upp åtalspunkterna i november och planerar att ta fallet till rättegång under 2012.
En Lång Tradition av Motstånd
Som en del av den politiska vänstern, började die Revolutionäre Zellen (de Revolutionära Cellerna, RZ) tackla de revolutionära perspektiven i Västtyskland 1973, i försök att identifiera nya former av militans och utgångspunkter för motstånd. Det formades till en tredje urban gerillagrupp, vid sidan av RAF och Bewegung 2. Juni. RZ valde dock att opponera sig mot en avantgardistisk position och handlade istället utifrån den legitima vänsterrörelsen. I mitten av 70-talet gav RZ upphov till en feministisk organisation, Rote Zora. RZ och Rote Zora upphörde med sina aktioner under det tidiga 90-talet.
Sonja och Christian åtalas för två av ett drygt dussintal attacker mot kärnkraftsindustrin som RZ genomförde. Den första som ägde rum den 22 augusti 1977, riktades mot det tyska företaget MAN och dess delaktighet i utvecklandet av sydafrikanska kärnvapen. MAN sålde kompressorer till en anläggning för urananrikning i den rasistiska Apartheid-regimen. Den andra attacken som kom kort därpå, riktades mot KSB, dåtidens största tillverkare av kylningspumpar för kraftverk. Sonja och Christian anklagas också för ett RZ-attentat mot Heidelbergs slott den 18 maj 1978. Målet med attacken var att upplysa om motsägelesfullheten mellan Heidelbergs chica turistfasad och lokalpolitiken som gick ut på att utplåna hela stadsdelar för att gynna de rikas intressen.
Falskt vittnesmål
I samtliga tre fall vilar åklagarsidan på det så kallade "vittnesmålet" från Hermann F. Ett vittnesmål framställt under tortryförhållanden. Under sommaren 1978 exploderade en sprängladdning avsedd för en RZ-aktion mot den argentinska militärdiktaturens konsulat, i knäna på Hermann, vilket ledde till allvarliga skador på honom. Han överlevde men förlorade ögonen, båda benen och fick allvarliga brännskador. Under kraftiga smärtstillande och lugnande tabletter, lades han in på sjukhus och förflyttades sedan till polisens faciliteter, där han hölls helt isolerad. Statens säkerhetsagenter, åklagare och domare som förde kopiösa mängder anteckningar, var hans enda "mänskliga kontakter." Hermann befann sig i ett tillstånd av total hjälplöshet och förlorat omdöme i 18 veckor. Kontakten med vänner och en pålitlig advokat förhindrades och manipulerades. När han till slut flydde isolationen förkastade Hermann F. sitt påstådda vittnesmål som förfalskning och inte sitt egna.
33 År i Exil
Under hösten 1978, ett år efter den "Tyska Hösten" och mitt upp i statens häxjakt på radikala vänsterister, lade Sonja och Christian märke till att de blev förföljda. De reste utomlands till okänd destination. Det är inte förrän på senare år som de blivit varse åtalen som lyfts mot dem.
År 2000, 22 år efter deras förvinnande, arresterades Sonja och Christian i Paris. Samtidigt hade ytterligare ett åtal kommit till: Efter 24 år påstår plötsligt statens vittne Hans Joachim Klein att han mindes att Sonja transporterade vapen till Wien 1975, för en attack av ett palestinsk-tyskt kommando mot OPEC:s oljeministermöte. (Klein deltog i attacken men tog kort därpå avstånd från attacken och dem; med stöd från tyska miljöpartister och före detta vänsterister samt med den tyska säkerhetspolisens kännedom, levde han i Frankrike till och med 1999. Efter hans politiska arrestering, följt av ett omfattande vittnesmål, dömdes han år 2000 i Frankfurt men släpptes snart och beviljades nåd. Frankfurts distriktsdomstol ogiltigförklarade Klein's vittnesmål mot Sonja och andra under hans rättegång år 2000. Trots det återfinns hans påståenden i den senaste arresteringsordern och åtalet mot henne.)
Trots de tyska åtalen gav en fransk domstol avslag på Tysklands begäran om överlämnande år 2000. Efter att ha beslutat om en borgen på några hundra euro tilläts de båda stanna i Frankrike. Under 2007 tog de tyska åklagarna fördel av de nya ändringarna EU:s lagstiftningar och, påtryckta av den franska motsvarigheten till tyska federalpolisen BKA, så utfärdade de en "europeisk" arresteringsorder. Även om ordern inte innehöll någon ny information, blott representerande ett förändrat format, accepterade de franska myndigheterna den under Sarkozys ledning år 2010.
Inga förhandlingar. Inget vittnesmål.
Sonja och Christian kommer från 60 och 70-talets vänster; de slogs mot den tidens fängelsesystem och repression. För tio år sedan vägrade de gå med på förhandlingar med den tyska åklagaren, som utlovade villkorlig frigivning från häktet om de frivilligt återvände till Tyskland och erkände. De har ihärdigt vägrat att vittna. Sonja sa i en intervju som genomfördes 2010: "Om ni har beslutat om det på förhand, 'skulle något hända, inte ett ord, inget vittnesmål,' så känner du dig väldigt trygg."
Deras liv demonstrerar att det är möjligt att leva ett liv utan borgerlig karriär och utan att anpassa sig till det rådande systemet.
De är 68:or som inte sögs upp i miljöpariet, som inte blev opportunister eller makthungrande politiker. Vänsteraktivister behöver inte offra sin politiska eller personliga integritet för så kallade praktiska begränsningar. Sonja och Christians utlämnande och rättegång har genomförts så envist och sammanbitet av en enda anledning: för att de vägrar att samarbeta med statens säkerhetsapparat.
Det Verkliga Brottet
Alla politiska rättegångar siktar på att kriminalisera motstånd. Det verkliga brottet i detta fall var att beväpna en rasistisk regim, inte det militanta motståndet mot det. Det verkliga brottet var och är raserandet av beboeliga och billiga kvarter, inte protesterna mot gentrifiering. Det verkliga brottet var och är att kärnkraftsprogrammen, inte kärnkraftmotståndet.
Medan den västtyska regeringen fortsatte ge sitt stöd åt tysk kärnkraftexport, medan företag sluppit ställas inför rätta för sitt stöd till Apartheid-regimen, ställs Sonja och Christian inför rätta för att ha handlat mot dessa brott - efter tre decennier. De fängslades inte förrän EUs lagar åtslutits på flyktingar och asylsökandes bekostnad.
Frihet och Lycka för Sonja och Christian!
Deras bergfasta hållning trots Christians allvarliga sjukdom och tre decennier av exil, förtjänar respekt och internationell solidaritet från alla de som har kämpa mot och aktivt bekämpar fängelser, statens säkerhetsjuridiska system, kärnkraftsmaffian, rasism och gentrifiering. Det är inget sammanträffande att det, under Castor 2011 i Wendland, var så många banderoller och flyers som underströk den långa tradtitionen av kärnkraftmotstånd sedan 1970-talet och uppmanade till solidaritet med Sonja och Christian.
Sonja och Christian förtjänar internationellt stöd - låt oss göra så att de inte känner sig utlämnade!
Kommentarer
Trackback
