Svar på Deep Green Resistance av Kevin Tucker

För några år sedan lämnade Craig Rosebaugh och Leslie James Pickering sina roller som talespersoner för JBF/DBF:s stödgrupp för att grunda ARISSA (numera ARISSA Media Group). De kände att JBF/DBF inte genomförde tillräckligt revolutionära handlingar, så de startade något annat som var mycket mer välriktat. Resultatet blev en übermilitant, ultravänsteristisk och avantgardistisk rörelse, med plattform, tal som hålls flankerade av livvakter, etc.
Det första stycke retorik som de kom ut med för sitt ”nya projekt” var skrattretande bekant för vilken anarkist som helst: det stank av det proto-leninistiska/maoistiska/stalinistiska skräpet som sipprade igenom 60-talet.
Alla vi på Green Anarchy såg snabbt vad som pågick och när de intog alltför bekanta positioner bombarderade vi dem. Det blev aldrig något av deras projekt, istället blev förblev de en kvasi-akademisk förlagsgrupp som har backat från ”partilinjen.”
Frågan jag måste ställa är, varför ”anarkister” drar fram ”vi måste samarbeta”-linjen när vi gör samma sak mot Deep Green Resistance?
Vad har förändrats?
DGR-röran är strikt auktoritärt med uppförandekod och kretsar bara kring Derrick och Lierre som det främsta avantgardet. Det är inte bara löjligt, det är farligt med tanke på att Eric McDavid sitter inne för att han har gått med på att premisserna, som lags ut i verket Endgame, är värda att handla efter.
Det jag nu säger (och jag kan tala för John Zerzan också) är inte att vi försöker döda handlingen. Vi fördömer inte Derricks verk och ger honom cred för 90% av det. Vi håller inte heller Derrick ansvarig för de som sitter i fängelse och på intet sätt försöker vi påverka folk till att inte handla såsom de känner att de måste (lagenligt såklart...).
Det vi pekar på är att de element som saknas här inte bara är den anarkistiska principen, det är den anarkistiska kritiken. Det är anledningen till att vi är anarko-primitivister och inte bara primitivister. Du kan helt enkelt inte ha en kritik av civilisationen som överblickar utbredningen och den centrala rollen som makt och de förhållanden som möjliggör makt, har i alla samhällen, inhemska såväl som moderniserade.
Det är något som Derrick har pratat om men det är uppenbart att det bara har varit tomma ord. Han har bokstavligen talat sagt att han inte har några problem med auktoriteter och, vilket han och Lierre har visat, de är rätt förtjusta i att ringa snuten.
Det är ironiskt att detta behöver pekas ut men tydligen så behövs det. Inte nog med att de saker DGR förespråkar är farliga och korkade, det är helt och hållet skitsnack. De håller på att bygga upp en auktoritär rörelse med en samling riktlinjer som redan från början lyfter fram villkoren för uteslutning och frånsäger sig ansvaret för sina egna uttalanden och positioner.
Det vi säger om DGR är exakt samma sak som vi har sagt som anarkister om civilisationen: makt leder dig ingenvart, auktoriteter leder dig ingenvart, lojalitet till ledare leder dig ingenvart. Utom möjligen till fängelse då.
Litar du på dessa människor? Varför? Varför skulle du? Vad har de att erbjuda dig? Viktigast av allt, på vilket sätt skiljer sig detta från det gamla skitsnacket från ultravänstern, som när de har makten och anhängarna i händerna, förtrycker ursprungsfolk och egendomslösa, samtidigt som de exploaterar jorden.
DGR besitter ingen förståelse för historia, för makt, var den kommer ifrån och hur den fungerar. Det har inga underliggande realistiska perspektiv på statsmaktens natur och omfattning, inte heller på förtryckets och den statliga övervakningens djup.
Det är som bäst en fantasi och som värst en vanföreställning.
Vi tar upp detta som anarkister. Som personer med ett djupt hat mot civilisationen och vad den har gjort och fortsätter att göra mot jorden och dess invånare.
Vi vill se ett slut på detta och vet att det måste hända. Vi vet att det händer.
Och vi vet att vi alltid kan spela en viktigare roll i det.
Men när våra vänner sitter i fängelse, väntar på rättegång, övervakas och som hundratals om inte tusentals agenter försöker slinka in i våra gemenskaper och liv, vet vi att vi måste vara smarta.
Historians lärdomar omger oss. Vänstern har använt revolution och revolutionära kamper för att försöka få makten i hundratals år nu och de kamperna har alltid haft giljotinen i släptåg.
Vi behöver inga ledare. Vi behöver inga anhängare.
Vi behöver inga boksäljare och kvasi-filosofer, som är rädda för kritik och förvisar de som ifrågasätter dem.
Vi behöver inga enhälliga styrandeformer. Vi vill inte ha det.
Vi lyfter ett långfinger mot de med makten och de som söker makt. Som anarkister känner vi igen maktens symtom. Som primitivister vet vi att makt är centralt för civilisationen. Som anarkoprimitivister förkastar vi
allt det.
Och vi är inte lurade till att tro att det finns utrymme för kompromiss eller diskussion med de som har mål i motsats till våra egna. Vi förkastar inte bara makt, vi förkastar de som söker den. Om du inte gillar min attityd mot DGR-”ledarna”, eller den John Zerzan har haft, eller de hundratals förbannade anarkopirmitivister som DGR-folket är övertygade om är ”anhängare” till det som John Zerzan och jag har sagt eller gjort (tänk om!), så kan du dra åt helvete.
Vi försöker inte vinna anhängare. DGR har i flera år visat att de inte bryr sig om vad folk tycker och långt innan deras policy och positioner stadgats, försökt vi visa dem vad de, som personer utan avsikt att ifrågasätta staten eller förståelse för upprorets historia, inte såg: makt i sig är målet för attack, inte medlet.
Precis som alla andra välmenande revolutionärer före dem. De smakade på makten och tog för sig. De har byggt en isolerad arena för sina idéer där de kan propageras och kasta snöboll, tills dess att den falska verklighet där deras planer tar form tillsammans med deras ursprungliga intentioner börjar kännas godtagbar.
Det är vårt jobb att ta ner dem till jorden igen, precis som med alla som tror att civilisationen och dess inneboende maktstrukturer kan eller bör bibehållas.
För Vildhet och Anarki
KT

För några år sedan lämnade Craig Rosebaugh och Leslie James Pickering sina roller som talespersoner för JBF/DBF:s stödgrupp för att grunda ARISSA (numera ARISSA Media Group). De kände att JBF/DBF inte genomförde tillräckligt revolutionära handlingar, så de startade något annat som var mycket mer välriktat. Resultatet blev en übermilitant, ultravänsteristisk och avantgardistisk rörelse, med plattform, tal som hålls flankerade av livvakter, etc.

Det första stycke retorik som de kom ut med för sitt ”nya projekt” var skrattretande bekant för vilken anarkist som helst: det stank av det proto-leninistiska/maoistiska/stalinistiska skräpet som sipprade igenom 60-talet.
Alla vi på Green Anarchy såg snabbt vad som pågick och när de intog alltför bekanta positioner bombarderade vi dem. Det blev aldrig något av deras projekt, istället blev förblev de en kvasi-akademisk förlagsgrupp som har backat från ”partilinjen.”

Frågan jag måste ställa är, varför ”anarkister” drar fram ”vi måste samarbeta”-linjen när vi gör samma sak mot Deep Green Resistance?

Vad har förändrats?

DGR-röran är strikt auktoritärt med uppförandekod och kretsar bara kring Derrick och Lierre som det främsta avantgardet. Det är inte bara löjligt, det är farligt med tanke på att Eric McDavid sitter inne för att han har gått med på att premisserna, som lags ut i verket Endgame, är värda att handla efter.

Det jag nu säger (och jag kan tala för John Zerzan också) är inte att vi försöker döda handlingen. Vi fördömer inte Derricks verk och ger honom cred för 90% av det. Vi håller inte heller Derrick ansvarig för de som sitter i fängelse och på intet sätt försöker vi påverka folk till att inte handla såsom de känner att de måste (lagenligt såklart...).

Det vi pekar på är att de element som saknas här inte bara är den anarkistiska principen, det är den anarkistiska kritiken. Det är anledningen till att vi är anarko-primitivister och inte bara primitivister. Du kan helt enkelt inte ha en kritik av civilisationen som överblickar utbredningen och den centrala rollen som makt och de förhållanden som möjliggör makt, har i alla samhällen, inhemska såväl som moderniserade.

Det är något som Derrick har pratat om men det är uppenbart att det bara har varit tomma ord. Han har bokstavligen talat sagt att han inte har några problem med auktoriteter och, vilket han och Lierre har visat, de är rätt förtjusta i att ringa snuten.

Det är ironiskt att detta behöver pekas ut men tydligen så behövs det. Inte nog med att de saker DGR förespråkar är farliga och korkade, det är helt och hållet skitsnack. De håller på att bygga upp en auktoritär rörelse med en samling riktlinjer som redan från början lyfter fram villkoren för uteslutning och frånsäger sig ansvaret för sina egna uttalanden och positioner.

Det vi säger om DGR är exakt samma sak som vi har sagt som anarkister om civilisationen: makt leder dig ingenvart, auktoriteter leder dig ingenvart, lojalitet till ledare leder dig ingenvart. Utom möjligen till fängelse då.
Litar du på dessa människor? Varför? Varför skulle du? Vad har de att erbjuda dig? Viktigast av allt, på vilket sätt skiljer sig detta från det gamla skitsnacket från ultravänstern, som när de har makten och anhängarna i händerna, förtrycker ursprungsfolk och egendomslösa, samtidigt som de exploaterar jorden.

DGR besitter ingen förståelse för historia, för makt, var den kommer ifrån och hur den fungerar. Det har inga underliggande realistiska perspektiv på statsmaktens natur och omfattning, inte heller på förtryckets och den statliga övervakningens djup.

Det är som bäst en fantasi och som värst en vanföreställning.

Vi tar upp detta som anarkister. Som personer med ett djupt hat mot civilisationen och vad den har gjort och fortsätter att göra mot jorden och dess invånare.

Vi vill se ett slut på detta och vet att det måste hända. Vi vet att det händer.

Och vi vet att vi alltid kan spela en viktigare roll i det.

Men när våra vänner sitter i fängelse, väntar på rättegång, övervakas och som hundratals om inte tusentals agenter försöker slinka in i våra gemenskaper och liv, vet vi att vi måste vara smarta.

Historians lärdomar omger oss. Vänstern har använt revolution och revolutionära kamper för att försöka få makten i hundratals år nu och de kamperna har alltid haft giljotinen i släptåg.

Vi behöver inga ledare. Vi behöver inga anhängare.

Vi behöver inga boksäljare och kvasi-filosofer, som är rädda för kritik och förvisar de som ifrågasätter dem.

Vi behöver inga enhälliga styrandeformer. Vi vill inte ha det.

Vi lyfter ett långfinger mot de med makten och de som söker makt. Som anarkister känner vi igen maktens symtom. Som primitivister vet vi att makt är centralt för civilisationen. Som anarkoprimitivister förkastar vi
allt det.

Och vi är inte lurade till att tro att det finns utrymme för kompromiss eller diskussion med de som har mål i motsats till våra egna. Vi förkastar inte bara makt, vi förkastar de som söker den. Om du inte gillar min attityd mot DGR-”ledarna”, eller den John Zerzan har haft, eller de hundratals förbannade anarkopirmitivister som DGR-folket är övertygade om är ”anhängare” till det som John Zerzan och jag har sagt eller gjort (tänk om!), så kan du dra åt helvete.

Vi försöker inte vinna anhängare. DGR har i flera år visat att de inte bryr sig om vad folk tycker och långt innan deras policy och positioner stadgats, försökt vi visa dem vad de, som personer utan avsikt att ifrågasätta staten eller förståelse för upprorets historia, inte såg: makt i sig är målet för attack, inte medlet.

Precis som alla andra välmenande revolutionärer före dem. De smakade på makten och tog för sig. De har byggt en isolerad arena för sina idéer där de kan propageras och kasta snöboll, tills dess att den falska verklighet där deras planer tar form tillsammans med deras ursprungliga intentioner börjar kännas godtagbar.

Det är vårt jobb att ta ner dem till jorden igen, precis som med alla som tror att civilisationen och dess inneboende maktstrukturer kan eller bör bibehållas.

För Vildhet och Anarki

KT

Som PDF

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0